Det är så fint väder där ute så att man nästan blir förbannad. Inte fan skall man sitta här framför ett gäng skärmar och skiva dokumentation. Ja det handlar verkligen om att skriva och skriva och skriva, tråkiga saker. Nej, man skall vara ute sådana här dagar. Njuta av den sista barmarken innan snön faller och vi med den. En del längtar ju såklart. Men Ulf Lundell och jag vi faller, och det hårt, med det där vita. Det är helt säkert. Bara whisky, semlor och längtan efter sommaren får sådan som oss att inte falla vidare, ner genom marken, sju fot under. Eller åtta, nio, tio – vidare. Uffe har ju såklart hus på Österlen och flygbiljetter och en slant på kontot att ta till om det kärvar. Här är det bara whiskyn i de lägena. Oftast är den dessutom bara virtuell. Men i morgon skall jag smaka på Jannes flaska. Höja glaset mot Järvsö och en ängel i gubbskepnad. En dag får jag ta med honom ner till de Lundellska markerna och höja ett glas för havet och monumentet över nyfikenheten. En dag.
En vecka över tiden idag. Man vill liksom föda, klämma ut nu – bli av med. Men här finns det inga konstgjorda igångsättningar att ta till. Man får jobba på. Knappa så att man inte riktigt vet vem man är och var och vad man är. Men det blir bra. Det är det viktigaste av allt ändå. Att man är nöjd. Men för stort och komplext för en man numera såklart. Det är en jävla massa kod och en jävla massa ord. En femhundrasidig manual är bara en del av ordmängden. Det finns tre gånger mer text. Men de den är avsedd för räcker det aldrig till ändå för såklart. De är som gökungar. Skall ha mer. Säger aldrig tack. Gnäller som småungar. Ja världen vore bättre utan användare. Men tyvärr fungerar det ju inte. Man lever i samspel med de där gökungarna och man måste få iväg en efter en av dem i flygfärdigt tillstånd. Inte ge tapt när samma frågor dyker upp om och om igen fast svaret står i den där jävla manualen man har kämpat med i timmar. Nej framgår inte svaret av två sekunders letande så är det en dålig manual och man talar gärna om det innan man kräver ett svar på frågan, direkt, pedagogiskt, NU! När man tänker på det där så undrar jag varför man håller på. Det enda jag kan tänka mig att det måste vara de där 200 miljonerna som motiverar. Dollar märk väl. I kronor hade det nog inte räckt som motivation.
Men solen alltså, den som lyser där ute, den som småfåglar skuttar omkring i på svajande grenar, den som smälter nattens frost, ja, den borde man alltså vara ute i. Vandra runt där ute utan mål och bara njuta av att finnas till. Istället för att sitta här och upprepa “bara lite till”, “du orkar” för sig själv i all oändlighet. “Inte tänka”, “inte tänka” så att man orkar fortsätta. En sida till, några rader till. Veta att man passerat rimlighetens gränser och faktiskt borde vila men ändå fortsätta som en sådan där maratonlöpare som har gett sig fan på att gå i mål fast än kroppen värker i varenda muskel av orenade restprodukter när det är en mil kvar att springa och springa och springa på. Man måste ju liksom. Vem skall annars göra det? Hur skall man annars komma vidare? Det skall överlevas också.
Solen lyser också upp skitiga skärmar, skitiga fönster och skitiga golv. llt det där som blivit eftersatt och borde, måste är väl ordet, tas om hand också. Men inte nu. Det finns inte tid att plocka fram en dammsugare och en mopp här på kontoret. Man får hoppas att eventuella gäster kan ha överseende. Ett tag till. Det skall hinnas med det där också. Man kan behöva ett par dagar när man kan lullar omkring här på kontoret när allt är paketerat och klart och rullar ut över världen. Eftertänksamhetens tid. Besvikelsens tid. Början på nästa jobbcykels tid. Den som bara tar slut med en stroke eller en hjärtattack eller den stora insikten om att all detta man håller på med saknar värde. Den man är och nosar på ibland. Tar in i huvudet, smakar på, och spottar ut igen som en sur karamell därför att man inte vill lyssna på den där äckliga rösten som säger sanningen, att det man håller på med är helt värdelöst egentligen. Inte tjänar ett dugg till. Att man lika gärna kunde ha suttit och tittat på något lekprogram på TV hela dagarna. resultatet hade blivit detsamma. Ingenting. Det är “ingenting” man sitter och gör. Anstränger sig till det yttersta för att få klart. De allra flesta vet inte ens att det man gör finns. Kommer aldrig att göra det heller. Inte ens de som borde vara intresserade vet. De där femton sekunderna som de använder för att anamma eller förkasta är så korta. De mesta blir förkastat. En jävligt massa bra saker också. Så det behöver inte vara det. Vi lever i förpackningstiden. Det är det enda som betyder något. Snygg, mäktig, någon som andra gillar. Det är med de kriterierna man väljer. Som man gjorde på högstadiet. De har bara aldrig lämnat högstadiet människorna i den här nya tiden. Fortsätter och fortsätter i det som bara dumskallarna i min generation längtade tillbaks till. Det är ingen ide att skrika dumt, dumt, dumt för ingen kommer ändå att lyssna. Aldrig någonsin. Enmeningar och rubriker. Där finns inget att man kan säga.
Bloggen fyller sitt syfte som terapi som ni märker. Spar sparkmärken i dörrar och på väggar eller minskar mängden krossat porslin. Man kan spy ur sig här och vet att minst tre, fyra ja kanske ända upp till femtio gläds åt det. Vad ni har för fel som orkar läsa såhär långt är väl svårt att diagnostisera om man inte är psykiater. Men ni borde kanske kolla upp det. Det kan vara ett tecken på att ni inte följer med i er tid. Att enmeningar och rubriker inte räcker för att ni skall få världens tillstånd klart för er. Det är ungefär som att ha ADHD och det finns medicin för sånt. Säkert. Gå iväg till närmaste distriktsäkarmottagning och berätta. Känn sedan friheten av att aldrig någonsin igen en enda gång behöva fundera djupare än en enmening. Himmelriket har kommit till er.
