Categories
Internet of Things (IoT) M2M Techstuff

Uppgradera M2M till smart trådlöst nät – Elektroniktidningen

Uppgradera M2M till smart trådlöst nät – Elektroniktidningen.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Jag går inte i några ledband

SBA-huvudbild

Det kan väl knappast bli mer höst ute. MYSIGT är ordet i alla fall om man får sitta inne som jag. Programmerarväder. Bästa sorten. Inga dåliga samveten för innesittande idag inte.

Man blir dum i huvudet av för mycket bly. Det är allmänt känt. Nu är det också allmänt känt att jägare har förhöjda halter av bly i blodet (se nyheterna igår). Misstänker att det finns en koppling mellan det där och SD’s framgångar i glesbygd. Men min känslighet för den närmaste omgivningen gör att jag inte skall driva just det där vidare. Nehej då. Det räcker att veta. Vilket å sin sida gör att man förstår vissa uttalanden i bygden bättre, de beror på blyförgiftning.

Ja inga 200 miljoner dollar på kontot idag heller. Jag behöver inte ens titta efter. Mitt pris. Alla har ett pris. För 200 miljoner dollar gör jag en hel del. Helt säkert. Nästan allt faktiskt. Utom att sälja min själ och det jag tror på. Gissar att det är just därför jag inte har de där stålarna. Det är ju just det som krävs. Själ till salu. Men min är alltså inte det. Jag går inte i någons ledband. Inte gåband heller för den delen. Men borde kanske. Men än så länge – innan snön –  fungerar skogsvägarna. De som bjuder på älgar och uppå det gula löv som bländar ocoola gubbars ögon med sina neonfärger så att man nästan får vända och hämta solbrillorna för att klara av att vandra vidare.

Jag inser hur jävla själv jag är när jag ställer en fråga och ber om lite input igår. Att man inte får så mycket input av er här på bloggen är en sak. Ni är väl bara ute efter att läsa om någon som ni tycker har det sämre än er själva och få fundera lite över det. Det bjuder jag så gärna på.  Men samma fråga på vårt eget forum (VSCP) ger egentligen bara dummerjöns svar tillbaks. På twitter noll, inget, zip. Att inte ens de som borde veta och kunna är det minsta insatta eller intresserade svider såklart en del. Att man är den ende som egentligen är intresserad. Själv alltså.  Man kan tycka det ena eller det andra är jävligt bra av det man åstadkommit, men har man inte stålar eller vänner, ett nätverk, som hjälper till så är man lost i alla fall. Man fixar det inte själv. Inte ens Notch gjorde det fast än pressen vill få det att se så ut. Ingen gör det!

Men även om jag blir ledsen när jag inser det där. Även om det värker till där i bröstet av att vara själv så känner jag att jag vill gå vidare. Eller måste är kanske ordet. Jag är ändå en sådan där som aldrig ger upp. Ni vet en sådan där som folk tokhyllar när det går bra för, när hen klarar sig hela vägen, men inte ens märker att de finns när det inte gör det. Man får påminna sig att det är vägen som gäller. Låta bli att söka den där inputen och bara jobba vidare. Själv. För inte var det väl så jävla stor skillnad när vi var rockenrollare där i Edsbyn på sjuttiotalet heller. Var man inte själv då också? Kom de andra verkligen så villigt till repan för att träna.  Icke. Det är först nu, tre decennier senare som alla säger sig ha gjort det där. Men sanningen är att jag satt där själv för det mesta då också. Ville mest. Ja det gäller väl de flesta andra projekt man hållit på med också. Och kanske är det sant för alla det där. Skit i samma. Man får resa sig över allt det där. Som en vulkan får man spruta ur sig lite lava och rök och ruska av sig all den där askan som täpper till och ta tag i det som skall göras. Det finns ingen annan väg för en sådan som mig. Jag kan inte sitta på en stol och bara stirra. Då tar jag hellre pistolen, stoppar den i munnen och trycker av som Hans Lidman gjorde. Skulle kanske ha gjort det redan om jag inte för så länge sedan lovade han/hon/det/gud att leva hela det där livet som jag nu fått. Skitlivet som man tycker då vissa dagar när hösten griper tag i en också inombords.

Men visst svider det lite där i alla fall i hjärttrakten någonstans. Det där lilla barnet inom en och det där ledsna sitter väl där någonstans. De känslor som jag egentligen gillar lite också. Det kanske låter konstigt. Men ibland vill jag faktiskt vara nedstämd. Som idag alltså. En regnig dag hösten 2014 när jag känner mig mer själv än vilken annan dag som helst. När jag om en stund dyker ner i koden glömmer jag allt det där såklart. Flykt, det är bara flykt från bister verklighet allt det där arbetet till slut handlar om. En sorglig insikt. Men inte mindre sann för den sakens skull. Man har fått ett liv att leva och man får leva det. Det är så man får se på det. Det finns inget annat rimligt sätt att ta sig an livet.

 

 

Categories
Bilder

Kodarkatten

IMG_20141007_201716

Categories
vetenskap

Nobelpris till männen bakom den blå lysdioden – Elektroniktidningen

Den skall vara blå då i såfall Johan!

Nobelpris till männen bakom den blå lysdioden – Elektroniktidningen.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Jag skulle behöva hjälp

Har du några miljoner du skulle vilja investera så vet jag det perfekta bolaget….

Lugn jag skojar!

Jag har ett problem. Jag håller på att jobba med en release av mitt framverk VSCP & Friends och behöver hjälp med idéer. VSCP är nämligen stort och maffigt och kan en massa saker och det kräver såklart att man sätter sig in i systemet för att kunna göra de där sakerna. Är man nu en av media och de social nätverken godkänd lösning så är det där inga problem. Folk laddar ner, installerar och läser hur man gör. Men är man mer okänd som VSCP så har man 15-minuters spärren att ta hänsyn till. Det går till såhär

  1. Det där verkar coolt.
  2. Ladda ner.
  3. Installera
  4. Kör. Nu skall det hända saker, Häftiga grejer. Så man blir imponerad. För gör det inte det på femton minuter från punkt ett till hit så är man avinstallerad innan en gris hinner blinka.

Så förslag någon? Vad skall hända?

 

Categories
Betraktelser & Berättelse

Pigg som en mört

url4

Karin är trött som en hel järnväg när hon liksom luffsar iväg till jobbet med “tre dagar till, tre dagar till, tre dagar till…” snurrande där i huvudet. Hon är nämligen ledig på fredag. Själv vaknar jag pigg som en mört när yngste sonen tar trapporna ner i några långbenakliv, någonstans där efter sex, när han tar den tidiga bussen till Ljusdal och Komvux.Jag ligger där en stund. Duschköer vet jag att det är utan att lyssna på trafikrapporten, jag kan lika gärna låta de som har mer bråttom än mig ta de första tiderna där inne. Jag kan anpassa mig. Jag är märkligt sugen idag. Vaknade en första gång redan vid fyra och funderade nästan ett tag på att köra igång redan då. Men också jag inser att just det är för mycket gubben som kliver upp, sätter på kaffe och inväntar tidningen. Jag behöver vila dessutom. Jag ligger helt klart på gränsen av vad jag orkar. Men skall de bli release så skall det. Det är i alla fall tur för samhället att egna företagares tid inte räknas ett skit i pensionsberäkningarna. Det är bara stålarna som tas i beaktande där som annars. Vem bryr sig om resultat. Att det tar tid idag?

Det regnar lite hösttrevligt ute. Jag vet exakt vad som finns att göra idag. Jag kommer inte att hinna hälften men kanske lever jag imorgon och hinner en annan halva då. Man hoppas, jobbar efter det men vad vet man. Det enda viktiga är bara att man vet att man är där man vill vara. Visst i helvete hade jag haft dubbelt så mycket pension att förvänta mig där det är dags för det om jag stannat på fabriken. Det är väl priset för att följa sitt hjärta. För att längta till jobbet också när man inte jobbar. För att flina brett för sig själv när man kliver in genom kontorsdörrarna och ha den där gokänslan i magen varje gång. Allt har ett pris.

Jag får en lista över bypolitikfavoriserade projekt. Det finns något konstigt med det där. Folk som inte tänker göra annat än att prata om det bestämmer vilka projekt som skall stödjas och favoriseras. Vilka personer som det skall satsas på. Ja jag finns aldrig med där såklart. Inte ens när DOSILOS var som störst. Man kan fråga varenda en här och ingen vet vad jag gör. Ingen. Ingen har någonsin vetat heller. Det behövs vilja för det och jag “är ju den där nyinflyttade Stockholmaren”. Japp efter 28 år. Men i mitt fall är ju det där skit i samma. Jag bryr mig inte. Men tyvärr finns det andra som bryr sig. Som behöver det där för att orka gå vidare. Som aldrig får det stöd de förtjänar. Folk orkar inte förstå. Slår ner på och förgör innan de ens satt sig in i vad det handlar om. Tänk om de där listorna handlade om människorna istället. “Vi skall stödja var och en som kommer med ett projekt även om vi inte förstår ett smack av va de pratar om”. För det är just där det stora finns. Om vi sa kör åt varandra där vid lunchborden när folk presenterade sina drömmar. Loggad in på placeringskontot och så att japp där har man några tusen man faktiskt kunde satsa på polarnas projekt. Som det var förr. När det hände saker. Nu skickar man istället iväg stålarna till London och New York och låter någon jävla finansmogul flina hela vägen till banken. Det är bara där landsbygdens problem ligger. Ja det är större än så. Det är ett globalt vansinne det där.  Ja jag slänger den där listan efter att ha skummat den såklart. Det är bara skit. Bort.

Så var det dags att slå på musiken. Ljuset brinner redan och tekoppen har väl en slurk kvar ungefär. Det är dags att förändra världen. Japp det är bara dom jobben jag tar mig ann.