Month: October 2014

“Godmorgon, gordmorgon”. Det går liksom inte att hålla sig från att uttala de där orden högt när jag kliver in på kontoret. Lite omvänt “Macken” sådär. Klockan är halv åtta. Det är inte så länge sedan jag gick härifrån. Då var den nästan ett när jag vandrade upp till säng och bok.  Jag jobbar mot “klar”, precis som jag jobbat mot “klar” så många gånger förut. “Klar” är som den heliga gralen för de flesta i programmeraryrket. Det finns de som säger sig ha sett den, men de flesta anser att de där människorna bara är tokar och de som inte är det ljuger sannerligen lika bra som Linda Bengtzing.

Själv har mitt vansinne då inte nått hela vägen dit i alla fall. Det är väl alltid något. Eller också är det inte ens det. Så lite är värt nått egentligen. Det mesta av det där man eftertraktar så högt resulterar på sin höjd i ett “jaha” när man väl når dit. Man lär sig det där.Fattar att det är det där dagliga som egentligen är grejen. Att leva i det. Inte i det som var igår och inte i det som (kanske) kommer imorgon. Men det är såklart så lätt att halka in i det där. Längta till den där dan då det händer. Längta så att man smått går ihjäl. Ha ett helvete om dagarna under den där väntan. Och så är man då där till slut och så blir det det där “jaha’et”. Snopet för de flesta. Jag lovar. En del hämtar sig aldrig igen efter den där insikten. Går och blir sjuk och dör.

Jag försöker hålla mig borta från att titta på mig själv för mycket utifrån. Fattar ju att jag är en kuf för de flesta. Ingenting för andra. Avskyvärd för fler. Men i en tid när de som skriver artiklar och tycker om andra blir stjärnorna, större än de de skriver om, så kanske det där inte är så dåligt det där heller. Jag “tycker” jag med. Oavsett om någon lyssnar eller håller med. Det är sällan det händer. Att någon håller med alltså. Speciellt om det är något viktigt. De flesta är ynkryggar ändå. Följer de “populära” precis som de gjorde i nian. Vågar inte annat. Hur skulle de våga det? Vem skall tycka om dem då? Men det har såklart aldrig varit önskan att ha någon som håller med som varit den primära drivkraften för mig. Jag tänker så gott jag kan. Kommer fram till något ibland som jag tror på, Berättar det. Absoluta sanningar får andra pyssla med. Min erfarenhet är att det finns jävligt få sådana om ens någon.

Yngste sonen rusar ner för trapporna på väg mot Ljusdal och Komvux när jag skriver det här. Han har sitt. Försöker hitta en egen väg i livet. Jag är säker på att han kommer dit till slut. Själv skall jag koda på. Frun är ledig idag. Det skall kokas sojabönor där uppe. Grundämne för vegetarianer. Kalldimman innesluter hela kullen med det stora gula huset där ute.  Det är skönt att sitta inne på kontoret alltså. Det är fredag. Ikväll skall jag vara ledig. Sitta ner i den gröna IKEA soffan och antingen avnjuta den film vi hittar eller sakta sjunka djupare och djupare ner i den där soffan för att snart sova den utmattades sömn. Jodå, det kommer ifatt en framåt helgen. Man får ta det lite lugnare. Men visst det skall bli arbete på lördag och söndag också. Det är det där “klart” som hägrar. Som en underskön vacker kvinna står “klart” där borta, långt bort, och vinkar leende mot en. Man går och går och går men tycks aldrig komma närmare. Men “klart” bara fortsätter att le och vinka en till sig. Gör det i alla evighet.  Tills man drar det där allra sista andetaget. Då jävlar är man klar. Då är man framme till slut. Inte förr.

Det är en morgon när jag har svårt att ta mig upp. Det är så jävla skönt där under täcket. Sen kommer frazze, gammelkatten, och lägger sig nära och det gör såklart ingenting enklare. Så jag ligger där ett tag. Det finns ingen som kommer att klaga på mig om jag gör det. Jag har all rätt att ligga där en stund.

Karin donar på med sitt där ute. Hon är på väg till jobbet. Ja det är ju jag också såklart. Det är ett jobb det där jag går ner till också varje dag. Ja, det där jag oftast flyger upp ur sängen om mornarna för att komma till, som jag hastar igenom frukosten för, som duschen nästan tar för lång tid att genomleva eftersom jag längtar så mycket efter att få börja jobba. Jag vet att den där känslan såklart är en ynnest. Det är så många som aldrig någonsin eller sällan känner den. Men den kommer såklart inte heller gratis till människorna som får känna den den där ynnesten. Man får betala priset för allt. Det som tycks så enkelt där vid lunchbordet med jobbarkompisarna, alla de där “man skulle”, kräver också att man satsar sin själ på den där guldvågen. Eller läger något annat kärt där i vågskålarna. Priset. Det duger inte med något halvhjärtat om man inte har rika föräldrar och arv att ta av. Allt eller inget. Man måste vara beredd att förlora om man vill vinna.

Jag skulle kunna gå ner för de där trapporna till kontoret både oduschad och i mjukisbyxor. Men man måste ha en slags disciplin i sig när man jobba hemma i sin egen kåk. Det är så lätt att slappna av för mycket och glömma vad det egentligen handlar om. Man måste minnas att det är till jobbet man går när man vandrar ner för de där trapporna och går in på kontoret. JA jag har aldrig haft något problem med det. Och jag älskar varje minut av det jag gör här nere. Det är verkligen en ocool gubbes paradis detta Grodans Paradis. Men är det ett liv. Sexton timmars jobb om dagen, Lördagar, söndagar, veckor. Det kanske kan diskuteras. Men det är bara jag som kan avgöra hur jag vill leva mitt liv. Just såhär vill jag leva det. Inte på något annat sätt. Tills jag inte längre lever.

När jag kommer ner idag är det slut på ljus. Så jag får traska upp igen och knycka en näve av de privat inhandlade. De är ett måste de där ljusen. Den tyglade elden här bredvid datorn som symboliserar livet. Ja, jag behöver den. Som en vän. Man pratar ofta med sig själv när man sitter såhär. Det finns ju ingen annan att prata med. Ljuset får bli en ställföreträdare för närvarande arbetskamrater. Men virtuellt finns de såklart de där jobbarkompisarna. Jag skall alldeles snart hjälpa min vän i Indien med ett problem. Senare kommer JM från Paris och Andreas och Stefan från Tyskland och Kurt från Belgien och så vidare höra  av sig. De har sina liv. Jag har mitt. Men vi delar på vissa saker i våra liv. En ynnest såklart. Jag känner fler ute i världen än jag gör i Lo(o)s. Är närmare fler där. Utan det vad vore jag då?

Men som vanligt håller tekoppens innehåll på att ta slut. Jag måste jobba. Indiska problem först. Min vän skall släppa ett program den 23 oktober när en stor helg börjar i Indien. Diwali. Man firar ljuset. Jag är bjuden dit såklart för att delta.  Tänk om man bara kunde boka en biljett och bara dra iväg. Ja en dag kanske. En dag kanske allt blir möjligt. På vägen dit njuter vi av att befinna oss där vi vill vara. Eller hur!?