Month: October 2014
Categories
Renoveringsfynd
Categories
Bara lite till…
Trött och inte framme. Det är så läget kan beskrivas. Men “trött” är ett understatement i alla avseenden. Ögonen går i kors. Men jag sitter här och har suttit här på kontorsstolen ett bra tag. Javisst det är i det här läget man skulle boka flygbiljett så att den låg redo och bokad och “ta-en-iväg-härifrån-klar” när man var “färdig”. När man förtjänade vila. Men så blir det ju inte. Nya projekt väntar såklart. Tur att “ny” i sig innebär ett visst mått av vila. Det är konstigt att det fungerar sådär. Att byta stol kan räcka ibland.
Just för att jag är så trött så segar jag på lite här på morgonen. Svarar på några mail som kräver lite längre svar, vattnar blommorna, plockar lite. Allt det där som borde ha gjorts för länge sedan men inte hunnits med. Ja, jag har såklart inte tid nu heller egentligen. Men ibland måste man hämta den där kraften att fortsätta långt där nerifrån lilltån någonstans. Låta tid förflyta i sin egen takt medan den tar sig genom kroppens alla system upp till ett behövande huvud. Jag balanserar på gränsen nu. Jag vet det. “Bara lite till” är mantrat som känns som en oerhörd förminskning när man hittar en till och en till och en till sak som måste fixas innan release. Finns det ens ett slut? man tvekar, känner sig osäker och undrar. Bara vissheten om att det gått förr, att man har varit i den här situationen så många gånger förut och till slut lyckats sparka ut det där åbäket genom dörren ändå. Och som vanligt känns det aldrig mer. Det här med att föda. För det är ju det det handlar om. Att föda. Krysta ut. Aldrig mer. Tills det gått några veckor och man har glömt allt ihop igen. Vill igenom det igen. Ser fram emot det. Borde inte det där klassas som en sjukdom lika väl som ADHD och andra. Jag bara undrar. Det borde finnas Medin och sjukskrivningar och förtidspensionering.
Det är dags i att ta tag i några rader dokumentation till. Fast jag helst inte skulle vilja skriva ett endaste tecken till. Man måste helt enkelt. Hej så länge.
Categories
Vi ses igen
Han kommer där från motsatt håll på stigen. Mannen med den svarta slokhatten och trenchcoaten. Svarta Italienska handsydda skor har han på fötterna och han går lite flickaktigt försiktigt där på barret och de våta löven efter stigen. Ja nog fan är det väl det han har på sig? Jag har fastnat för skorna. Jag är ju ingen expert, men de där rikemansdojorna kan jag lukta mig till. Det syns på hela honom att han är malplacerad här mitt inne i Lo(o)sskogen, att han egentligen inte hör hit. Ja, då är vi två då måste jag tänka. Två främmande som möts på en stig ensamma ute i skogen.
Det går inte mötas två personer i bredd på stigen så jag kliver åt sidan för att släppa fram mannen. Jag har inte sett hans ansikte tidigare men nu vänder han det mot mig och lyfter på hatten liksom för att tacka. Hans ansikte är vitt som om han lider av anemi. En kort stund kommer jag att tänka på Halloween och att han kanske är sminkad, men nej, det där är hans riktiga ansikte. Ögonen är hårda, ljusblå och genomträngande när de ser på mig och mun och näsa är skarpskurna där i hans ansikte som har sjukligt insjunkna kinder. Jag ser makt och snar död i det där ansiktet. Oförenliga med varandra, men ändå finns de där bredvid varandra. Kanske är han sjuttio, kanske något yngre. Jag ryser när han går förbi. Jag är nu ändå en feg jävel,
Men jag skall promenera min dagliga runda så jag kliver ut igen på stigen och böjar gå. Då ropar mannen bakom mig.
“Jasså Åke, du känner inte igen mig…”
Och jag vänder mig om såklart och jag ser att mannen nu stannat och står ungefär tio meter bakom mig, vänd mot mig med trenchcoaten öppen och lätt fladdrande i vinden. Jag ser de svarta gabardinbyxorna och skärpet med lejonspännet av silver. Hans skjorta är blårandig och oklanderlig och ser dyr och figursydd ut. Men jag har såklart aldrig sett mannen. Aldrig någonsin. Det är bara spännet där på skärpet som får klockorna att ringa i mitt huvud. Jag har själv haft ett sådant.
Han skrattar där på stigen. Fast inget hjärtligt skratt. Det här är ett sådant där skratt man förväntar sig att höra när man står där ensam på en kyrkogård mitt i natten framför sin oväns grav.
“Nehejdu, din tjocke, ynklige, o-coole gubbe, du känner inte igen mig!?”
och där lyfter han på hatten, nickar mot mig, ler ett snett leende och fortsätter
“Men vi har mötts förr Åke. Och snart skall vi mötas igen. Mycket snart…”
och sen vänder han sig om och fortsätter sin lite flickaktiga vandring där bort åt andra hållet efter stigen. Visslar han inte till och med något där han går. En Beatleslåt är det väl…?. Jag kan inte placera den. Vet inte namnet. Men det är som vanligt. Jag ruskar av mig honom. Vänder mig åt andra hållet och fortsätter min färd. Jag har ingen aning om vem han var den där mannen. Jag har definitivt aldrig sett honom. Inte vad jag vet. Men inom mig får jag en känsla av att den här mannen är en nära vän med döden. Att de spelar i samma lag. Men jag är ju i motståndarlaget. Ännu. Så jag vandrar mitt varv och går hem och jobbar utan att tänka vidare på mitt möte där på stigen.
Måndagen avverkad alldeles snart, Det finns inte så mycket mer kraft kvar i den här o-coole gubben just nu. Inte för idag i alla fall. Jag liter på att allt det där är tillbaks imorgon igen efter en natts sömn. Som det alltid brukar vara. Men vem kan vara säker på det. Vem kan ens vara säker på att vakna imorgon. Inte jag i alla fall. Man lever i en farlig ålder där allt man misskött hos sig själv i tidigare år nu skall betalas tillbaks. Det är lika för alla utan undantag det där. Ännu går inte ungdom att köpa. Och priset, ja det skall betalas antingen man vill eller inte.
Inuti däruppe och därinne är man fortfarande tjugotvå. Det är bara så. Man kan liksom inte fatta att folk tycker man är gammal. En del “grabbar” börjar jaga småtjejer för att få vara nära den där ungdomen. Andra snörar på sig löparskorna “för att komma i form”. Men inget av det där hjälper ju. Yngre blir man inte. Det är enkelt och rättvist och rätt.
Näpp skall krypa i säng. Min bok handlar om Pragvåren 1968 där jag läser just nu. Man vill bara läsa vidare hela natten. Igår blev det för många sidor. Trött idag just därför. Får hoppas den är lite tråkigare ikväll. Måste vila för att orka. Måste det.
Categories
Jaha ja, sådär ja…
Då var böckerna i ordning och jag trött. Det finns något “gött” över avstämda konton. Det spelar ingen roll om de inte innehåller så mycket pengar. Ordning och reda och löning på fredag sitter i ryggraden. Man är ikapp igen. Skall bara ta en till fajt och dyka ner i pärmarna nästa måndag också så att den här månaden också blir helt klar och kan bli historia.
Nu kan man alltså jobba på riktigt igen. Nyhetstimme, mat och vila först bara. Sen så får kvällsskiftet börja. Dyka in i den härliga koden. Det älskar jag. Där hör jag hemma. Där kan jag uträtta storverk. Men det är såklart enkelt att vara magiker i sin egen värld. Den man skapar själv. Såklart man är trollkarl då.
Studion som jag går förbi varje dag står där och dammar igen. Det är sorgligt. Jag borde få fart på den där datorn igen och sätta mig en dag där också. Bara för själens skull. För att få den att lyfta fritt mot himlen. Ja det är så det känns där. Men just nu ser jag inte ett tillfälle för det framför mig någon endaste stans faktiskt. det är synd.
Något jag borde göra nu på stört är däremot att städa det här kontoret. Den detaljen blir som vanligt skrämmande eftersatt när listorna med saker att göra blir längre. Halkar ner där långt ner på slutet. Men det behövs nu. Det ser till och med jag. Men inte ikväll och inte imorgon, se kanske.
Men mat och sov klockan ringer. Dags att vandra upp till mat, te, nyhetstimme. Gamelmansnöjen liksom.