Month: October 2014

Janne från Järvsö tittar in. Med sig har han en flaska whisky och en påse supergoda wienerbröd. Jag bistår bara med kaffe och prat. Han är en sådan där ängel som finns omkring oss och alltid ger mer än han tar. Han är en av de där människorna som de facto helt enkelt är bättre än vad vi andra är – och är det på de naturligaste av sätt – och som vi vanliga dödliga inte ens kommer i närheten av att uppnå i vårt eget varande.

Det finns inte så många som Janne. Men jag har ynnesten att ha också några till som honom i min närhet. De är min förmögenhet och min samling av ädla stenar de där människorna. Jag är oändligt tacksam för att jag har dessa personer runt omkring mig. De jag verkligen inte förtjänar, inte ens det minsta lilla dugg, de som inte vill ha något endaste lite av mig i gengäld men som ändå finns där som klippor att stödja sig mot när min gång vacklar. Orken kommer därifrån. Den och styrkan att traska vidare. Tack!

Vinterdäck ja… De är gamla de jag har. Jättegamla. Borde köpa nya alltså. Mördarbacken släpper inte upp bilen annars hit upp till kullen när snöstormarna yr nu i vinter. Nästan inte annars heller för den delen. Det är ofta oplogat när man kommer hem där på kvällen. Man får ta fart från andra sidan berget och brassa på rakt över “stora” vägen, hoppas att det inte kommer någon bil. Oftast går det. Ibland får man helt enkelt lämna bilen där nere tills det plogas. Men det kan ta ett tag, det är så här ute i skogen.

Så jag beställer däck och det svider i plånboken såklart. De billigaste som alltid. När köpte vi någonsin något som inte var det billigaste här i huset? Se där, frihetens pris. Man betalar för allt. Innan jag beställer däck så loggar jag för säkerhetsskull in på företagskontot också för att se om det ramlat in några 200 miljoner dollar såhär under helgen. Men det har det inte. Det är såklart synd. Annars hade jag köpt en ny bil och fått vinterdäck på köpet. Men nu är det ju då som det är. Jag beställer de där Kinesiska däcken, samma märke som sommardäcken bilen puttrat fram på de senaste åren. Det hoppar och studsar lite men fungerar. Girig är jag inte när det gäller sådant där. Bara när det gäller liv och kärlek.

X kommer över på söndagseftermiddagen och framhärdar att jag skall hjälpa till, vara gårdskarl, “NU”. Men jag har inte tid, vill inte, och blir förbannad. Det är det där med att man “sitter hemma” igen. “Kan det vara arbete det!?”. På en söndag dessutom! Ja, jag är förbannad fortfarande så att jag kokar. Jag är inte skyldig en endaste jävel ett endaste förbannade dugg. De som har stålar har inga problem med att få hjälp. Och vill man så kan man själv ta en skruvmejsel i handen och vrida runt. Men alla kan inte. Är för fina eller bara efterblivna. Ja jag tror det är det som är det egentliga problemet. Man är för dum i huvudet för att kunna skruva i en skruv, dra igång en gräsklippare eller vad det nu är. Det är faktiskt konstigt att man ens får leva som sådan om någon frågar mig. Jag hatar alla de där som skall ha och bara ger för att få. De flesta och de värsta av dem är religiösa dessutom vilket inte gör saken bättre. “Dra åt helvete!” helt enkelt. japp så får det bli.

Skall inleda dagen med lite pappersjobb. Det som måste göras. Som är som att diska. Sen skall jag fortsätta med releasen. Helvete vad det går segt. T+n är den enda nya deadline jag kan ge. Men med också det är det som det är. Man får jobba vidare. Det finns inget annat val.

Med solen lysande in genom fönstren, och med träden i princip utan löv där ute tar jag tag i pappershögen. Det är varmt och skönt. Jag har inget att klaga på. Livet är gott. En katt ligger här bredvid mig på en stol. Senare idag skall jag handla lite fågelfrö och lite mat. Göra små saker som hör till att leva ett vanligt  liv. Det är skönt med alla de där små sakerna tycker jag. Det normala. Det skall inte underskattas allt det vanliga i livet. Att fylla på fågelmat är ett sådant där enkelt nöje. Se de där rytande dinosaurieättlingarna exalterat hoppa ner och ta för sig av det som bjuds. Att dela med sig. Att inte bara ta. Precis som vi lämnar äpplena till rådjuren och björnen. Delar körsbären med skator och björktrastar. Vi lever liksom tillsammans här på kullen hela gänget. Det är bara så. Jag gör inget av det där för att få något tillbaks. Jag förväntar mig inte att få komma in i himlen före alla andra för att jag gör det där. Som J. Man gör bara. Det kan vara bra så. Det måste man lära sig och nöja sig med.

Det blåser sköna höstvindar där ute.  Det friskar i ordentligt till och från. Hela huset rister och skakar och den lösa plåten på taket som hantverkaren inte satte dit ordentligt när han lagade sist skramlar som den alltid har skramlat sedan dess. Flyg av, lossna, far iväg med vinden tänker jag här här nere där jag sitter på min insuttna jobbarstol. Att gå upp och ta loss den är det inte tal om. Det är jävligt högt här och jag är feg som en råtta.

Det är värmen som trollar fram de här vindarna såklart. Jag gillar vindarna som rensar bort det unkna och dimmorna. Skulle bara vilja ha havet närmare också så att dånet av vågor mot klippor och strand letade sig in genom stängda fönster. Men jag hör ju det där havet ändå såklart. Inuti. Vi är för evigt sammankopplade i en längtan större än livet självt vi två. Havet och jag. Fler har såklart den kopplingen men vågar inte känna efter. Det är synd om dem som inte blivit vän med havet i hela dess oändliga kärlek och hela dess demoniska hat till allt och alla. Dualismen. Vattenmolekylens två sidor. Se där svart/vit Hollywooddramaturgi. Enkelhet a’la TV och kvällspress.

Jag har såklart arbetat i helgen.  Kommit en bit men har ändå allt kvar. Men tänker ge mig nu. Väntar bara på att de sista kompileringarna skall bli klara. Japp, även kompileringar kan fungera som klockor för en skrivarstund. Precis på samma sätt som en kaffekopp eller en tekopp kan göra det.

Förra året den här tiden var vi i Portugal och Spanien. Helvete vad härligt det vara. Resorna är det jag har försakat. Det enda jag skulle vilja ha mer av. Se nytt. Uppleva nytt. Lära känna nya människor. För  konstigt nog har jag lätt för de där människorna ändå. Inga problem med att närma mig de som är okända, nya och ibland skrämmande i sin upphöjdhet. Det handlar om prestigelöshet det där. Bara om det. Jag är så liten att jag inte har något att förlora. Men det är sen, de nära relationerna jag inte klarar av. Det blir för mycket. Eller kanske är det bara så lätt att jag har för mycket som jag vill göra. För det är verkligen så att jag behöver en jävla massa “självtid”. På tok för mycket. Galna mängder. Den där romantiserade ensamvargen ger jag inte mycket för. Ensamheten är inget njutbart självändamål och just det blir inte bättre när man blir äldre. Men kanske måste det vara så att en del av oss inte hör till. Aldrig hittar de där sammanhangen trotts att de ju ändå defakto finns där runt omkring oss också. Ja det är hur patetiskt och hur sjukt som helst och något för psykologerna att sätta tänderna i och etikettera.

Men den här söndagen, den här jobbardagen, får nu anses ha nått sitt slut. Jag skall gå ner och fylla lite pellets, plocka ut en tvättmaskin och hänga upp innehållet, vandra upp och läsa en timme och sen sova för att vara pigg och sugen imorgon igen. Det så dagarna går. Jag kan trötta ut vem som helst som orkar lyssna med historierna om att jag har gjort storverk idag också, förändrat världen. Men tack och lov finns det ingen som lyssnar. Ja för de som lyssnar då såklart. Det där är ju så självklart som allra helst. Dumt tycker nog de flesta jantifierade. Men varför i herrans namn då?

De är inte varje dag man går ner till jobbet med de där lättaste av steg. Idag är stegen tyngre än vanligt. Soffan, brasan och boken sitter där i sinnet som en längtan utan slut. Men jobbet måste göras. Det finns inget val. Så man går ner för de där trapporna, knappar in koden och smyger sig in på kontoret. Sätter sig i den på konkursauktion inköpta stolen och kör igång. Stearinljus på, musik på, en katt som kryper upp och lägger sig på axeln, nära, nära. Ja det går bra. Det fungerar. Det är bara en till dag på jobbet och snart är man inne i den där låtsasvärlden igen. Japp, trött som en lanthandlare efter julhandeln, men inte beredd att ge upp ännu. Lite till. Några dagar till orkar man, kanske veckor, månader och år. Man har skrivit sitt namn på nedersta raden och håller sina avtal.

Kim har en dödsfest. Det är en jäkligt sjysst tanke, Ha begravningen innan man drar. Så att man får vara med. Något att ta efter. Verkligen. Men man skall ha några att bjuda såklart om man vill ha sådana fester. Själv får det nog bli en kanelbulle och whisky framför brasan ungefär som på mina “skivsläpparfester”. Gott nog för förlorare. Gott nog för mig.

Snön är borta utanför fönstret. Kung Bore tillbakaslagen. Den som blev till vatten och strilande forsar utför kullens branter utan den långa vinterns vila, nu redan på god väg mot havet, vår gemensamma moder.  För den här veckan är slaget vunnet. Det kommer trupper söderifrån och förstärker. Ger oss värmeälskande kraft att leva en stund till i mörker och att göra det utan att huttra och skrapa rutor på bilar. Jag är nöjd över detta enkla faktum. Ingen skall säga att jag tar och kräver för mycket.

Men jag har inget te med mig som mäter min skrivartid idag . De 24 små whiskyflaskorna som står här på packbordet är fridade tills den 1/12 så de kan inte heller användas som lördagssubstitut för skrivtidsmätning. Det bara att ge sig i kast med jobbet. Jag har redan använt allt för mycket värdefull tid för att skriva de här orden. Lästa av så få. Ingen nästan. Men ändå fyller de sitt syfte, orden och meningarna, felstavningarna, särskrivningarna och syftningsfelen. Skitsamma. Man måste veta varför man skriver också. Vet Blondinbella det!? Precis som man måste veta varför man älskar. Man måste inte göra allt med avsikten och målet att själv bli älskad. Nej. Man måste inte det. Man kan göra saker för att man älskar. Det är en skillnad där. Inte förstådd av så många i vår tid. Det är sant. Men sann lik förbannat.