Month: October 2014

Kanske har det alltid varit så. Att det bara är jag som är trögtänkt och först nu har upptäckt det. Just det händer titt som tätt. Att jag är sist med att upptäcka grejer som alla sett i dagar, månader och år.

Det är media då såklart. Annonser. Alla dessa jävla annonser. Aftonbladet går det ju inte att läsa längre, än mindre titta på en filmsnutt på. Det är mer reklam än redaktionellt material och det mesta av det redaktionella handlar om youtubevideor och viral succéer.  Det finns absolut inget att läsa. Man använder siten till att se om det har hänt något. Det har det såklart aldrig. Annat än en ständig ström av skit som borde vägledas till närmaste reningsverk istället för till min skärm.

De lokala tidningarna har väl varit lite bättre på det där men har hunnit ifatt med råge. Det är bara annonser där med numera. Priset tog den bilaga jag själv skriver krönika i. Min skitkrönika (som dessutom är billig för koncernen), en fördjupande artikel och sen bara annonser i en tidningsbilaga på ganska många sidor. Huvudtidningen ser i princip också ut på det viset. Man bläddrar igenom tidningen på en grisblink. Är glad så in i helvete att man inte är prenumerant så att man i alla fall inte blir lurad på stålarna. Siten är inte bättre. Annonserna växer som amöbor  och lurar bakom varje klick.

Ja man möter dålig ekonomi med mer annonser verkar det som. Tar bort incitamentet att läsa över huvud taget. Det jävliga är att man får statsbidrag för att göra den där skiten. Bort med det nu så att vi tvingar fram alternativ. Nej, journalisterna gillar inte den här utvecklingen heller. Inte de som varit med ett tag i alla fall. Möjligen de Facebookuppväxta. De som lever i ytan för att aldrig sätta ner en endaste rottråd för att känna, söka och kanske finna. Bara de som ser nöje i att leta sig ner på djupet, in till kärnan, för att de tror på att det under varje glättig yta finns andra historier, sådan som betyder saker. Att de där historierna också finns under det som till synes är grått. Att världen inte är svart/vit och Hollywooddramatugisk utan en regnbågspalette av vardagsspänning.

Det kan skrattas åt notiser som att Agda Johnsson sett årets första Bofink ute vid sin stuga där vid skogskanten. Men just den där notisen är miljarder gånger bättre än var och en av de där spektakulära virala frierifilmerna som fyller spaltkilometer i våra tidningar och bredband med ettor och nollor som kunde användas bättre. Livet är liksom just det där som Agda Johnsson upplever när hon ser årets första Bofink.  De vet de viralt friande veckan efter det spektakulära också. Det är liksom ingen ide att försöka leva i en livslögn. Det är inte så förbakat roligt hela tiden för någon endaste en. Inte ens för Mick Jagger. Jag lovar. Han har samma vardagar som var och en av oss och sina första Bofinkar som lyser upp hans mörker också. Det där är livet.

Förr skulle jag ha slagit på radion. Nej inte P3. De förlorade mig för länge sedan. Inte P1 heller. Det fungerar inte när man sitter och behöver koncentrera sig på annat. P2 nja det blir bra tråkigt efter en stund. P4 fungerade förut. Jag har skrivit mängder av kod till lokala P4. Som en kompis har de funnits där. Men idag orkar jag en kvart sen stänger jag av. Det är för skrikigt och glättigt. Jag klarar inte av det helt enkelt. För gammal kanske. Tillhör ingen målgrupp längre. Så i det sociala sökandet så försöker jag med Twitter, men det är bara ett ändlöst flöde av skit som upprepas och upprepas. Fejjan är avstängt. Tur är det. Livet är bättre utan fejjan. Definitivt. Färre “vänner” helt säkert, Men bättre. Man måste nog börja träffa folk IRL igen om det här skall fortsätta. ja det måste man nog…

Så plötsligt står den där björnen och gör det på min och bara min stig. Det är bara tio meter mellan oss. Ingen har märkt den andre för backen jag går upp för har hindrat både ljud och doft och syn. Det är en stor hanne. En grymhanne. Ett halvt ton väger han säkert. Han reser sig upp. Tittar på mig och jag som redan står upp tittar tillbaks. Det finns liksom inget annat man kan göra. Springa därifrån, nehejdu. Så står vi där. En bra stund. Några minuter säkert. Öga mot öga. Testar varandras mod liksom. Jag håller käften, men undertecknad klara inte av att hålla käften någon längre tid, och dessutom är jag pissnödig, så till slut blir jag tvungen att rikta uppmaningen

“nu får du ge dig…”

till gymhannen. Det är då det händer.  Han reser ragg, får något slags vansinne i ögonen och faller ner på alla fyra samtidigt som han börjar rusa emot mig. Ja vad gör man? Springer ifrån den gör man ju inte. Spela död verkar ju löjligt. Så för en gång skull vaknar lite jävlar anamma i mig också och jag tänker på det där löftet jag en gång gav till han/hon/det/gud. Leva tills jag dör. Ja, det här kan väl vara ett sådant tillfälle lika bra som ett annat. Så jag rusar mot grymhannen precis på samma sätt som han rusar emot mig. Ja jag blir rent utav förbannad där i skogen. Och under några sekunder som känns som timmar rusar vi då mot varandra björn och ocool gubbe. Och när doften av björnen når min näsa, precis när vi skall ryka ihop som två galna varelser i universum, då svänger björnen av och springer till skogs – 1-0 till ocool gubbe. Man kan lugnt pissa segrarens piss där på björnens plats och vandra hem till stort gult hus på kulle och programmera vidare. En del säger att det är i stan det händer. Pyttsan…

Att få skriva om (i bemärkelsen göra om) en stor grej såhär bara dagar före en planerad release är väl inte vad man drömmer om precis, men det är exakt det jag sitter och gör. Med två påsar halstabletter, en låda turboljus från IKEA och med allt  jäklar anamma jag kan frambringa så kanske det skall gå. Men helt säkert är det såklart inte. Men vill ogärna bita i det suraste av alla äpplen och senarelägga alltihop. Men just här och nu, trött en måndagskväll, vet jag inte hur det blir med det. Det visar sig. Det är ju alltid så. Och jag har bitit i sura äpplen förut i mitt liv så jag borde vara van vid det lägsta av PH värden för en hel livstid.

De senaste veckorna har pensionärsliv känts som en dröm. Så har jag aldrig känt tidigare. Det är illavarslande. Skall man nå stadiet då  fika och spela boule för att få dagarna att gå räcker för att somna nöjd!? En fruktansvärd tanke. Jag har aldrig varit den sån. Det har alltid funnits något att göra, att ta tag i, att lära sig. Jag kan te.x inte spela kort. Har aldrig haft tid att lära mig ett sådant totalt slöseri med tid.

Men det är till andra länder man skulle bege sig nu. Se, lyssna, känna och förstå andra kulturer och andra människor. Gå barfota i den mjuka sanden där vågor från det jättelika havet rullar in och ibland sköljer över bara fötter så att de med häl och tår och fotsula blir en del av det där havet med alla dess levande varelser. Njuta av allt det där och se på fåglarna som seglar där så lätt på vindarna i havsbandet och önska att man var en av dem där uppe så att man kunde flyga ut över havet och känna den totala friheten där inget land syns men där vingarna bär. Men man gör såklart inte det där. Man sitter och knappar framför en skärm istället. Ett vansinne som man får passa sig för att tänka för mycket och för djupt på. Då skulle man gå härifrån direkt. Stänga av och lämna stolen man sitter på. Allt det här är bara flykt från den verkliga världen. Man vet det. Men man flyr inte. Stannar i fängelset fast varenda galler är bortsågat och fängelsedörren är öppnad på vid gavel. Man sitter kvar som en idiot. En fullständigt förtappad och förlorad varelse. Gråter inte ens. Men kanske bara för att inga tårar finns kvar till gråt. Eller för att man förnekar allt det där.

Fast det är såklart inget som är ett uns bättre med att sitta och skriva dessa ord.  De har inget som helst värde varken för mig eller för dig som låtsas läsa dem. Kanske skulle de haft det förut. När det var mer än rubriker och sammanfattningar som besatt ett värde. Men inte  idag. Inte i en tid när recensenterna blir själva stjärnorna. När det upphöjda bestäms av “likes” och klick och grundskolepopularitet, när man köper sina följare med guld och lättja och ett skratt där ingetdera aldrig någonsin riktigt lättar eller ens är i närheten av att befria ett fängslat sinne.

Man får helt enkelt ge sig. Vandra ner till pannan och se så att den brinner som den skall. Fylla på pellets för de varma rummens skull. Sen vandra upp för alla trapporna hela vägen till övervåningen. Få en påminnelse att man borde träna när pulsen ökar och flåsandet tilltar innan man är uppe på det sista trappsteget. Inse hur illa däran man är. Men man skjuter ifrån sig. Men borstar tänder, klär av sig, krypa ner och läser om sextiotal och framåt. Kalla kriget. Det är bra men säkert har också här någon stjärnrecensent ondgjort sig. Men jag lyssnar inte. Bestämmer vad jag tycker själv.  Det räcker inte med att bara prata och tycka för att jag skall lyssna. Man måste göra också. Visa att man är en “maker” då jävlar är jag med. Men nästan alla pratar bara såklart. Högst de som gör minst  Alltid så. Det blir man trött på. Förbannat trött på. Men kanske måste det vara sådär och att det bara är sådana som jag som inte begriper sig på världen. Ja ,så är det nog. Med den tanken  kan man ge sig idag. Ovetandes men ganska lycklig.

Dimman ligger kvar här över kullen efter nattens och gastarnas dans runt det stora gula huset. Det är en sådan där våt tung omslutande dimma som bara brukar finnas ute vid havsbandet. Det letar och söker sig upp hit till höjderna urhavet för att sådana som jag längtar efter det så mycket. Den där längtan som sitter längst in i kärnan av varje cell man har i kroppen, den man inte riktigt förstår där längst uppe i knoppen om man inte anstränger sig och känner efter lite mer och extra.

Det är en svag vind där ute också. Den som kommer att driva iväg gastarnas dimma till slut. Kanske finns det en sol som kan tränga fram genom allt det här när det gåra och omslutande motvilligt lämnar kullen med det stora gula huset. En sol som lyfter fram och förstärker höstens alla underbara färger. De som visar att också en tid av döende och sömn kan vara ljus och vacker och löftesrik.

Det är min tid nu. Född som jag är en allhelgonahelg när årets första snöstorm tjöt utanför fönstret. Då när jag föddes ut i saknaden. Slets från någon som är mig närmare än mig själv. Kanske en syster. Kanske en bror. Någon jag inte kan möta igen som levande. Men jag hör viskningarna tydligare nu. Vi närmar oss varandra igen. En dag, tio dagar eller tjugo år. Det är samma, det är inte långt kvar. Det är över snart och jag har uppfyllt mitt löfte till han/hon/det/gud om att leva tills jag dör. Ja, jag håller mina löften. Ingen skall säga något annat.

Men dimma eller inte så finns det jobb att göra. Listorna är långa och punkterna många. Hjärnan skall väckas igen och det gnisslande maskineriet köras igång. Där finns den slutgiltiga lyckan. När det en dag blir min tid och allt måste ta slut så vore det i ett sånt ögonblick som smärtan kunde stråla ut i vänsterarmen och explodera i mörker för att aldrig igen bli till ljus. Eller där vid mixerbordet. Precis när man drar upp regel nummer sju. Men jag skall nog ta och sälja mixerbordet. Men inte sälja en dröm. Bara förenkla. Jag behöver inte det svåra. Vill inte hindras av det tekniska när det är känslor som måste få ha kommandot. Vi får se. Nu dyka in i logikens underbara värld. Den bemästrar jag till fullo. Känner mig trygg i. Glömmer saknaden i – ja i alla fall under en stund.

Det är en underbar dag ute. Inte ens jag kan låta bli att gå ut en stund. Vandra omkring där bland de orangea lönnlöven och den döende växtligheten tillsammans med älskad frun. Känna att det inte behövs någon jacka fast det snart är november. Njuta av det som antagligen blir den sista värmen. Men vem vet sådant såklart. Det kan blir mer eller mindre. Tekniska framsteg har liksom inget att komma med där. Som bäst lyckas man förutsäga vädret sju till tio dagar framåt och når 60% träffsäkerhet. Ja det där gäller också morgondagens väder. Man kallar det vetenskap och stora mänskliga framsteg men pratar inte så högt om att om man kastar en tärning och förutsäger vädret från dess resultat så når man 50% träffsäkerhet. Men det är klart, tio procent är tio procent ändå. Det är kaos som styr väderleken, det finns ingen ordning att kunna förutse något ur egentligen. Men de fysikaliska lagarna gäller såklart. Högtryck fyller ut lågtryck. Jorden snurrar åt det håll den snurrar åt, det finns daggpunkt och fryspunkt osv. Tillsammans ger de 10% av förutsägelser genom uppgjorda modeller och med mer kraft i datorerna kanske 15%. Ingen förutsäger väder ett år framåt. INGEN. Den som säger sig kunna göra det är en charlatan och pseudovetenskapare. Det vet man. Förutsägelser som tärningskast är vad det är sådant prat. Samma och lika som att titta på abborrfenor och förutse från dem. Jag nöjer mig alltså med att konstatera att det är varmt idag. Varmt för årstiden. Som det säkert varit hundratals gånger de senaste tusen åren. Det är som vanligt hur det än är liksom.

Men så länge kan såklart inte sådana som jag vandra omkring i underbar. Det finns jobb att gör och det görs inte av någon annan. Så snart sitter jag då här inne på kontoret igen.  Det är som det är med det. Idag önskade jag att jag kunde ha stannat ute som en vanlig människa. En normal.

När jag skriver klart det här är klockan tolv. Jag skall alldeles snart gå och lägga mig. Boken väntar. Den som stänger av alla jobbtankarna som snurrar i huvudet, mer och fler  nu såklart än annars än annars eftersom allt är intensivt och härligt men då skall man veta att det snurrar rätt bra där annars också. Utan boken som övergång mellan jobb och sömn är jag förlorad och fortsätter att fundera. Den stora faran det där. Sover man inte så bränner man slut på alt man har. Går in i den där håra tegelmursväggen och det med nästan förts. Man måste vila. Måste lära sig det. Så där ger jag mig idag. Livet går vidare, allt är gott. Kan man begära mer.

Är ner till affären idag. Japp med visst besvär skall erkännas. Bilen vill definitivt inte starta. Ni som har läst de här sidorna förut minns min glädje över att ha fixat felet på den förra helgen. Jag misströstar. Men jag är inte den som ger upp. Japp bränslemätaren har pekat på väldigt lite bensin en längre tid. Inte så lite att den där lilla irriterande lampan har börjar lysa. Men i alla fall. Det är värt ett försök. I alla fall för någon som aldrig ger sig. Så jag letar upp gräsklipparsnöslungedunken och finner att den till min glädje är halvfull. Fyller på. Håller en tumme – snung-sning-snung — vroooom…, som bara en röd Renault kan vrooooma på. Soppatorsk alltså, nu ett minne blott.  Ja den där bensinmätaren har inte varit att lita på det senaste året det är sant. Detsamma gäller temperaturmätaren. Men det är en Fransk bil. Vad annat att vänta? Men en seghetens seger. Den tar mig till affären, och hem igen. Ja jag tankar några liter också för säkerhetsskull. Några. Man skall inte överdriva mängden bränsle i tankar, däremot antalet tankar i huvudet. Det vet alla.

Bloggen läses av färre personer än vanligt och mina inlägg på Twitter läses väl inte alls. De som ändå handlar om något riktigt. Men när jag är på affären kommer två personer fram till mig oberoende av varandra och tackar för mina skriverier i tidningen. Det gör mig glad. Man hör mest skiten annars. Jag berättar att det kommer en ny krönika imorgon. Ja inte läst av så många säkert men om några läser får an vara glad.  Jag skulle också kunna skriva för klick och berömmelse, jag skulle kunna göra musik md samma mål eller för den skull hoppa på varenda trend inom programmeringskonsten som för tillfället är på tapeten. Men vad skulle det göra mig till för slags människa? Till ingenting, sämre än lort.

Nu är det kanske så att den typ av människa jag är inte har något värde i världen idag. Men kanske är det nu så att man inte lever som an gör för att andra skall tycka det man gör är bra utan gör det bara för att man själv skall klara av att leva sitt patetiska liv. Möjligen är det så att herr och fru lycklig på fejjan och annorstädes har helt perfekta underbara liv där lyckan bara flödar in genom det ena örat virvlar runt där inne i ett tomrum och sen ut genom det andra örat för att ta sig in i nästa tomhuvud. Men det innebär definitivt inte att just de skulle vara de liv som är det mest eftertraktansvärda. Det kan vara plågsamt att tänka, fundera och undra. Men det är ett tecken på att man är en intelligent varelse. Kanske inte intelligentast. Men på samma nivå som en morot eller en abborre i alla fall. Man kan vara nöjd med det.

Jodå jag somnade på soffan ikväll också. Filmen var sådär. Ja, skall sanningen fram så klarade den sig bara för att det var fredagskväll och jag var tröttare än man borde kunna vara och ändå vara vid liv. Nu skall jag somna in på riktigt. Men läsa en timme först. Sen sova. S O V A! Vakna sent imorgon. Snälla han/hon/det/gud låt mig vakna imorgon också. Gärna utvilad. Så att jag orkar med en dags jobb till. En vecka till. Sen skall jag släppa en release. Den bemöts oftast med exakt samma tystnad som mina låtar, mina texter och hela mitt väsen bemöts med. Men skit i det. Det där jag skickar ut nästa vecka är något jag är stolt över, något jag har lagt hela min själ i och alla krafter jag har för att åstadkomma. Kanske betyder det ingenting för någon endaste annan människa på den här jorden än för mig. Spelar det egentligen någon roll alls. Jag bara frågar!