Month: October 2014

Köra igång brännaren, ja, eller Hulken som den heter här i huset. I det epitetet räknasdå panna från 1963 med också såklart. Den som står och studsar där ner i källaren av glädje när termometern kryper neråt som om botten skall nås till varje pris i uppfyllda pelletsbehållare. Hulken känner en obeskrivbar glädje när han, för det är en han, får bränna upp våra pengar. Krona för krona, tia för tia suger han åt sig dem. OK värme ges tillbaks. Men också en smak av helvetet.

Men hos oss är det inte bara att starta maskiner. Det måste jävlas lite. Hulken har också det nöjet att se fram emot under vintersäsongen. Så när jag servar, byter ut det som skall bytas och stoppar i alla kontakter så händer såklart ingenting. Dött. Heldött. Kollar ström först. Jag vet att det gick en säkring där i slutet av säsongen. Men det finns ström. Hmmm…. Mäter vidare. Finner att skruven inte går efter en halvtimmes letande. Letar lite vidare och konstaterar att motor verkar död. Dyrt alltså. Så skruvar upp, Mäter här och där och på några ställen till. Brott i sladden. Puh…. Det kan jag fixa. Det är billigare. Så jag byter sladd och skruvmotor går igång. Monterar dit igen men inget annat fungerar. Felsök, felsök, mät och felsök. Antingen fel på styrkort eller styrenhet. Satsar på styrkort först – billigast. Brännare får hänga med upp till verkstaden. Javisst, en ledare avbrunnen. Tydligen en riktig kortis när den där sladden gick åt pipan. Men det är OK det fixar jag på en timme. Sen skruva ihop, köra igång och nu står han där nere i källaren och om inte hoppar i alla fall flinar av glädje vår Hulk.

Det brukar vara lite tjurigt i början i pannrummet så jag passar på att byta luftfilter på bilen under tiden så jag kan övervaka Hulken samtidigt. Tar en stund. Det är inte lika lätt som det var på Amazonerna en gång i tiden. Det är trångt och bökigt. Men tametusan om inte bilen startar direkt efteråt. Ja antingen hjälpte bytet eller också hade den bara en bra dag. Det visar sig väl under veckan. Hoppas kan man ju.

Så när jag nu sitter här och skriver det här så är klockan sex och det är kväller. Ledig dag idag alltså, det är skönt att inte jobba alla dagar ändå.

Jag sover på den gröna IKEA soffan innan klockan ens är halv nio. Det är ett under att jag är vaken ens så länge. Helt slut är jag. Tömd fullständigt som ett batteri som laddats för många gånger och tappat alla sin uppladdningsförmåga och inte ens minns sin fulla kapacitet. Det är tur att fredag kommer och räddar mig med en ledig kväll. Här är jag mitt i releasearbete och för nära gränsen. Men jag tar ledigt imorgon. Måste det.  Höstar. Utemöbler in. Tömmer ur blombehållare av alla slag och stuvar undan för vinter. Gör annat för att hämta energi för att kunna fortsätta med det jag måste göra. Releaser är som premiärer. De är ett helvete.

Två filmer har frun letat fram. Jag ser den andra och av naturliga skäl då bara brottsstycken av den första. Orson Wells. Ännu en skit i världen. Men ett geni. Man måste nog låta dem hållas just de där.  De är de enda som kan förlåtas för sin egocentricitet. Vi andra kan inte gömma oss bakom geniets skyddande fasad med vår egen ogeniala självupptagenhet. Vi är bara skyldiga. Måste erkänna det. Men en bra film är det. Tidsmiljöerna är fantastiska och man längtar till New York. Vill ringa SAS och boka biljett på studs.

Måste till hälsocentralen också. En tops har fastnar i örat. Får inte ut den. Ringer ett 0657 nummer (Los) och får en tid klockan ett. Åker till Hälsocentralen här i byn men där är det låst. Jag väntar och frågar till slut en man. Men det är stängt. Finns ingen som jobbar där längre. Benita har slutat säger han. Men han kan hjälpa mig. Så det pillas där i örat. Men inte kommer det ut något så öronsköljen plockas fram. Spol och swiiiiich så är den ute. Skönt. Man tackar såklart. Åker hemåt men först in på ICA för godispåse och en limpa. Telefonen ringer och distriktssköterskan i Färila undrar varför jag inte är där. Ingen har berätta att det var dit jag skulle. Men det löste sig ju i alla fall och alla är därför glada.

Poeten skriver och verkar vara nöjd med livet. Sju mille på banken gör de flesta glada till sinnet. Men han är ju lite röd sådär egentligen så lite besvärande är det nog ändå att ha blivit kapitalist på riktigt. Men han är glad att det är över. Band är som havererade äktenskap som hålls ihop för barnens skull medan de förgör och förbittrar de som är med i föreställningen.  Men stora galaföreställning ggr två på anrikt ställe som final. Ett värdigt slut. Publik i alla åldrar. Nu kan han ägna sig åt sitt. Jag känner mig glad för hans skull. Han har det där geniala i sig också. Om han vill och nu tror jag att han vill det. Men hans tid rinner ut liksom min. Han blir gammal i ålder räknat i Januari. Ja just vi det strecket måste man väl räknas som gammal. Men inte där uppe i de grå såklart. Där är han yngre än mig. En bra man hur som helst poeten. Kojan i vinter. Så vi ses nog.

Men för mig återstår bara att vandra upp för de trappor som jag nyss vandrade ner för och ta min tjocka bok och läsa så länge jag orkar. Den är härlig min 2000  sidor eller vad det är bok. Snart måste jag ha en helnatt med min bok. Njuta ord för ord tills det inte går att hålla ögonen öppna längre. Ikväll är det nog kört. Jag känner redan nu att tröttheten kommer krypande igen. Vill ta över. Vila mig. Det får vara så. Imorgon ingen brådska, Vi tar det lite lugnt – eller mycket lugnt. Behöver inte rusa ut. Njuter av ledig lördag. På söndag skall pannan startas. Jag ger mig. Nu är det höst och vintern får rusa in. Vapnen och allt motstånd är nedlagt fån min sida. Det finns inget säkrare hösttecken än när hulken blir grön och glödande om vart annat i det stora gula huset på en kulle i Lo(o)s granne med Dalarna, Jämtland och helvetet.

Tre vansinniga förälskelser, fröken i ettan oräknad. Den sista av dem har jag snart levt ett helt liv med. En hög kvinnor i Edsbyn och en större hög kvinnor när man farit därifrån. Det är vad man hinner med på ett liv när det gäller kärlek och i det som skulle kunna bli kärlek. Jag är en människa med starka känslor. Jag har verkligen älskat. Sagt nej, och ja och sårat och lekt med andras känslor under vägen. Det finns säkert de som inte förlåtit mig, som jag sårat bortom förnuft, alltid utan att veta om att jag gjort det. De finns där, det är jag säker på. Feg har jag alltid varit. Men älskat med all den kraft ett hjärta kan älska med har jag i alla fall gjort. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag kan bara be om förlåtelse till dem jag svikit eller inte sett eller sårat.

En kvinna, fröken i ettan åter oräknad, har jag själv valt. Men hon ville inte ha mig. Eller kanske ville hon det? Jag var för ung för att våga mer än att beundra på avstånd och konstant ha hennes namn rullande inuti mitt huvud undre ett år eller två. Hon var för vacker med det långa ljusa håret och jag för obetydlig för att vi skulle kunna mötas i en tid som var då. I alla fall kändes det så då för länge sedan. Men henne valde jag i alla fall själv, alla andra valde mig. Det låter nästan märkvärdigt det där när man skriver det. “Alla andra valde mig”. Men det finns inget märkvärdigt med det. Det visar bara på hur jävla oföretagsam jag är och var. Det var den där bunten i Edsbyn och den andra bunten när jag åkte därifrån. Fler än man kan minnas namn, ansikten på. Fler än att man skall minnas så många av orden, kyssarna och de andra. Är det någon av dem som minns mig?  Som minns ljus, som minns mörker. Som är nyfiken på vad jag gör nu för tiden? Kanske. Kanske inte. Vad spelar det för roll. Allt det där var förr. Det är en del av en och måste så förbli. Kan inte bli annat. Det är bara de som blev sårade som man borde prata med. Förklara varför för. Släta ut och återställa. Om man visste vilka de var. Men det vet man ju inte.

När jag gav upp kärleken, i Uppsala, bestämde hon att hon skulle ha mig. Hon som jag snart levt ett liv med. Nog var jag motvillig i början. Jag ville och hade bestämt mig för att leva själv. Det var den enda vägen. Men hon flyttade in. Flyttade aldrig ut igen. Jag kan bara undra hur mitt liv blivit utan henne och jag är oändligt tacksam att hon sög sig fast. Hade hon inte gjort det hade jag antagligen varit en kuf som suttit i fysikens laboratorier som en fånge i kunskapens borgar. Hon tog in liv i mitt liv, riktigt liv, och var den ende som till slut gav mig tryggheten. En fest, en slump, sånt som händer. Eller förutbestämt. Man får tro vad man vill. Tre vansinniga kärlekar har det varit i mitt liv. Den sista varar ännu.

Vi har kommit igång med att gå igen. Det är underbart. Hälsporreplågan är inte ett minne blott men så otroligt mycket bättre nu här i hösten. Den har plågat mig ett drygt år nu. Man går inte gärna med hälsporre, i alla fall inte mer än man måste. Jag kan lova att det är så. Vi åker alltid iväg en bit utanför Lo(o)s. För att kunna gå fritt. Det blir som bäst då. En väl utnyttjad timme. Oftast ser man något djur. Igår en stor älgko. Ofattbar är den där önskan att vilja  höja sitt vapen och döda när man ser ett så vackert djur. Fullständigt ofattbar. Det har något med att leka han/hon/det/gud det där. Själv är jag längre ner på den rankingen.

Bilen krånglar. Är svårstartad. Surar som fan när man skall starta den. Lutar åt utgifter. Men byta luftfilter och kolla lite slangar får jag nog göra själv i alla fall innan jag låter någon annan titta på den. Bilar skall gå. Jag hatar att mecka bil och jag hatar när de inte fungerar. Bodde man i en stad hade det väl inte varit ett större problem med trasig bil ibland men bor man här ute är man verkligen beroende av att den fungerar. Gör den inte det så fungerar inte resten av livet heller.

Men kodar på. Kan ju inte annat. Regn ute – kod inne heter det ju. Börjar se ett avslut. Men den sista biten är alltid jobbigast. Man tror man är klar men så hittar man en ny grej, och en ny grej och en ny grej och sådär håller det på ett tag. Sen börjar folk testa och då ökar det där igen. Men luttrad numera såklart. Har gjort resan några gånger och vandrat efter de där vägarna så att de känns som hemma.  Min första produkt, 1984, ett modem, var en annan sak när det kom ut på marknaden. Jag fattade inte hur folk kunde använda skiten med alla buggar som var i det där modemet. Jag måste vara en riktig klåpare som inte kunde programmera bättre. Nerslagen i skorna efter fyra år i Uppsla. Men sen efter några månader fattade man att det var sådär med alla produkter. Som utvecklar fokuserar man på felen därför att man måste. Andra fokuserar på funktion. En jävla tur att det är så.

Men det finns alltså buggar kvar att söka och lite mer funktionalitet att addera. Det tänker jag fortsätta med nu.

ps Jo jag vet att bilden föreställer en älgtjur ds