Day: 17 October 2014

Är ner till affären idag. Japp med visst besvär skall erkännas. Bilen vill definitivt inte starta. Ni som har läst de här sidorna förut minns min glädje över att ha fixat felet på den förra helgen. Jag misströstar. Men jag är inte den som ger upp. Japp bränslemätaren har pekat på väldigt lite bensin en längre tid. Inte så lite att den där lilla irriterande lampan har börjar lysa. Men i alla fall. Det är värt ett försök. I alla fall för någon som aldrig ger sig. Så jag letar upp gräsklipparsnöslungedunken och finner att den till min glädje är halvfull. Fyller på. Håller en tumme – snung-sning-snung — vroooom…, som bara en röd Renault kan vrooooma på. Soppatorsk alltså, nu ett minne blott.  Ja den där bensinmätaren har inte varit att lita på det senaste året det är sant. Detsamma gäller temperaturmätaren. Men det är en Fransk bil. Vad annat att vänta? Men en seghetens seger. Den tar mig till affären, och hem igen. Ja jag tankar några liter också för säkerhetsskull. Några. Man skall inte överdriva mängden bränsle i tankar, däremot antalet tankar i huvudet. Det vet alla.

Bloggen läses av färre personer än vanligt och mina inlägg på Twitter läses väl inte alls. De som ändå handlar om något riktigt. Men när jag är på affären kommer två personer fram till mig oberoende av varandra och tackar för mina skriverier i tidningen. Det gör mig glad. Man hör mest skiten annars. Jag berättar att det kommer en ny krönika imorgon. Ja inte läst av så många säkert men om några läser får an vara glad.  Jag skulle också kunna skriva för klick och berömmelse, jag skulle kunna göra musik md samma mål eller för den skull hoppa på varenda trend inom programmeringskonsten som för tillfället är på tapeten. Men vad skulle det göra mig till för slags människa? Till ingenting, sämre än lort.

Nu är det kanske så att den typ av människa jag är inte har något värde i världen idag. Men kanske är det nu så att man inte lever som an gör för att andra skall tycka det man gör är bra utan gör det bara för att man själv skall klara av att leva sitt patetiska liv. Möjligen är det så att herr och fru lycklig på fejjan och annorstädes har helt perfekta underbara liv där lyckan bara flödar in genom det ena örat virvlar runt där inne i ett tomrum och sen ut genom det andra örat för att ta sig in i nästa tomhuvud. Men det innebär definitivt inte att just de skulle vara de liv som är det mest eftertraktansvärda. Det kan vara plågsamt att tänka, fundera och undra. Men det är ett tecken på att man är en intelligent varelse. Kanske inte intelligentast. Men på samma nivå som en morot eller en abborre i alla fall. Man kan vara nöjd med det.

Jodå jag somnade på soffan ikväll också. Filmen var sådär. Ja, skall sanningen fram så klarade den sig bara för att det var fredagskväll och jag var tröttare än man borde kunna vara och ändå vara vid liv. Nu skall jag somna in på riktigt. Men läsa en timme först. Sen sova. S O V A! Vakna sent imorgon. Snälla han/hon/det/gud låt mig vakna imorgon också. Gärna utvilad. Så att jag orkar med en dags jobb till. En vecka till. Sen skall jag släppa en release. Den bemöts oftast med exakt samma tystnad som mina låtar, mina texter och hela mitt väsen bemöts med. Men skit i det. Det där jag skickar ut nästa vecka är något jag är stolt över, något jag har lagt hela min själ i och alla krafter jag har för att åstadkomma. Kanske betyder det ingenting för någon endaste annan människa på den här jorden än för mig. Spelar det egentligen någon roll alls. Jag bara frågar!

Allt där ute lägger sig sakta till vila. Det är skönt på något sätt allt det där. Lugnar mitt sinne och jag som sitter här inomhus, där det är varmt och skönt och fredligt, kan vara nöjd över att vara just bara en enkel människa i en tid när oron bubblar och ryker alldeles nära i en värld befolkad av alldeles många huliganer av alla de slag. Det är fortfarande minusgrader ute på gräsmattan. Nattens kyla dröjer sig kvar där. En bit upp, det räcker med en meter, är det plusgrader. Där finns luftrörelser och snabbhet som låter molekylerna dansa friare än där nere i gräsmattans inbäddade fukt.

Jag skall städa innan jag gör annat idag men dricker en kopp te först och skriver det här. Man skulle kunna tror att det handlar om att fördröja det tråkiga men jag gör oftast hellre tvärt om. Fördröjd njutning är dubbel njutning. Det som är mer tråkigt tar jag helst först. Klarar av. Hivar bort. Glömmer. Städning är inte ens tråkigt utan mer “ingenting” om man kopplar ett headset till telefonen och brassar på någon bra musik och skickar den via öron in i hjärnbark. Som bokföring är det där ungefär. Man gör det bara. Funderar inte så mycket och sen blir allt bra och fint när man är klar. Man går bara vidare därifrån framåt utan att se sig om en endaste gång

Förr året den här tiden var vi I Portugal. Tänk att vi ändå lyckades ta oss iväg en gång. Algarvekusten är fantastisk. Sagres underbart. Japp, när de tvåhundramiljonerna dollar sitter på kontot så får man nog fixa sig ett hus där. Ett litet. Lättstädat. Ett man kan fly till den här tiden på året. Fly till också under svårmånaderna efter nyår. Slippa sätta sig i kalla bilar och skotta uppfarter i ett vitt helvete under en tid som rör sig så sakta framåt mot efterlängtad sommar att man vill skrika och skälla på själva tiden så att den får rumpan ur vagnen och sätter lite fart. Det som naturligtvis aldrig hjälper. Tiden gör som den vill med oss. Härjar oss som en orkan och gör slut på liv fortare än en kråka hinner kraxa. Stannar och segar fram när den känner för det. Nästan alltid tvärt om mot vår önskan. Det är dess natur att alltid göra så. Vrångasätta sig och göra som den vill. Ingen skall minsann tygla tidens fria flöde.

En av mina uppdragsgivare lägger ner det projekt vi har jobbat på ett tag. Det har varit paus under sommaren och efter den har han suttit i konferens med döden. Så nära den svarte att han prioriterar om i livet. Jag gläds av det. Han behöver se det viktiga där omkring sig. Så är det. Men det sätter press på mig såklart. Jag behöver hitta uppdrag snart. Man lever icke bara av kod allena. Så är det. Men det brukar lösa sig. Inte för att jag hoppas på prispengarna i IOT challange. Jag ångrar redan att jag skickade in ansökan. Det blir väl någon som gör smarta legobitar eller en servostyrd halloweengubbe eller javascript hela vägen upp till himmelen som vinner de där pengarna. Det är alltid så. Men det där får inte hindra en från att gå framåt. Tro på något. Tro på det man gör. Veta att det är rätt fast än ingen annan gör det. Inte låta sig nedslås av de enkla människorna som aldrig har vågat gå sin egen väg. Som på allvar tror att det är störst att vara den som följer, den som går på de redan upptrampade stigarna och upprepar andras ord. Som bibel eller korantroende. De behöver också sina sessioner med döden innan de fattar. Innan de prioriterar om. Ebola kommer i alla fall göra nytta där. Var så säker.

Jag avhåller mig från fejjan fortfarande. Det känns som en seger, ungefär som att ha slutat röka. Det finns något sjukt över det där stället. Folket sätter sig i sin gated community. Glömmer email och annat som finns utanför de där staketen, grindarna och vakten som grinigt sitter där i sin kur och hindrar in och utfart. Världen utanför finns inte längre för folket där inne. Utom den filtrerade och godkända.  Så när någon säger att de saknar det jag skriver så suckar jag tyst för mig själv och tänker “dumskalledjävul” eftersom jag inte skriver mindre nu. Det mesta serveras inte i trötta flöden. Världen finns utanför alla stängsel och ropar på oss med löften om frihet, kärlek och broderskap. Men folket väljer bojorna, övervakningen och likarnas förnedring till de populäriserades förtjusning. Orkar inte med det där. Men blir själv kvar såklart. Men det är väl ingen skillnad mot vilken knarkare som helst som bryter sig ur sin gemenskap. Man får betala priset varje gång.

Men dammsugare och mopp ropar på mig och jag måste hörsamma deras locksånger. Livet kommer emellan själva livet ibland. Tankar och musik med en dammsugare i näven kan få vilken städning som helst att bli till ett äventyr.