Jag gillar att knåpa med ord. Trots skola. Den har verkligen försökt ta det där ur mig, ja hela vägen från grundskola upp till fjärde året på universitetet. Men jag är en vrång jävel. Det erkänner jag. Gillar jag något så gillar jag det, sen får folk tycka vad fan dom vill och komma där med sina fel och fel och fel och rätt som är hämtade från deras hudar. Jag lyssnar inte alltid på det där, det skall erkännas. Ibland vore det nog till och med så att det vore bra att jag gjorde det ibland. Men de stjälper oftare än de stöttar det där förmaningarna. Det finns dessutom tillräckligt många som bara följer de upptrampade stigarna och aldrig viker av.
Ord handlar om rytm. Ja i alla fall om man har tid. Flow kallar visste en del det för. Att hitta de där orden som behövs och kombinera dem så att de funkar ihop och liksom flyter fram med lättheten som hjulen på en nysmörjd och nyservad cykel. Jag skall inte förhäva mig och säga att jag lyckas med det där varenda gång eller ens ofta. Nej, men jag försöker i alla fall och ibland så är det en mening eller ett stycke som liksom flyter fram sådär ljuvligt som man vill att allt man skriver skall flyta fram. Ibland lyckas man. Delar man med sig så är det alltid de där som man tycker bäst om själv som man får minst respons ifrån. Det är de där hafsverken som folk alltid kommenterar och säger att de gillar. Aldrig någonsin de man är nöjda med.
Varför det är så har jag såklart ingen aning om. Jag är ändå bara människa. Visst man kan göra som effektsökarna, och det finns många av dem, och ge folket vad de vill ha. Eller också följer man sitt hjärta och litar på den där känslan av att det man gör är rätt. Enkelt tror en del. Som aldrig funderat speciellt mycket på det där eller som aldrig upptäckt ett tickande där inne i bröstet som ger signaler om bra eller dåligt utifrån den man själv är. Nej alltså inte det som kommer utifrån från andra. Nej, bara den där känslan inom en som vet sanningen – eller inte har en susning. Men spelar det någon roll? Om du målar en tavla som du lägger hela din själ i, skriver ord där själen är med, gör en sång som har ditt hjärta i sina ord och sina toner så kan det omöjligt bli sämre än vad var och en som fabrikstillverkar och serieproducerar åstadkommer. Man måste inte ens skicka in sitt material till bokförlagen, skivbolagen eller konstkritikerna för att få det godkänt. Man kan godkänna själv. Som den hårdaste kritikern av dem all. Om man är riktigt ärlig. Lyssnar man där inne så finns sanningen. Den talar om för en att det mesta man gör faktiskt är skit. Japp. Skit. Sådant som skall brännas, smulas sönder och glömmas. Men ibland säger den där hårdingen att det är jävligt bra och då är det det. Då behöver man inte höra det från någon annan. Det kan ligga där i byrålådan eller på hårddisken och vara jävligt bra där det ligger. Bekräftelsesökandet borde man vara klar med efter femton. Man får liksom inte mer napp efter den åldern.
Så jag skriver mina ord. Mest skit som det här. Men ibland en mening ett stycke eller oändligt sällan en hel sida som egentligen världen skulle fått se. Men nu är det ändå så att världen är så genomströmmad av skit och smörja så de där perfekta raderna ligger bra där de ligger. Fria och skyddade från all den där smutsen. Bevarade som de vitaste och sköraste av duvägg i sin perfektion. Japp. Så är det.
