Trött och inte framme. Det är så läget kan beskrivas. Men “trött” är ett understatement i alla avseenden. Ögonen går i kors. Men jag sitter här och har suttit här på kontorsstolen ett bra tag. Javisst det är i det här läget man skulle boka flygbiljett så att den låg redo och bokad och “ta-en-iväg-härifrån-klar” när man var “färdig”. När man förtjänade vila. Men så blir det ju inte. Nya projekt väntar såklart. Tur att “ny” i sig innebär ett visst mått av vila. Det är konstigt att det fungerar sådär. Att byta stol kan räcka ibland.
Just för att jag är så trött så segar jag på lite här på morgonen. Svarar på några mail som kräver lite längre svar, vattnar blommorna, plockar lite. Allt det där som borde ha gjorts för länge sedan men inte hunnits med. Ja, jag har såklart inte tid nu heller egentligen. Men ibland måste man hämta den där kraften att fortsätta långt där nerifrån lilltån någonstans. Låta tid förflyta i sin egen takt medan den tar sig genom kroppens alla system upp till ett behövande huvud. Jag balanserar på gränsen nu. Jag vet det. “Bara lite till” är mantrat som känns som en oerhörd förminskning när man hittar en till och en till och en till sak som måste fixas innan release. Finns det ens ett slut? man tvekar, känner sig osäker och undrar. Bara vissheten om att det gått förr, att man har varit i den här situationen så många gånger förut och till slut lyckats sparka ut det där åbäket genom dörren ändå. Och som vanligt känns det aldrig mer. Det här med att föda. För det är ju det det handlar om. Att föda. Krysta ut. Aldrig mer. Tills det gått några veckor och man har glömt allt ihop igen. Vill igenom det igen. Ser fram emot det. Borde inte det där klassas som en sjukdom lika väl som ADHD och andra. Jag bara undrar. Det borde finnas Medin och sjukskrivningar och förtidspensionering.
Det är dags i att ta tag i några rader dokumentation till. Fast jag helst inte skulle vilja skriva ett endaste tecken till. Man måste helt enkelt. Hej så länge.
