Har varit österut och bunkrat och sitter och sippar på fin whisky levererad hit av en ängel. Alla borde ha sådana. Änglar som lyser upp tillvaron ibland och lämnar efter sig det ljusa lena och sippbara. Jag bugar ödmjukt och höjer mitt glas åt det håll som änglar bor. Min tacksamhet känner inga gränser.
Kyrkan är ett självklart delmål en sådan här kväll. Att tända de två ljusen som väl egentligen borde vara hundra för att kunna representera alla vänner och bekanta och föräldrar, svärföräldrar, ja de man älskat, men som man inte längre har i sin närhet. Dödens kalla vindar drar alltid över kyrkogården i Ovanåker, som om den vill påminna oss om att det är varmare och ljuvligare att vara och finnas kvar bland de levande. Det är så kallt att det är omöjligt att finnas kvar där, stå där en stund, för att tillåta sig en stunds eftertanke. För man vill ju det. Försöka minnas alla namnen. Farsan, morsan, Ingrid, Lilly, Anna, Gösta, Anders, KG… Men vinden kryper in under kläderna. Det går inte att stå kvar där bland tusentals ljus och tusentals döda och iskyla. Vi rusar till bilen och jag rabblar listan klart så gott det nu går där inne i mitt huvud på vägen hem. Jompa och Lars. Jag måste såklart stanna till vid bådas namn. De mest overkliga av alla dessa personer som inte är med oss längre. Deras namn griper verkligen tag i mitt hjärta varje gång jag tänker på dem. De som var en del av mig men slets bort från mig som om en varg slukade ett köttstycke från min ocoola lekamen. För alltid borta, så omöjligt att förstå.
Jag tänder såklart ljuset när jag kommer hem. Det som nästan alltid brinner här på kontoret. Belgien, Tyskland, Kina och Frankrike kräver mailsvar och jag ger dem det de suktar efter. Det har blivit så enkelt att finnas i världen numera. Inte sitter jag här i Lo(o)s några långa stunder om någon nu tror det. Jag är där ute och rör mig i världen. Ständigt, över tidszonerna, hudfärgerna, religionerna. Så enkelt det blivit och så lika vi är allesammans. Månfestivaler, ljusfestivaler, Halloween, Allhelgona. Skillnaderna är inte så store. Jag har inga problem att byta ut den ena mot den andra.
Men nu när mailen är genomkollad, whiskyflaskan inte oskuld längre och kassarna uppburna, så tänker jag vandra upp och ha helg. Jodå jag sitter här på kontoret imorgon igen. Så fungerar det att vara företagare. Man får vara envis och stå i. Lars och Jompa lever lite extra såklart i mitt huvud den här helgen precis som alla andra döda. Jag tycker det är fint och rätt att det är så. Ljuset skall brinna för alla värda att minnas den här helgen. Men jag tänker vila och sippa vidare på ett glas mycket god whisky. Kanske somna till i grön IKEA soffa vad det lider. Det gör inget. Jag lever och är väldigt glad för det.
