Month: November 2014

När man “skall bara” och egentligen vill lämna kontoret så fort deet bara går ser det tämligen ofta ut såhär och man sitter och sitter och sitter där bara…

Jag har haft en underbart kreativ och härlig dag som gärna hade fått fortsatt och fortsatt och fortsatt för min del, men är det fredag så är det och det medför ledig kväll. Den heliga. Det skall vara riktig kris innan jag sitter och jobbar en fredagskväll. Sån är den Hedmanska lagen. Så vi äter gott, tittar på film och är traditionsenligt trötta redan vid tio. Men god bok och mjuk katt under täcket skall väl få även resten av kvällen att gå åt också.

Minus sex ute. Man är inte riktigt van så det känns kallt som fasiken. Men inne blir det varmare när man rör sig bort från nollan. Det är lustigt. Men det är den där fuktiga luften som man upplever som kallare. Kylan plockar ner de där vattenmolekylerna på marken. Säter dipolerna på plats.

Helg innebär lite renoveringsjobb här. Det skall byggas städskrubb i helgen. Troligen. Eller dras el i rum som är under renovering. Vad det blir beror på om jag kan hitta de skruvar som behövs för det förstnämnda. Men spik har iof fungerat förut så möjligen gör de det också nu för tiden. Vi får se vad det blir till slut. Den där städskrubben behövs i alla fall. Den har stått som ett skelett av regelvirke i flera år nu.

Så det troliga är alltså att att den kreativa delen av mitt liv får fortsätta på Söndag kväll. Då när arbetsveckan börjar igen. Men vila ger ny energi till kreativa delar av hjärnan. Det är ju så det fungerar. Man måste göra annat ibland för att vila de där processerna. Sen blir det ju liksom lite roligare också.

Så med det får denna fredag gå mot sitt slut för min del. En dag till i livet som jag känner stor tacksamhet för att ha fått leva under. Man tar de där dagarna för så givna många gånger. Slösar med dem. Speciellt som ung. Men var och en av dem är små gåvor från universum, eller från han/hon/det/gud för den som ligger åt det hållet, och man skall vårda dem ömt. För en dag tar de slut. Så är det bara. En dag blir det inga fler. Då är det bra att ha haft ett gäng dagar bakom sig som man är nöjd över. Så man slipper den där olustiga känslan ni vet av att inte ha liv sitt liv på rätt sätt. Men det som är bra att det aldrig är för sent att börja bruka de där dagarna. I alla fall medan man är en av de levande.

Jag klipper mig idag.  Ja jag har sagt det förut. Gamla gubbar med långt hår är bara något lite mindre patetiska än gamla gubbar med uppknäppt skjorta, hår på bröstet, guldlänk och dollarsmile. Jag vill verkligen inte tillhöra någon av de där urtyperna för löjliga människor. Verkligen inte. Men ändå så växer det där håret ut varje gång till längder som ingen människa i min ålder kan trivas i.

Ja möjligen kan man göra det om man går omkring och fortfarande lever rockstjärneliv. Ni vet de där snubbarna som är ut i världen en sväng, Stockholm vanligen, trivs såklart inte där därför att ingen förstår deras storhet och alltså flyttar de hem igen och där återtar de sin gamla popstjärneroll. Efter några år åker hatten på såklart. Eftersom håret tunnas ut men fortfarande växer på längden. Men de sitter där i den där smeten och växer aldrig riktigt upp och blir stora de där rockstjärnorna. Men de kommer undan med långt hår då såklart till skillnad från sådana som mig och kanske till och med med svart (färgat) och tovigt skägg. Jag känner många av dem. Fyrtio, femtio och sextio. “Nu med den här skivan så kommer hiten. Jag är helt säker…” och så på med hatten då och ut och spela tre spelningar eller göra en Tysklandsturne eller Norgeturne och vara stor och jävlig, en riktig rockstjärna. Hyllad i byn. Okänd utanför kommungränserna. Men långt hår, ja de har de rätt att ha. Hatt, skägg och långt hår är liksom ett av kännetecknen på deras personer. De och att de har umgåtts med stjärnorna. Festat med dem. Förr.

Vi handlar de julklappar vi har tänkt oss idag. Så jäkligt många skall det nu inte bli i år. Julhandelsrekordet som förväntas kommer i alla fall inte vi att bidra allt för mycket till. Jag är ledsen. Vi är inte mycket för det där att “ställa upp”. Ni andra får ta er ann det där. Handla tills ni blöder vet jag. Kasta er in i varuhusen och shoppa loss med alla andra som ger sig in i det där med liv och lust. Gärna under morgondagen i ren och skär solidaritet (ett fint ord) med de råkapitalistiska Amerikanerna. Black Friday. Kreditkortens gränser skall tänjas på i dessa tider som om de var gummiband med inget eller inte allt för stort motstånd kvar i sig. Köp dig lycklig käre vän. Finns det något annat sätt? En 60″ platt-tv är nu ändå den ultimata lyckobringaren. Eller hur?

Själv känner jag lycka över att kunna inhandla en säck mat till katterna. Den sort de tycker bäst om. En tjugokilossäck solrosfrön till fåglarna känns det också som en seger att kunna köpa. Det räcker det där. Mig fattas inget eller väldigt lite numera. Eller fattas allt om man så vill. Hur skall någon som står där på den plats jag gör kunna säga att inget fattas honom. När miljonären och den lyckade säger att allt fattas dem. Det låter präktigt såklart. Falskt till och med. Men det skiter jag i. “Krig är fred”.

Bläddrar i Voxnadalsnytt. I Alfta Edsbyn röstas det fortfarande på Lucia. Som om det där skulle behövas idag. De populära vinner redan på Facebok med flest likes på vadsomhelst. Det behövs inga bilder i tidningen längre för att de populära och vackra och de med mest vänner och släktingar skall kunna utmärka sig. Tiden för de där omröstningarna är ute och det för länge sedan. Det är nya tider nu. Helt nya tider. Men jag är inte förvånad att man hänger kvar vid det där i just Voxnandalen. Inget verkar ha förändrats där sedan jag flyttade 1978. Och tänk… det är just dit jag skulle återvänt efter min Stockholmssejour. Axlat den lokale rockstjärnemanteln. Kanske kompat luciorna när de sjöng där vid kröningen. Ja ni vet sådant där som lokala rockstjärnor gör mellan turneerne och under väntan på den den stora epokgörande hitten. Men lång hår och hatt då såklart. Som alla rockstjärnor.