Month: November 2014

Det gamla skrivbordet, det som fått sin slutstämpel för drygt femtio år sedan där på Edsbyverken, är byggt för att vara med i trehundra, kanske femhundra år. Möjligen är lacken lite mattare nu och bordsytan mer sliten, men i allt annat är det i samma skick som då den där dan i november 1963, när någon på Edsbyverken satte den där avsyningsstämpeln på undersidan av bordsskivan.

Jag håller på att monterar ner bordet för att flytta ner det till kontoret. Det får leva i femtio år till om jag får bestämma. Leva fast det befinner sig i en tid när det knappast får så många “like” i ett endaste forum och antagligen borde kastas i de flestas ögon. Men skrivbordet och jag har genomskådat den där ytligheten. Vi vet att det beständiga består och att de flyktiga bara är just flyktigt.

Tänk om bordet kunde berätta sin historia. Under många år stod det på kontoret i Trädförädlingen i Edsbyn. Vem som satt vid det vet jag inte. Men att det utspelade sig liv kring det kan jag vara säker på. Att det ibland låg hemligheter i dess lådor likaså.

Sen tog farsan hand om det. Gjorde deklarationer och ritade sina uppfinningar vid det. Vad satt han och tänkte där vid det här bordet? Fastnade någon av tankarna i dess bordsskiva? När han är borta kom det upp till oss då. Karin har haft det som sitt arbetsbord i några år i motgång och medgång och sen har det stått oanvänt i äldste sonens gamla rum i många år. För tungt för åbäkigt att ta med sig till den gamla lärdomsstaden.

Nu får det komma ner till min verkstad. Kanske är det den sista anhalten. Det kommer att monteras elektronik på det där bordet. Sådant som personen som satte avsyningsstämplen inte hade en aning om kunde finnas ens. Tänka sig… Men visst kunde de känna stolthet för sitt dagliga värv de där människorna på Edsbyverken som tillverkade det här bordet. Det är smarta lösningar på allt. Det mest fascinerande är att de flesta av de som byggde maskinerna, kom med de smarta lösningarna och byggde de här skrivborden, inte hade någon egentlig utbildning. Bara drivkraft att göra något bra. Det tål att tänkas på när man behöver eftergymnasial utbildning för att köra sopbil. Det handlar mer om vem man är och vad man vill än om högskolepoäng.

Så bordet står här. Obelamrat än så länge. På måndag skall jag fylla dess lådor med lite grejer, och sen skall det få arbeta sida vid sida med mig och vi skriver vår del av dess historia tillsammans. Det skall aldrig bytas ut mot ett nytt!

Det är “Malla” på affären som berättar hur länge hon har jobbar där idag när jag handlar. Det är många, många år och hon har sin väg utstakad säger hon. Kommer att bi kvar i Los också under framtida år. Har inga drömmar om Australien, Afrika eller nytt.

Jag blir helt enkelt avundsjuk hela vägen in i märgen när jag träffar de där nöjda människorna. Skulle vilja vara en av dem. Skulle kunna betala rätt mycket för att vara det. Själv kommer jag aldrig att vara nöjd. Afrika, Australien och nästa världserövring hägrar. Människor som “Malla” är världens vinnare, människor som jag är världens förlorare. För en del räcker det med tvåhundratusen i aktier på ett konto, en segelbåt och en ganska ny bil för att vara fullständigt lycklig. För sådana som mig finns ingenting som kan mätta behovet av mer, nytt, större, framåt och vad finns det bakom nästa kulle. Missbrukarbeteende. Spelare fungerar också sådär. Liksom knarkare och alkoholister. Hela gänget av förlorare eller “losers” passar kanske bäst i mitt fall.

Men börjar man fundera på det där så inser man snart att det inte finns någon annan väg att gå. Man har en golgatavandring fram till korset att gå och det finns ingen annan framkomlig väg. Och börjar man skärskåda det där så ser man såklart snart att det är samma sak också för de synes nöjda. Det är ett helvete att leva helt enkelt. Det är de där små  ögonblicken av gott man får vårda som barn och leva på. Jag har fler sådana än de flesta såklart. Som nu när jag skriver det här. Jag är ett med den här texten just nu och “det där andrar” neddragande finns inte.

“Du tänker för mycket” brukar min fru säga. Inte som ett positivt uttryck då. Hon har såklart rätt som alltid. Jag tänker för mycket. Det är det som det där äpplet, Adam, Ormen och Eva handlar om i sagan. Inte blev vi lyckligare av förmågan att tänka och undra.

Jådå jag somnade den utmattades sömn på soffan ikväll också. Sov genom en dålig Amerikansk film. Nu tänker jag gå och lägga mig igen, fast denna gång i sängen. Americana väntar. En bra bok sägs det. Hur i helvete skulle livet te sig utan böcker. Ja, jag vet inte. Jag kan inte tänka mig ett sådant liv. Jo, kanske om man själv skrev. Skrev ännu mer av de där orden som flyger ut i rymden som små böner i vinden osedda av alla utom av molnens alla vattenmolekyler som hungrigt suger åt sig varenda ord man skriver. Det är för dem man skriver. Det är för dem varje bokstav trycks ned som formar ord och meningar. Så att orden kan lägga sig mellan väteatomer och syreatomer och stilla en skakig dipol. Vattnet är det magiska. Orden dess bindemedel. Elden kraften. Det visste redan de gamla grekerna.

Men medans klassiskt grekiskt språk nått döden och bara studeras av de som vandrar baklänges så lever våra ord, förlorarnas ord, och binder ihop världen i sin olästhet. Det finns något vackert, okysst, oskuldsfullt över dikter, pjäser, böcker, noveller som förblir olästa och ligger där gömda för världen som gamla nuckor. Jag gissar att någonstans ligger mästerverk i någon låda. Säkert på fler ställen än ett. Ligger där för att mottagarna, de som fått sett dem, inte förstår, som de så sällan gör. Själv har jag inte de där anspråken såklart. För mig är alla orden alltså bara skrivna åt vattenmolekylerna som lättar lite på trycket i min inre ångpanna som får mitt ånglok att ändå på något sätt röra sig framåt i eländet som jag kallar mitt liv och älskar varje sekund av mitt i bitterheten och livströttheten. Orden är ångan som flödar ut och lättar sinnet. Lite, lite så att man orkar med en dag till som en av många förlorare.

Alla “Mallor” i världen är dess vinnare. Till synes nöjda med sina liv. Det lugnet, den känslan finns inte att få för min sort.

Jag är fortfarande fri från Facebooks förbannelse. Jag ramlar inte in på siten ens av misstag numera som jag gjorde i början. Ja fingrarna matade in den den är URL’n på rent muskelminne. Men inte nu alltså. De har glömt precis som  jag har glömt. Jag har till och med upplevt en födelsedag utan fejjans massiva fors av gratulationer, de utan genuina känslor bakom en enda en av dem. De som känns som en boost av sin egen person men som man inser, när man befinner sig utanför den där gated communityn och hälsningarna uteblir, såklart inte betyder ett smack.

Men jag saknar ingen därifrån. Mina kontakter där betyder jag inget för och de betyder inget för mig. Poeten som fått mig att återvända tidigare till Facebooks “gemenskap” har jag sporadiska kontakter med på mail. Men han har sitt och jag har mitt. Vernissagedag i vår. Jag nöjer mig väl med en ny release. Någon annan har jag väl kontakt med också. En del skriver och säger att de saknar mig. För vad undrar jag såklart. Vad finns det att sakna om det nu finns en värld också utanför fejjan. Jag har i alla fall inte slutat skriva. Det är de som inte orkar titta utanför fejjans dubbla murar mot en verklig värld.

Men sanningen är den att jag mår bättre utan den där “like” världen. Alla dessa “likes” gjorde liksom att jag kände mig mer osynlig. Ja avsaknaden av dem i mitt fall. Jag har aldrig varit en sådan där populär person som de som får 718 likes på ett “toalettbesök”. Det där ytliga tar liksom död på mig. Äter av mig inifrån och får mig att må riktigt dåligt. Någon gång skrev jag en text som inledes med något likebart men som sen vände till något helt annat. Man får fler likes på en sådan såklart för ingen läser egentligen något alls. Rubriken kanske. Precis som många på samma sätt läser tidningen idag. Det är rubriken och bara den. I bästa fall ingressen. Men oftast inte. Sen “like” eller “inte like” och världsbilden är satt och formad. Enkelt, smidigt och effektivt. Låt andra tänka åt dig och värdera de högstadiepopuläras åsikter högst och som de eviga sanningarna. Väx aldrig upp. Stanna kvar i det där barnsliga hela livet. Lär dig aldrig en email adress igen och försök inte ens minnas en enda web

Men frågan är alltså om jag någonsin återvänder igen. Just nu känns det tveksamt, mycket tveksamt. Jag hoppas jag inte gör det. Jag är en bättre människa utanför den där värden, en som inte förytligas lite mer för varje dag som går.

Men nu skall jag vandra upp för trapporna och ta tag i veckans städning. Skall bli skönt att göra något vanligt igen. Det har varit full tupp ett tag och städning känns lagom jordnära och verkligt just nu.