När jag väl kommer upp på morgonen, ja just det kan vara en kamp, men en som jag vinner varje dag, så kan jag nästan inte hålla mig från att rusa ner på kontoret. Fan, fan, fan, man måste äta frukost, duscha, leta kläder och det är nära att jag hoppar över de där momenten. Jag vill ju sätta igång. Köra. Är sugen. Håller man på att förändra världen så gör man och kan inte göra annat. Världen väntar liksom inte. Men jag går igenom de där momenten. Stillar mig. Jag behöver frukosten för att orka, Jag behöver duschen för att inte stinka. Så de får ta den tid det tar. Men sen. Svälj två tabletter blodtrycksmedicin, häll upp tekoppen och rusa ner. Japp det känns bra i magen när jag knappar in koden och kliver in på kontoret. Det här är mitt paradis. Alltså måste det vara jag som är grodan.
Ändå har jag haft ett helvete i de här lokalerna också. Frusit. Under svåråren hände det ibland att jag satt och kodade i sju grader. Jag kan lova att både hjärna och kropp tar stryk av det. Jag har under samma tid väntat på kronofogdar, vattenavstängning och elavstängning i rummen här. Vandrat runt i dem när de är märkligt tyst för att det inte finns någon el som kan driva brusande datorer. Försökt resonerat med han/hon/det/gud att också en sådan som jag borde får en chans en endaste gång, men aldrig fått ett svar såklart. Det ligger liksom i hela den där guddomens natur att aldrig ge svar. Man skall såklart till och med vara galnare än vad jag är för att tro att man får det. Ja, nog borde jag hata de här lokalerna också efter alla år jag suttit i dem.
Men det gör jag alltså inte. Visserligen kunde det vara vilken annan lokal som helst. Det handlar inte om det. Djupt ner i en källare någonstans skulle fungera det också. Men nu är det här jag sitter och här jag suttit under den längsta mest sammanhållna perioden i mitt liv. Och jag mår gott här i sinnet. Plånboken mår kanske inte lika gott som sinnet. Det är nu ändå hugget i granit att man blir fri från ett mord när man avtjänat sitt straff men inte från skulderna efter en konkurs. Men man kan inte gräma sig över det heller. Man måste vandra vidare. Kämpa på. Och även om mina bankkontons saldon är skrala och alltid kommer att vara skrala så vet ju också jag att de som har många siffror i rad på sina konton nästan alltid skulle byta varenda en av de där siffrorna mot den där känslan jag har i magen där på morgonen när jag vandrar in på kontoret. Så jag känner mig rik i alla fall. Jag har mina 200 miljoner dollar där på det inre kontot. Ännu har ingen bett mig föra upp dem på en självdeklarationsblankett.
Ja det är dags att börja jobba. Min tekopp är visserligen halvfull fortfarande men det jag har att göra måste göras. Ganska tråkiga arbetsuppgifter egentligen. En Windowsrelease av det jag släppte tidigare skall skickas ut officiellt, dokumentation för den, steg för steg anvisningar, pressreleaser, paketering. Inget att länga efter om man ser på detaljerna. Verkligen inte! Men det är den där känslan av att förändra världen som svävar över allt det där. Som gör det värt det. Den som är en käftsmäll rakt på hakan på alla som inte vågar leva sina liv med det som mål. En rack höger. Tjoff! Den som känns gott i kropp, hjärta och hjärna varje dag.
