Month: November 2014

Jag sitter här och hoppar mellan skärmarna på min Windows maskin (som nu är rätt nyinstallerad, skön och klickbar) och min då långsiktigt mer stabila Linux burk. Bara sådär liksom. Tittar lite på den ena och switchar sedan över och tittar lite på den andra. Har man släppt en release så har man. Det är liksom tillåtet att bara sitta med tom hjärna och inte göra ett endaste dugg. Det där switchandet mellan systemen kan väl liknas vid att fara fram på fejjan eller på Aftonbladet. Det behövs inte många tankar där i huvudet för att kunna göra det men ger ändå någon slags enkel nära död behållning. Skåda navelludd skulle kunna vara en alternativ sysselsättning på samma nivå. men orkar inte det. Spar tills imorgon.

Nu är jag inte heller helt och hållet releasad.. Jag har en windows version att göra release av också. Men det får vänta tills på måndag. Något skall man ha att göra då också. Man kan inte hålla på med att switcha mellan Linux system och Windows system i för många dagar. Så är det bara. Män i vita rockar kan dyka upp och släpa iväg en till himmelska platser då. Det vill man inte.

Men nöjd på något slags sätt känner man sig ju. Ja den första buggen som borde ha rapporterats före releasen kom en timme efter den. Tjecker är bra på timing. Har alltid varit.  Men sånt är livet. Man får leva med det där. Inte uppröras eller nedslås. För nu skall det vilas hela helgen. Skall inte ens låtsas om att det finns något som heter VSCP. Bara koppla bort och se på moln, stjärnor, boksidor, insidan av ögonlock. För trött är jag. Det har varit en riktig pers att knuffa ut grejerna genom dörren den här gången. Det är för mycket, det är för stort för en gubbe. Men ut kom det trotts att ocool gubbe höll på att tappa allt hår till och med på kuppen. När man sitter där på slutet “och skall bara” och det där “skall bara” sväller till en dag, en och en halv dag, så känns det bakom ögonlocken att det här bara är galenskap. Ren och skär galenskap. VARFÖR!?

Men på måndag är allt OK igen gissar jag. På något konstigt sätt brukar det bli så. Men då skall det bokföras lite och sen skall lödkolven fram snabbt som ögat. Ja efter den där Windows releasen då såklart. Glömde ju den. Jävla windowsrelease. Men har man lovat så har man lovat, De är fler de där windowsmänniskorna. Fler är tydligen bra.

Men egentligen tjänar det väl ingen som helst anledning till att sitta kvar här på kontoret och switcha mellan Windows och Linux. Jag kan lika gärna gå ut och hämta en korg ved. Den som hjälper till att få en att somna in i djup sömn där på soffan om en stund. Ja det har jag ju gjort under nyhetstimmen hela veckan. Slocknat och vaknat till vädret och skift två. Apropå ved förresten så var sotaren i form av sotarflicka och sotarpojke, hit idag  och letade en ledig rökkanal till mig. Hittade ingen på ena sidan så en kamin jag har stående här blev till salu. Men däremot hittade man en lämpligt placerad kanal på den här sidan och det var ju viktigast det. Nu får alltså musiker i studion fortsätta frysa medans programmerare och katter får det varmt och gott. Fast först behövs det såklart någon som tar hål i den där skorstensstocken också. En murare. Var hittar man en murare som orkar åka till Los tro!?

Näpp nu får det räcka och bli över. Slutswitchat för idag får det vara nu. Hej och adjö.

Man ser dem ganska ofta. En nylagd fin gräsmatta utanför en nybyggd byggnad. Nyplanterade träd och stenlagda gångar. Men så där vid parkeringen. En ny fin stenlagd gångväg som har kostat en slant att anlägga. Den som snyggt och prydligt är utlagd med linjal på ett ritbord med räta vinklar. Där genar folk från parkeringens asfalt upp till byggnadens ingång. Rakt över gräsmattan går de, förstör gräset, tar fram geggan under. De går inte alls i 45 och 90 graders vinklar på den fina planerade gångvägen som man bestämt. Jodå på vintern då sköter de sig. Då finns inget val för den som inte har skidor. Då kan man stävja det där osunda beteendet som dessa besvärliga egensinniga människor har.

Varje gång jag ser de där genvägarna gläds jag i mitt inre över människorna som fortfarande lever inuti. De som går den väg som också arkitekten borde ritat in på sin ritning. För vi tekniker bygger saker åt människor, som skall fungera för människor, tyckas om av människor – INTE tvärtom.  ALDRIG TVÄRTOM! Så när tekniska prylar är svåra att förstå sig på, eller när vägarna då inte går där människorna vill gå, så är det ALLTID teknikerna det är fel på och inte människorna.

Men jag lovar, det finns miljoner tekniker ute i världen som tycker annorlunda. Som svär över de där dumskallarna som genar över gräsmattan. Som tycker de är undermåliga för att de inte förstår. När det egentligen är de själva som inte fattar ett jotta. En dålig konstruktion är det om du inte förstår hur den fungerar. Visst, det kanske kan behövas en del träning. Köra bil och cykla är bra exempel på det. Men nog fattar man omedelbart vad det handlar om och vad fördelarna är. Det är sällan samma sak med den där bluerayspelaren eller den digitala klockan. Det krävs oftast en hel uppsjö av verbala svordomar innan de kan ställa sin som man vill att de skall fungera.

Anledningen till att det ser ut såhär är att många tekniker är intresserade av teknik och teknik och han/hon/det/gud förbjude inget annat. De finns ingen grupp i samhället där jag hört fler med stolthet i rösten säga att “Jag har aldrig läste en hel skönlitterär bok” eller om man nu gjort det så var det i skolan och man läste en som man var tvungen att läsa för att klara kursen. Teater är skit, konst är skit, ja musik med. Ja musik i bakgrunden, tavlor som färgklickar på kontoret (eller som investeringsobjekt)  fungerar. Men de som håller på med det där (KONSTiga) har inga “riktiga jobb”. De förstår inte det viktiga i livet. Räta vinklar. Ekvationer som går ut. Determinism. Kugghjul som griper an i varandra. Halleluja.

Men skall man bygga broar, hus eller klockradioapparater som är av världsklass måste man förstå människorna. Förstå hur de känner. Se världen genom andras ögon än genom sina egna. Känna och förstå de känslor som de man inte umgås med känner. Ha insikten om varför människor hatar sig sjuka men älskar sig friska. Varför kärleken är störst och varför allt det andra, till och med de projekt man är så inne i, är av underordnad betydelse i sin simpelhet. Man måste helt enkelt känna för att kunna förstå att människor kommer att ta den där genvägen över gräsmattan. Precis på samma sätt som man måste det för att förstå vad människorna kommer att känna och se när de tittar på den nya stora fina bro man som ingenjör eller arkitekt byggt och precis avtäckt.

Den där kunskapen finns inte i de tekniska böckerna. Den finns inte i en räcka konstruktionsregler vackert numrerade och ordnade efter sannolikhetsgrad. Nej den finns i romanerna, i fantasin, på konstgallerierna, på dansföreställningarna med de konstiga danserna. På musikkoncerterna, i skogen, på sjön, i det oändligt vackra och oförståeliga och i det hemska fula och groteskt lättillgängliga. Den finns i den riktiga världen. Den ekvationerna försöker beskriva. Men som de i sin kalla kirurgiska precision missar som en blind skytt missar en pricktavla varje gång han lägger geväret mot axeln och fyrar av.

Visst, du hör de där som rapporterar att korna mjölkar bättre om de får lyssna på klassisk musik, ja till och med barnen lär sig mer om de lyssnar på klassisk musik. Ja och liknade floskler. Som om det i konsten och kärleken fans ett endaste rätt och fel och vackert eller fult. När man här de där eller läser deras fåniga idiotiska rapporter vet man att här har man att göra med en tekniker av den värsta, mest svårskadade sorten. Som vill få oss att tro att den rätta vägen är den som går efter gångvägen och inte snett över gräsmattan. Att den rätta vägen är deras väg. Den de lagt ut. När sanningen om den rätta vägen egentligen bara finns där inom oss alla var och en. Det finns kor som mjölkar bättre till Metallica helt enkelt. Var så säker.

I programmerarjobbet träffar man såklart då en hel del  programmerare. Men ännu fler tekniker. De som aldrig läst en roman då och alltså är stolta för det. Det som utmärker de duktiga programmerarna är att nästan alla spelar ett instrument eller håller på med någon konstart av ett annat slag. Japp de duktiga finns där. Det är min erfarenhet i alla fall.  De som gör det där storslagna finns där. Visst man ser de som kan varenda metod, varenda programmeringsmodell men som bara är idioter och förlorare därför att de ändå bara kan åstadkomma sina räta linjer lösningar trotts allt det där. De som är slavar under reglerna. De bygger aldrig de storslagna husen, broarna eller datorprogrammen de där människorna.  De bygger mediokert. Visst, saker som följer reglerna och lagarna. men det storslagna finns utanför det där. De är krokigt och vint men vackert och skönt. Du hör dem aldrig tala om vacker kod. Men vacker kod är själva essensen i hela bygget. Det skall inte bara fungera. Det skall vara tilltalande och vacker också. Japp, också för den som bygger. Enkelt därför att allt man älskar är vackert. Det finns inget annat att säga om det. Det mediokra är också det oälskade. Öststatskod, den som strömmar ut så många händer idag, imorgon och dan efter det. Samma som alla modulhus och standardbroar som byggs upp dag efter dag utan att en endaste människa känner ett uns av stolthet över sitt verk.

Passionen, känslorna och kärleken lär man sig  från konsten. Så mer kulturskola, mer av de mjuka värdena är det som behövs om vi vill ha vackra fungerande hus och vackra fungerande broar och andra underbart vackra tekniska lösningar. Tekniker måste helt enkelt lära sig att förstå  “vackert” på samma sätt som de lär sig förstå och lösa differentialekvationer.