Month: November 2014

Min frustration över att behöva installera om min Windowsmaskin såhär i releasetider känner inga gränser. Natten går åt till att återställa en något sånär frisk backup av systemet. Hela dagen kommer att behövas för att återställa det jag jobbar med.  Tid åt helvete. Tid jag inte har. Virusjävlamakare behövs det skottpengar på. Hade jag den som orsakat det här tillräckligt nära mig – om jag nu visste var det kom ifrån – så skulle jag med glädje ta ett grepp om halsen på den personen och inte släppt taget förrän tungan var blå och hängde utanför och aldrig skulle komma in i en levande mun igen. Japp så känns det. Död åt dom jävlarna. Det är underligt att det inte finns en taskforce som jobbar med att angripa spammare, virusmakare och annat patrask. Vi alla som jobbar i den här branschen borde avsätta en del av vår tid åt att avslöja de där idioterna. Men vi är för självupptagna i vår egen storhet vi allesammans såklart. Läkare kan med läkare utan gränser och andra yrkesgrupper kan också göra lite nytta. Men inte vi. Vi är ett patetiskt patrask.

Småfåglarna ropar på mat där ute. Måste väl hörsamma. Tid har jag ju. Det är bara väntan nu. Men vill helst gå och frustrationsstampa på dörrar och väggar och svära högljutt. Men det hjälper såklart inte. Tur man har en Linuxmaskin på skrivbordet också. Annars hade det varit riktig öken. Eller ja det är det ju i alla fall. Men lite bättre är det nu ändock. Men fågelmat var det.

Om du inte har varit på Internet Discovery Day är det dags att du kommer. Om du har varit där tidigare år vet du att det bara är att dyka upp. 25e november från kl 13 och framåt på Stockholm Waterfront, i den spektakulära baren en trappa upp. Då har alla fönster tejpats för med brun byggpapp där entreprenörer ritar och skriver vad de gör och vad de söker. En sisådär 7-800 investerare och superstars från internetsektorn minglar, hittar nya bolag att hjälpa, eller blir uppköpta av vulgär-förmögna VC-bolag. Strålande priser till de bästa bolagen.!Kaffe. Öl och vin efteråt. Vad det kostar?  Det är givetvis gratis!

Fredagar är såklart fortfarande heliga. Det är bara så. Det skall gälla liv och död för att jag skall göra avkall på lediga fredags kvällar. Så halv sju stänger jag ner, skickar koden till USA, startar backuper och stänger sedan ner här på kontoret. Jag är så trött och slut att jag tror att jag till och med börjar tappa håret. Eller också är det bara allt kliande i huvudet som får hårstrån att samlas på skrivbordet. Trött… Ved måste man ju ha. Så jag går ut och släpar in en korg. Det handlar verkligen om att släpa in och släpa upp. Mat, upphälld whisky, film och snart sover ocoole gubben. Whiskyn är orörd och filmen betittas bara av vaken fru. Nu nyvaken ner på kontoret igen. Mata kontorskatt och titta till panna och sen sova vidare. Möjligen hinner man läsa nån sida i boken. Möjligen inte.

Vi pratar om alla människor man kände en gång. I Uppsala, Katrineholm, Stockholm. Ja och i lumpen. Där i tjugoårsåldern träffade man en jävla hög med människor. Det flesta goda och bra, en del skitstövlar, men de var ändå rätt få, de flesta var toppen. Nästan alla var kanonmänniskor. Vad blev det av dem? Vad gör de nu? Nej jag vill inte ha tillbaks tiden, jag har aldrig varit lagd åt det hållet, men man undrar. Vad gör de nu? Hur blev deras liv? Blev det som de drömde om.

Tänk om inte Karin bjudit upp mig på den där dansen i Uppsala. Tänk om jag tackat nej. Jag dansar ju inte. Det vanliga var ändå att jag sa nej. Vad hade hänt då? Ett helt annat liv såklart. Antagligen hade jag suttit på samma sätt som nu fast i ett labb på någon fysikalisk institution. Fortsatt med molekylerna och deras fysikaliska egenskaper istället för datorer. Följt spåren efter han/hon/det/gud. Inte haft en aning om att det här huset i Lo(o)s ens hade funnits. Det vi ändå nu levt den längsta sammanhållna tiden av våra liv i. Det som är vår fängelsecell. Kanske hade jag haft vänner. Vänner som stegade in en lördag, gick fram till kylskåpet, tog sig en öl och sen satte sig och pratade. Som om de bodde hemma hos en. Ja ni vet sådana där vänner som man hade förr. Kanske hade man bott någonstans där man hörde till. Där man inte var ett UFO. Hur hade det känts? Att veta att det finns människor redo att hjälpa till runt omkring sig om det skiter sig. Svårt att tänka sig att det kan vara så.

Men det är klart. Man kan inte tänka sådär. Men det finns ändå några avgörande vägval i alla liv som gör att de blir det de blir. Jag är ganska klar på vilka mina viktigaste hållplatser på resan har varit. Det viktigaste av allt är kanske att jag inte ångrar ett enda av de val jag gjorde på de där hållplatserna. Visst tog de där livets bussar mig på några jävla turer och nog fan går det fortfarande förbannat mycket uppför, men jag skulle tamefan hoppat på samma buss som gick i samma riktning idag också. Jag sitter här ändå och är den jag är. Folk får tycka vad de vill om mig. De flesta orkar naturligtvis inte ens det. Men jag har i alla fall varit sann mot mig själv och de jag skadat på resan är i alla fall inte allt för många. De jag skadat har jag inte skadat medvetet heller. Just i det måste jag i alla fall få en guldstjärna i min bok. Kanske den enda.

Men fort har det gått. Livet. Två år kvar till sextio ganska precis. Det var inte länge sedan man fyllde trettio och fick den där stora kyvyxan där i Täby av de elektronik exilerade kamraterna med sin inskription. Den som fortfarande hänger där på väggen i källaren – som ny. Vi hade precis hittat huset här uppe då. Där i Täby gjorde vi den första kontokortsterminalen, modem, trådlösa videotext terminaler. Mirakel. Alltihop mirakel.  Ändå är de få gånger jag varit lyckligare än när jag åkte därifrån sista gången. Åkte över Dalarna för att det skulle ta en timme längre, en timme mer att njuta segerns sötma på. Frihet, nytt liv. Ja som blev något helt annat såklart. Men som ändå var min väg. Det finns ingen endaste liten tvekan i det. Det var min väg. Och den leder hit där jag sitter just nu på ett kontor i ett stort gult hus på en kulle i Toscana… nja, i Lo(o)s, lät drömmarna fara iväg med mig där en stund. Platsen spelar väl egentligen inge roll. Men jag är ändå lycklig. Det kan inte vara på något annat sätt.

Men nej, sitta här och skriva finns det inte tid till. Inte när man kan sova eller i alla fall läsa istället. Imorgon är det jobb igen. Tänka sig…

Jag  har aldrig arbetat närmare gränsen än just nu. Den totala utmattningens gräns då alltså. I det skall då räkna in alla andra sessioner genom åren när man fått använda allt man har i resurser av energi. Men nu är det alltså värre. Allt kändes ok och lugnt igår men så hittar jag en grej som tar hela dan idag att fixa och som ger chockvågor genom en massa annan kod som naturligtvis också måste testas och arbetshögen växer istället för att minska. Jag trodde i min enfald ett tag att den här helgen skulle jag kunna tillbringa avsevärd tid på soffan, under täcket,  med en god bok men som det ser ut just nu så är det alltså ännu en helg med jobb som väntar. Suck…

“Varför?” Undviker man nogsamt att fråga sig. Jag tjänar inte en krona på det här. Jag får inget tack för det här. Jag vinner inga priser. Orden “fråga dig förfan inte varför du håller på!” får man upprepa för sig själv då och då. Skulle tanken slinka igenom skulle man hämta släggan och slå sönder datorer och skärmar så att de blev pulvriserade minnen av elektronisk framtidstro och skaffa sig ett riktigt liv. Ge sig ut på vägarna och uppleva människorna och världen på riktigt.

Som grädde på moset så har Windowsdatorn fått något virus som slänger upp websidor i browsern. Seg som sirap som den alltid är när det är releasedags. Linuxburken har börjat sega till sig den också. Oklart varför. Man blir förbannad men försöker undertrycka det hela annars blir det den där släggan. Ut med release sen får man väl installera om. Det tar alltid någon dag det där också. Innan allt är på plats.

Ja så skriva i bloggen har jag alltså inte tid med alls egentligen. Jag har kod att testa, rätta och skriva. Fyra timmar åtminstone till ikväll. Som stöd har jag hällt upp en skvätt av ängelns whisky. Det hjälper. Man får hålla sina egna tummar och jobba på om man nu så jävla bestämt måste förändra världen. Japp, det är bara det det handlar om.