Nu är man sådär ute igen… men lyssna här eller här… förresten var man någonsin inne…
Categories
Month: November 2014
Categories
En annorlunda tur
Dagens tur i skogen är verkligen helt annorlunda än min förra tur. Snön gör att allt dämpas och det blir sådär märkligt tyst. Jag är först att gå upp för berget på min nya stig och en lång bit av spåret är jag också den förste. Men en hund (eller varg, vad vet jag) har rört sig före mig en del av vägen. Men djur ser jag inga. En hackspett trummar en bit in i skogen, trumvirvlar som kastas ut över berget. Annars är det tyst och vackert och jag går här ensam i skogen med bara mina tankar som sällskap. Inget jag har det minsta emot. Det är så jag vet att jag bor där jag skall bo.
När jag viker av hemåt igen hör jag de skygga korparna kivas med varandra en bit ovanför vårt hus. Och strax flyger två stycken över mig utan att först se mig som om de lekte en kärvänlig lek med varandra och tumlade runt där uppe i luften och friheten, ömsom nära, ömsom längre ifrån varandra. Men korpar har bra syn. De se ser mig snart och flyr från en människa som betyder fara och död. Hur skall de kunna veta att just jag är en helt ofarlig och harmlös ocool gubbe på promenad i den första dagen på vintern.
Categories
Själva grodan
Categories
Senast lästa bok
Evighetens rand av Ken Follett
Det är som en tanke att den här boken slutar på samma datum som jag läser ut den. Jo klockan hinner iof ramla över till den 5/11 med ganska mycket tid innan jag lägger den ifrån mig, men när jag inledde läsningen av den är det den 4/11 och det sammanfaller alltså med bokens avslutande kapitel.
Har du inte läst den här boken är det bara att rusa iväg och köpa den. Inteckna bil, hus och hem om du måste, men köp den. Har du inte läst någon av böckerna i serien som också innefattar Giganternas fall och Världens vinter så har du att göra. Det är många underbara härliga sidor att ta sig igenom. Tre tegelstensromaner. I inte något ögonblick vill man lägga någon av böckerna ifrån sig.
Böckerna tar en med på en historisk resa som börjar strax före första världskriget och som slutar med att USA får en svart president. Ja man lär sig en jävla massa genom att se de här händelserna genom ögonen på “riktiga” människor. Precis som det skall vara i en bra bok. Man lär sig något samtidigt som känslorna inom en väcks av orden på pappret som skapar bilder och får det att röra sig där inuti av sorg och glädje och vanmakt. Ken Follet är en mästare på det där. En av mina favoritförfattare sedan jag läste hans mästerverk Svärdet och spiran. Köp den också medan du är på gång. Det kommer att vara en av de bästa böcker du någonsin löst. Jag lovar!
Man kan lätt få för sig att man måste vara ett historiefreak eller gilla att läsa om krig för att ta till sig de här böckerna, men inget kunde vara mer felaktigt. Det stora är interaktionen mellan människorna, där är Follet mästare, historieinformationen får man helt gratis genom att tiden går för huvudpersonerna och världens stora händelser radas upp på deras livsscener.
En annan sak som Follet får fram i serien är verkligen känslan av att livet är så jävla kort. Man hinner mycket såklart under ett liv, men det tar också slut på en grisblink. Man känner igen det där när man som jag befinner sig i slutet av de femtio och börjar känna att allt snart är över.
Ja gillar den här boken och hela serien mycket och kan rekommendera alla böckerna varmt och med hela mitt hjärta. Jan Guillou skriver också en serie över ungefär samma tidsperiod, och som jag varvat med denna serie, men som har ett mer nordiskt perspektiv. Brobyggarna, Dandy, Mellan rött och svart, Att inte vilja se och som du kan köpa hela gänget också om du bestämmer dig för att köpa Follets serie. Sen har du att göra ett tag, men är lycklig hela, hela tiden av en helt underbar läsupplevelse. Jag blir nästan avundsjuk på dig om du har allt det där härliga kvar att lösa…
Man kan tro på mycket. Tomten t.ex, eller på Gud, eller på Djävlar, eller på kärleken eller på konton fyllda med stålar. Ja en massa andra saker också såklart. Själv tror jag definitivt på tomten. Ja djävlar har man ju träffat sin beskärda del av under sina dagar också. Stålarna känns inte så viktiga. Mat för dan och varma lokaler räcker. När mina 200 miljoner dollar sitter på kontot går det bra att fråga om jag tycker likaledes då också.Kärleken såklart, vem tror inte på den. Jag är en romantisk fjant och har alltid varit det. Har bränt vingarna när jag flugit för nära solen som alla andra romantiska fjantar. Det som hör till den där rollen. Och Gud då, han, hon, det, gud som jag fördrar som benämning. Ja är man uppväxt i Edsbyn så är man ganska trött på Gud och Jesus hit och dit och upp och ner. Jag har känt fler som kallar sig religiösa som är sanna djävlar än vad jag gjort utanför den där världen. Japp, jag har också legat på knä, gråtandes och bett till han/hon/det/gud. När ingenting annat finns så vänder sig de flesta åt det där hållet. Jag har till och med en överenskommelse om att att inte sätta pickan i mun och trycka av – BANG och slut – i förtid med den där guden. Men tror jag på han/hon/det/gud?
Vad jag direkt kan säga är att “han”/”hon” kan vi direkt lyfta bort. Någon personlig gud som bryr sig om och känner min existens det tror jag inte på. Ja kanske då när världen har rasat. Men alltså inte här. Om man sedan sätter DET == GUD och helt enkelt kallar “det där” för “det” så, ja, då tror jag på “det”. Inte som någon skapare alltså. Inte som någon som har fixat texter i koraner och biblar. Näpp. “Det” som det som är. “Det” som de fysikaliska lagarna beskriver. Eller försöker beskriva. “Det” som matematiken pratar om i sina formler. Japp “Gud” liksom fast “det”. På det viset är jag en religiös jävel. Mina böner går ut som radiovågor ut i det där som är vi på samma gång, vi som också är en del av gud, eller “det”, vilket man nu föredrar. Allt det där andra – lösa fattigdomen , världsfreden och sånt – det får vi ordna med själva. Japp det får vi.
Under somrar i Uppsala kunde vi sitta och snacka om filosofiska frågor nätterna igenom. Miljön var den rätta. En låst avdelning på ett mentalsjukhus. Men ingen av oss var inlagda fast än vi platsade för det på alla sätt. Det var bara ett sommarjobb och vi kunde låsa upp och gå ut därifrån när solen tagit sig upp en bit på himlen. Nattvak sex eller åtta veckor under tre år med diskussioner för att hålla sig vaken natten lång. Men härligt. Saknar det där idag. Tyckte nog jag gjorde nytta ibland också. Jag kan vara bra på att lyssna. Men framförallt var det de där öppna diskussionerna där inga självklarheter eller regler finns. Men jag har såklart nog ändå med att leta buggar nu för tiden. Man har blivit en sådan där praktisk jävel. En som inget är att ha.
Promenaden fick jag ställa in idag. Inte för att jag är rädd för lite regn men fan vad det öste ner idag. På eftermiddagen blev det snö av allt ihop och en stund kom nästan julstämningen över mig i det ymniga snöfallet. Nu ligger den där snön och lär väl ligga. Ja det lyser upp, gör världen lite ljusare. Det är väl bra. Men kallare också liksom. Jag börjar automatiskt frysa hela vägen in till märgen. Men går jag och lägger mig nu, läser en stund, så kanske det är sommar när man vaknar. Sådant vet man aldrig. Godnatt!
Categories
I skogen igen
Vi har gått den där timmespromenaden i många år frugan och jag. Varje dag i ur och skur. Men så kom liksom livet emellan. Stigen upp till elljusspåret här utanför försvann när man avverkade och det har inte fungerat av andra anledningar heller (läs hälsporre), Nu har jag bestämt mig för att ändra på det där. Försvinner en stig får man väl göra en ny. Så har folk gjort i alla tider. Så idag har jag börjat arbetet på att skapa en egen stig. Den som andra kan följa efter på om de vill eller inte. Mig kvittar det. Ja, jag vet att jag har börjat lite sent på året. Men det fungerar i alla fall tills snön kommer, sen får man väl leta sig andra vägar att vandra efter tills snön smälter bort igen. Men sicken skön promenad det var. Blånande berg finns det gott om i Hälsingland. Man ser till Järvsöklack om man vill och kisar lite.
Jodå det finns backar
efter spåret, mördarbackar, som otränade, ocoola, programmerargubbar får ta i för kung och fosterland för att ta sig upp för men det finns ändå en tillfredsställelse också i så enkla ting. Mer än vad man kan tro faktiskt.
Det egna skymtar där ner och man skall försöka ta sig ner dit igen på stiglöst land
och precis när jag går av vägen så kastar sig solen fram där den hänger lågt på himlen och bländar mig med allt sitt 8 minuters ljus.
Det känn som man står på scen på en rökig rockklubb någonstans igen och jag sjunger lite för mig själv där på berget innan jag bländad dansar ner för den stig som är i vardande och som leder hem till oss.