Jag har och har alltid haft en unik förmåga att locka till mig idioterna. De flockas kring mig i högar. I bra stunder kan jag tror på att olika dras till varandra, men slutsatsen är såklart att lika barn leka bäst. Alla vet ju det. Men det är sorgligt det där. Att hela tiden befinna sig bland förlorarna och de förståndshandikappade. Alltså bli en själv. Vara en av de där idiotiska förlorarna. Man kan bara säja hej till världen som en konsekvens av det hela. Det finns inget annat man kan göra annat än att vara själv så mycket det går för att inte låta sig nedspys av idioternas ständiga babblande om det oväsentliga.
Man flyr till Los men det är såklart inte bättre där. Ett assylium mitt i ett dårhus handlar det om. Inaveln har för länge sedan tömt skallarna på de boede här. De som äger markerna, sjöarna, forsarna, livet och allt de bestämmer sig för att äga. Så enkelt är det. Idioterna har det enklare helt enkelt. De behöver aldrig tvivla på något endaste ett. De har alltid bestämt sig och sen är det så för dem själva och för alla andra i alla evighet.
Man kan bara längta bort. Hoppas att man aldrig möter människor på sina vandringar i skogen utan kan få vara fri och ett med den och det som kallas livet åtminstone där. Man kan dra sig undan som en skadad och av flocken övergiven varg där i det stora huset på en kulle utom räckhåll för zombies och predikanter och deras efterföljare, alla med förmåga att tänka som ligger under ett grodyngels intellektuella kapacitet. Men var flyr man. Var löser man en enkel biljett för sina sista kronor när man behöver fly från sig själv. Var reser man då om man lovat att inte stoppa picka i munnen och trycka av. Om man vill vara med hela vägen. Lovat han/hon/det/gud att vara det. När den enkla lösningen inte står till buds.
Men kanske finns det en internetsite också för sådan som mig. Vi som drar till oss idioterna. Kanske kommer det ett tävlingsprogram på tv som passar också oss. Som vi kan delta i eller om vi inte bevärdigas med det ens, titta på med tom blick och tomt huvud. För en stund tror att vi inte är en och desamma som de där som dras till oss. Tro att vi står över dem. I alla fall för en liten stund. En kort stund. Lycka. Höga IQ test. Låtsas att det är så. Fast man aldrig skulle ens tänkas sig att ta ett av de där IQ testen för vad skulle det tjäna till? Man gör vad man gör. Man gör det så gott man kan. Ja visst andra bedömer en. “Idiot”. “Geni”. “Intelligent”. “Sinnesslö”. “Dum”. Men vad förändrar ett enda av de där epiteten som andra sätter på en. Inte ett skit. I alla fall inte om de som dras till en är de mindre begåvade, idioterna. De som tror att de är de smartaste. För visst är det just det som är det mest utmärkande för en idiot. Att tro att hen är smartare och bättre än alla andra. Se där. Till slut det avgörande beviset på att jag är en av de där jag föraktar. Äntligen…
