Det är “Malla” på affären som berättar hur länge hon har jobbar där idag när jag handlar. Det är många, många år och hon har sin väg utstakad säger hon. Kommer att bi kvar i Los också under framtida år. Har inga drömmar om Australien, Afrika eller nytt.
Jag blir helt enkelt avundsjuk hela vägen in i märgen när jag träffar de där nöjda människorna. Skulle vilja vara en av dem. Skulle kunna betala rätt mycket för att vara det. Själv kommer jag aldrig att vara nöjd. Afrika, Australien och nästa världserövring hägrar. Människor som “Malla” är världens vinnare, människor som jag är världens förlorare. För en del räcker det med tvåhundratusen i aktier på ett konto, en segelbåt och en ganska ny bil för att vara fullständigt lycklig. För sådana som mig finns ingenting som kan mätta behovet av mer, nytt, större, framåt och vad finns det bakom nästa kulle. Missbrukarbeteende. Spelare fungerar också sådär. Liksom knarkare och alkoholister. Hela gänget av förlorare eller “losers” passar kanske bäst i mitt fall.
Men börjar man fundera på det där så inser man snart att det inte finns någon annan väg att gå. Man har en golgatavandring fram till korset att gå och det finns ingen annan framkomlig väg. Och börjar man skärskåda det där så ser man såklart snart att det är samma sak också för de synes nöjda. Det är ett helvete att leva helt enkelt. Det är de där små ögonblicken av gott man får vårda som barn och leva på. Jag har fler sådana än de flesta såklart. Som nu när jag skriver det här. Jag är ett med den här texten just nu och “det där andrar” neddragande finns inte.
“Du tänker för mycket” brukar min fru säga. Inte som ett positivt uttryck då. Hon har såklart rätt som alltid. Jag tänker för mycket. Det är det som det där äpplet, Adam, Ormen och Eva handlar om i sagan. Inte blev vi lyckligare av förmågan att tänka och undra.
Jådå jag somnade den utmattades sömn på soffan ikväll också. Sov genom en dålig Amerikansk film. Nu tänker jag gå och lägga mig igen, fast denna gång i sängen. Americana väntar. En bra bok sägs det. Hur i helvete skulle livet te sig utan böcker. Ja, jag vet inte. Jag kan inte tänka mig ett sådant liv. Jo, kanske om man själv skrev. Skrev ännu mer av de där orden som flyger ut i rymden som små böner i vinden osedda av alla utom av molnens alla vattenmolekyler som hungrigt suger åt sig varenda ord man skriver. Det är för dem man skriver. Det är för dem varje bokstav trycks ned som formar ord och meningar. Så att orden kan lägga sig mellan väteatomer och syreatomer och stilla en skakig dipol. Vattnet är det magiska. Orden dess bindemedel. Elden kraften. Det visste redan de gamla grekerna.
Men medans klassiskt grekiskt språk nått döden och bara studeras av de som vandrar baklänges så lever våra ord, förlorarnas ord, och binder ihop världen i sin olästhet. Det finns något vackert, okysst, oskuldsfullt över dikter, pjäser, böcker, noveller som förblir olästa och ligger där gömda för världen som gamla nuckor. Jag gissar att någonstans ligger mästerverk i någon låda. Säkert på fler ställen än ett. Ligger där för att mottagarna, de som fått sett dem, inte förstår, som de så sällan gör. Själv har jag inte de där anspråken såklart. För mig är alla orden alltså bara skrivna åt vattenmolekylerna som lättar lite på trycket i min inre ångpanna som får mitt ånglok att ändå på något sätt röra sig framåt i eländet som jag kallar mitt liv och älskar varje sekund av mitt i bitterheten och livströttheten. Orden är ångan som flödar ut och lättar sinnet. Lite, lite så att man orkar med en dag till som en av många förlorare.
Alla “Mallor” i världen är dess vinnare. Till synes nöjda med sina liv. Det lugnet, den känslan finns inte att få för min sort.
