Day: 27 November 2014

Jag klipper mig idag.  Ja jag har sagt det förut. Gamla gubbar med långt hår är bara något lite mindre patetiska än gamla gubbar med uppknäppt skjorta, hår på bröstet, guldlänk och dollarsmile. Jag vill verkligen inte tillhöra någon av de där urtyperna för löjliga människor. Verkligen inte. Men ändå så växer det där håret ut varje gång till längder som ingen människa i min ålder kan trivas i.

Ja möjligen kan man göra det om man går omkring och fortfarande lever rockstjärneliv. Ni vet de där snubbarna som är ut i världen en sväng, Stockholm vanligen, trivs såklart inte där därför att ingen förstår deras storhet och alltså flyttar de hem igen och där återtar de sin gamla popstjärneroll. Efter några år åker hatten på såklart. Eftersom håret tunnas ut men fortfarande växer på längden. Men de sitter där i den där smeten och växer aldrig riktigt upp och blir stora de där rockstjärnorna. Men de kommer undan med långt hår då såklart till skillnad från sådana som mig och kanske till och med med svart (färgat) och tovigt skägg. Jag känner många av dem. Fyrtio, femtio och sextio. “Nu med den här skivan så kommer hiten. Jag är helt säker…” och så på med hatten då och ut och spela tre spelningar eller göra en Tysklandsturne eller Norgeturne och vara stor och jävlig, en riktig rockstjärna. Hyllad i byn. Okänd utanför kommungränserna. Men långt hår, ja de har de rätt att ha. Hatt, skägg och långt hår är liksom ett av kännetecknen på deras personer. De och att de har umgåtts med stjärnorna. Festat med dem. Förr.

Vi handlar de julklappar vi har tänkt oss idag. Så jäkligt många skall det nu inte bli i år. Julhandelsrekordet som förväntas kommer i alla fall inte vi att bidra allt för mycket till. Jag är ledsen. Vi är inte mycket för det där att “ställa upp”. Ni andra får ta er ann det där. Handla tills ni blöder vet jag. Kasta er in i varuhusen och shoppa loss med alla andra som ger sig in i det där med liv och lust. Gärna under morgondagen i ren och skär solidaritet (ett fint ord) med de råkapitalistiska Amerikanerna. Black Friday. Kreditkortens gränser skall tänjas på i dessa tider som om de var gummiband med inget eller inte allt för stort motstånd kvar i sig. Köp dig lycklig käre vän. Finns det något annat sätt? En 60″ platt-tv är nu ändå den ultimata lyckobringaren. Eller hur?

Själv känner jag lycka över att kunna inhandla en säck mat till katterna. Den sort de tycker bäst om. En tjugokilossäck solrosfrön till fåglarna känns det också som en seger att kunna köpa. Det räcker det där. Mig fattas inget eller väldigt lite numera. Eller fattas allt om man så vill. Hur skall någon som står där på den plats jag gör kunna säga att inget fattas honom. När miljonären och den lyckade säger att allt fattas dem. Det låter präktigt såklart. Falskt till och med. Men det skiter jag i. “Krig är fred”.

Bläddrar i Voxnadalsnytt. I Alfta Edsbyn röstas det fortfarande på Lucia. Som om det där skulle behövas idag. De populära vinner redan på Facebok med flest likes på vadsomhelst. Det behövs inga bilder i tidningen längre för att de populära och vackra och de med mest vänner och släktingar skall kunna utmärka sig. Tiden för de där omröstningarna är ute och det för länge sedan. Det är nya tider nu. Helt nya tider. Men jag är inte förvånad att man hänger kvar vid det där i just Voxnandalen. Inget verkar ha förändrats där sedan jag flyttade 1978. Och tänk… det är just dit jag skulle återvänt efter min Stockholmssejour. Axlat den lokale rockstjärnemanteln. Kanske kompat luciorna när de sjöng där vid kröningen. Ja ni vet sådant där som lokala rockstjärnor gör mellan turneerne och under väntan på den den stora epokgörande hitten. Men lång hår och hatt då såklart. Som alla rockstjärnor.

USA firar Thanksgiving day och om det finns en himmel och det finns kalkoner i den så är de fler nu. Det är ett enkelt konstaterande. Ja tranbär och öl lär det väl också gå åt en del i det stora landet i väster. Amerikanerna har fyra dagar ledigt. Det är lika många dagar som en Amerikansk barnledighet ungefär (om man slår ihop båda föräldrarna) om man nu skall raljera. Men det är en fin tradition, där man ungefär som vi i juletid, åker hem till sina nära och kära. Fyra dagars ledighet ja… Men imorgon Black Friday. Julhandeln drar igång i fullaste fart och fortsätter sedan hela vägen fram till jul i hysteri utan dess like för att försöka hitta det där lyckliga, det undergörande, det läkande. Det är fullt jobb att hitta alla extrapriser och trängas och hasta iväg och bära och kånka på alla supermarts. Men den där första dagen. Ja, den gillar jag. I alla fall om man skippar alla böner och gudstjafs. Man kan vara tacksam mot universum i alla fall. Att man får leva. Att man inte svälter. Att man är frisk – eller i värsta fall för att alt inte är ännu sämre.

Jag tycker om det här med de olika traditionerna runt om i världen. Månfestival i Kina. Syftet och funktionen är densamma. Man åker hem till sina föräldrar och umgås med sina kära. Kuwali i Indien, ljusets festival, samma sak där. Hem till byar, föräldrar och barndomskamrater. Alla har sin “stora högtid” och alla förtjänar den. Har man nu vänner som firar de där högtiderna runt om i världen som jag nu har äran att ha (en av mina rikedomar som i andras ögon ser ut att vara utan värde) så kommer de där helgerna liksom närmare en. Man förstår att de har samma känslor för de där dagarna som en annan har när man sjunker ner i soffan dan för julafton och korkar upp julwhiskyn. Att det där magiska man söker i juletid egentligen bara handlar om gemenskap, kärlek och ett liv fritt från oro en stund i alla fall.

Så tankarna är hos Amerikanska vänner idag.  Men också hos alla dem som inte har råd att fira. Gud som alla tackar den här helgen skall veta att de är många. Den unga kvinnan som ligger och sover med sin kanske treåriga dotter efter trottoaren i San Francisco en Novemberkväll har etsat sig fast på min näthinna. Jodå jag såg alla andra också som låg där på wellpappbitar där ventilationsutgångarna fanns. Men bilden av den här unga kvinnan, kanske några och tjugo, brändes in med grön laser rakt in i min själ. Vi, turisterna som bara gick förbi, förundrade och förvånade över landet och skillnaderna. Vem trodde någonsin att man tjugofem år senare skulle se samma syn på våra gator och det utan att behöva leta allt för mycket. Hade någon sagt det till mig då skulle jag ha slagit ifrån mig och förklarat att nej, nej , nej vi är bättre än så. Girigheten har inte slagit klorna i oss där uppe i norr på samma sätt som här, Vi är inte bara “JAG” utan “VI” – ja vi har tagit solidariteten till våra hjärtan på riktigt. Men idag när vänstern vinkar med röda fanor och sjunger Internationalen med glöd samtidigt som dess toppar sitter i kapitalets styrelser och VD stolar så är såklart allt det där borta och försvunnet och varje röd flagga och varje ton de sjunger i Internationalen är en skymf mot alla som en gång trodde på det där goda och som med livet som insats gjorde det här landet värt att leva i. Man måste alltid påminna sig att de farligaste fienderna alltid är de som låtsas vara med en men som i själva verket jobbar bara för egna eller för dem se sålt sig till.

Men hur som helst hoppas jag att Amerikanerna känner magin de här fyra dagarna. De, människor som du och jag. Varken bättre eller sämre.