Categories
“Julpumpen” närmar sig
Month: December 2014
Categories
Tomtens dagbok del 11
Flyttat hit: http://tomtensdagbok.se/
Elfte December
Dan för dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan.
Hej Tomtemor här igen,
Vi har kämpat oss igenom snöstormen som bara fortsatte och höll på hela vägen upp hit till jättarnas land. Nu är vi äntligen här men sura jättar vill inte släppa in oss i sina stugor och värmen så vi står kvar här ute i kylan och fryser. De är så sura att det ryker om dem. Ja, det är säkert. Små rökslingor kommer från deras huvud, från någonstans under deras pälsmössor. Tack och lov verkar de inte vara så där ur-arga längre i alla fall. Bara sura och buttra. Det är sju jättar som bor här. TrädEk, SnorHög, SvärdTorn, LiteHögre, SmällFetMenLång, GullHöga och LillePlutt. Lilleplutt är bara fyra meter lång det är därför han heter så. Men å andra sidan är han bara två år gammal också.
Det finns också några till bosättningar med jättar, men numera finns det kanske bara trettio, fyrtio stycken jättar kvar i hela världen. Men det är väl egentligen tur det. Så sura som de är. De och drakarna är nog de suraste varelser som finns. Fast drakarna är nog surast. Turligt nog finns det inte så många drakar heller. Kanske bara ett tjugotal. De var många förr. Både jättarna och drakarna. När det gäller drakar så är det enda goda man kan säga om de att de är vackra med sina skarpa färger när de flyger där högt upp i himlen. En del är gnistrande röda och en del är blänkande blå. Andra har regnbågens alla färger och åter andra har andra vackra skimrande färger. Vi såg två stycken igår högt uppe bland molnen men inte riktigt tydligt på grund av av snöstormen. Sen kan de vara bra att ha när man vill tända en brasa såklart eftersom de kan spruta eld. Är man modig så kan man till och med resa med dem. Men då skall man vara väldigt modig och så skall man vara säker på att draken är på gott humör hela vägen så att den varken kastar av en eller äter upp en. Det har hänt allt för ofta. Och då kommer man ju inte fram på sin resa eller hur? Att flyga med en drake är inte som att åka flygplan.
StenStenInte och Tomtefar sitter fortfarande i sina burar upphissade i träden. Nästan översnöade efter snöstormen. Stackars dem. Vi har vinkat till Tomtefar och han verkar vara vid gott mod ändå men StenStenInte ligger i en ljustät påse nu på dan så att han inte får sol på sig och blir till sten. Tur att han hade den med sig. De har lärt sig en del trollen också med åren. Men ikväll när solen gått ner skall vi väl kunna hälsa på honom också om allt går vägen. Kanske ge dem lite gröt om det går.
Så fort vi kom hit så tömde jättarna vagnarna med guldlasten. LiteHögre som är ledare här har kontrollerat att allt är med och även om hon inte var direkt glad så verkade hon i alla fall inte jättesur heller. Glada jättar finns nämligen inte. Har aldrig funnits. Som bäst är de mindre sura. Trotts att de bar guldet så släppte jättarna inte sina stora träklubbor. Träklubbor förresten. Det är hela träd de använder. Inga småbjörkar eller ekar heller utan riktigt stora trädstammar från storskogen. Man skulle behöva en stor lyftkran för att lyfta en av dem. Med dem kan de mosa oss med ett enda slag men det kan de såklart göra bara genom att stampa på oss med sina jättefötter också. Vi får försöka hålla dem på så gott humör vi kan. Nu kommer de hit. Nu måste jag koncentrera mig.
– “SÅ ALLT GULDET VAR MED SOM TROLLUSLINGARNA HADE STULIT, DET ÄR BRA”
Det är LiteHögre som pratar så. Alla jättar “pratar” nämligen inte som vi andra utan skriker alltid allt vad de kan. När man står där framför dem så känns det som om man står i en storm.
– “NI SKALL FÅ TILLBAKS TOMTEFAR OCH TROLLUSLINGEN MEN HELST SKULLE VI VILJA SLÅ KLUBBAN HÅRT, HÅRT, HÅRT I HUVUDET PÅ TROLLUSLINGEN SÅ HAN BLEV TILL BLODMOS”
– “Men man skall ju vara snäll såhär innan jul det vet ni väl” försöker jag.
– “SNÄLL!?”
Tomteluvan blåser av mig och far all världens väg när LiteHögre skriker det och fortsätter.
– “VARFÖR I HELA VÄRDEN SKALL MAN VARA SNÄLL FÖR?”
– “Är man snäll så får man julklappar och en massa godis och god mat till jul vet ni väl”
– “HUR MENAR DU DÅ? VI HAR DÅ ALDRIG FÅTT VARESIG JULKLAPPAR ELLER GODIS ELLER GOD MAT TILL JUL!!!! ALDRIG NÅGONSIN!!! SKOJAR DU MED OSS!!!”
Hmmmm… Nu gäller det att inte reta upp de för mycket.
– “SVARA KVINNA!!!!!!!”
LiteHögre dämmer klubban i marken så att en av slädarna bara blir till småsmulor. Turligt nog klarade sig älgen genom att hoppa undan i sista minuten. Oj oj oj de andra verkar ha blivit arga nu också. Jag tror jag får fortsätta med rapporten imorgon och försöka få jättarna snälla här igen. Nu har de andra börjat slå sina klubbor i marken också. Hoppas verkligen inte att de börjar slå på oss och försöka mosa oss också. Förhoppningsvis hörs vi imorgon igen. Hoppas det. Hej då så länge. Marken skakar här… Kommer det verkligen att bli någon jul i år…
-3.0 grader under snön (fast är den hoppar upp och ner av jättarnas klubbslag). -11.6 i luften (ingen fryser för vi är så rädda). Snöstormen fortsätter. Ingen tillverkning av julklappar tills Tomtefar är tillbaks.
Alla avsnitt på olika format finns samlade här, fritt och gratis i en tid när det mesta annat inte är det.
Caperdonich 1972
Caperdonich 1972, bottled Aug 2011, first fill sherry butt, Connoisseurs Choice, 46%
Jag sitter här vid mitt skrivbord på skift nummer två. Månen lyser in genom fönstret och jag har det varmt och skönt. Fryser det gör jag ändå, tydligen skall det vara så den här veckan. Den riktiga koncentrationen vill inte infinna sig. Att skriva en drivare kräver att koncentrationen är på topp och på plast. Man sitter där med utvecklingsmiljöer på två datorer och en tredje för att debugga det hela. Blir alltså mycket att hålla reda på och sen är det lite krångligt ibland på det. Utan inspiration och koncentration så går det helt enkelt sakta. Blir tråkigt rent utav.
Men rätt vad det är kommer det där över en igen. Man får ha tålamod. Det finns idioter i programmeringsbranchen som påstår att det där kan trollas bort med metoder. Det brukar finnas en Jesusmetod för varje halvt årtionde med tillhörande företrädare och fanatiska efterföljare. Men de där människorna bara klassar ner sig. Ja det är så man får se på dem. Ju mer fanatisk i metoderna desto sämre programmerare. I slutänden handlar det ändå bara om att leverera bra grejer i tid. LEVERERA. Alla fattar inte det. De kan hänga upp sig på kodformat och allehanda andra bagateller och strida för sitt liv för det format som är det RÄTTA. Sanningen är att varje god programmerare med lätthet läser kod som är skapligt kommenterad. Det är bara som att lära sig en ny handstil. Det kan ta en stund men efter ett tag är det inget problem.
Sen tycker man såklart att det format man själv skriver på är det bästa. Inget konstigt med det. Men vansinnet tar vid när man tycker att alla andras kod och format är värdelös. Ändå är det just det man ser väldigt ofta i programmeringsvärlden. Man rackar ner på varandra. Helst på den som initialt skrev den kod som man nu håller på att arbeta med. Allt blir lätt företrädarens fel. Som är en dålig programmerare då. Men det är i det där läget man bör tänka till. För då har vansinnet slagit till i huvudet på en och man bör räkna över sitt pensionssparande och lämna över till andra.
Egentligen skulle man väl sitta i studion en sådan här kväll och det är också det jag verkligen borde. Jag skulle plocka ihop den där årliga jullåten. Vette tusan hur jag skall hinna med det. Hur som helst så fixad jag i alla fall ihop studiodatorn i måndags så nu fungerar den hjälpligt igen. Borde lägga it mixerbordet på blocket också men funderar om det är någon som helst ide att göra det såhär före jul när folk gör av med pengarna på annat. Kaminen ligger redan ute. En halvintresserad har hört av sig men den hade fel format för honom. Passade inte. Men det är såklart detsamma där antar jag att marknaden inte är den bästa såhär före jul.
Jag funderar på allvar på att ge mig för idag även om det känns som att smita iväg från jobbet olovandes och för tidigt. Men det kan ändå vara bättre det, att vila och läsa en stund och vänta in den där inspirationen och kraften. När den griper tag i en igen så vet jag ju att det bara smäller till. Man måste förstå att den inte finns där alltid. Det fungerar bara inte så. Fast egentligen skulle jag vilja sätta mig och skriva några månader. Tänk er själv. En stuga efter den Skotska kusten eller varför inte i Italien eller Portugal, ja jag tror att man skulle kunna acceptera ett helt gäng andra ställen också. Men gärna hav och dramatiska scenerier. Jag går igång på det förstår du. Vassa klippor och vågor som vräker sig in mot land. Då rinner fantasin till. Där skulle jag skiva klart i alla fall en bok. Kanske den stora boken om kärleken. Stor för mig alltså. Kärleken. Men boken skulle ha den tråden. Det onåbara och det vansinnigt vackra. Om någon som ger sig hän och går hela vägen. Men det behövs väl i alla fall två för kärlek på riktigt. Så i alla fall två personer borde det vara med. Men det kunde såklart lika gärna vara skalbaggar eller grodor eller varför inte en räka och en val. Sämre relationer har vi väl sett.
Men det är klart, det finns ingen tredjeklassflygstol inbokad i mitt namn efter nyår som tar mig till den där stugan. Inga flyktvägar. Men skriva måste jag såklart ändå. Problemet är bara att det behövs tid för det och tid har jag inte. Lugnet behövs också. Att låta en historia flyta på i den takt den tar. Men inget av de där finns i alla fall inte just nu. Men faktum är att kunde jag välja mellan elektroniken programmeringen och skrivandet så är det nog skrivandet jag skulle välja. Fantasin. Ja det skulle vara en värdig avslutning på ett liv. Men det där är såklart inte en dröm ens, mer en fantasi. Jag skriver min krönika och det är ju skoj. Att det finns publik gör ändå att man kommer in i andra flyt. Det blir inte som här där man skriver till sig själv. Idkar självterapi för öppna ridåer. Men det är klart inte får man så mycket respons på krönikefronten heller såklart. Det har blivit samma sak där. Man skal vara sådär högstadiepopulär för att få respons på något vad det än är. Facebook sprider sig ut till tidningarna också. På scenerna med såklart. Det finns inte utrymme för eftertanke eller svårt längre tycks det. Allt skall vara vackert och snabbt intaget utan minsta lilla tuggmotstånd. Ocoola gubbar som jag passar inte in i det där. Vi vill inte det heller såklart. Vi bidar får tid och gödslar snart de inhemska blommorna som ingen ser för det skall vara mer färger på dem, mer av allt. Mycket mer. Men det gör oss ocoola gubbar ingenting såklart. Vi skrattar åt den där pseudovärlden med rubrikläsare och skratta på rätt ställe människor.
Det blåser här på kullen med det stora gula huset. Dragspelaren håller sig inne liksom ocoola gubbar som jag. Frun däremot är en hårding och vandrar iväg till jobbet i morgonmörkret. Man får försöka kompensera med uppvridna element. Men gamla skolor byggdes billigt och det märks inne när vinden ligger på. Det drar och jag fryser. Man borde inte sitta i närheten av otäta fönster, jag vet, men det är förbaskat trevligt att se något annat än väggar och dataskärmar också för oss ocoola gubbar.
Follan fyller 63 idag. Vår trummis från förr. Man kan inte fatta det. Två år kvar till pension. Vad hände med alla de där åren där emellan? Men han fyller onekligen år på en bra dag. Det är alltid festligheter i stadshuset till hans ära på hans dag. De där 63 åren säger också att jag följer efter om ett antal år. Vill inte,. vill inte, vill inte…. Att bli sextio är liksom att bli gammal på riktigt. Att bli 65… ja herregud…
Ser att fågelmataren här utanför är tom. Så kan vi ju inte ha det. Så då blir det för ocool gubbe att ge sig ut ändå. Vänta ett tag…
Sådärja. Nu är den full och en snöstormshungrig talgoxe eller domherre kan fylla magen vid behov. Jag får en föreställning dessutom på köpet där jag ser de små vackra dinosarieättligarna här genom fönstret. Det finns inte en algoritm i världen som går upp mot det.
Blöt snö ligger där ute. Mög kallar min Skånske vän det hela. Mögel. Ja fast vackert också. Den kan lika gärna falla ner nu så vi får det lite ljusare. Är det vinter så kan det lika gärna få vara vinter. Men kunde man så skulle man såklart bara dra söderut som flyttfåglarna. Ner mot Grekland, Portugal, Spanien, Italien eller något sådant ett par månader. Tills det värsta är över. Sen återvända samtidigt med Pavarotti. Inte förr.
Näpp, nu måste jag jobba.