Årets mest “betittade” TV program med sina 3.7 miljoner tittare. Beräkningen härför sig, tror jag, till sittande framför tv’n. Vi medelålders trötta män (vita som svarta) som tog oss igenom programmet uppgår antagligen till c:a en miljon eller mer. Själv sov jag rätt gott under större delen av programmet utsträckt på den gröna IKEA soffan uppfylld av total julstämning.
Vilket armod är det som får någon att hänga utanför Media Markts dörrar klockan halv åtta en Juldagsmorgon? Kanske är det den där avgrunden som finns inom mig som trycker på hos dem också. Den dom fyller med en ny femtiofemtums tv till reapris, den jag fyller med jobb och ord och musik. Den vi försöker fylla. Jag blir hur som helst nedstämd när jag ser dem rusa in genom dörrarna för att hitta fyndet – lyckan. Nedstämd för att jag vet att kicken av att komma hem från Media Markt med superklippet varar så kort tid, så förbannat kort tid att inte ens resan hem, om du så bor i kvarteret bredvid, är kortare.
Men man skall inte tala om för folk hur de skall leva sina liv. Jag skulle kunna skriva “det har jag lärt mig” här men det handlar liksom inte om det. Man får liksom ge sig fan på att respektera även dom som står utanför dörrarna på Media Market dan efter Julafton.För man har ingen som helst aning om varför de står där. Vad som driver. Vad alternativet är. Men jag förstår det inte. Att betrakta den där talgoxen som sitter vid fågelmataren utanför mitt fönster ger en sådan som mig mer. Men såklart, hur patetiskt är inte det också? Om man skärskådar det. “Du tänker för mycket” säger min fru och hon har rätt och hon menar inte tänker på det där intellektuella sättet.
Äldste sonen är alltså hemfraktad med hjälp av röd Renault och statlig järnväg. Tentor väntar för honom. Matematik på hög och abstrakt nivå. Inget för oss dödlig. Den sista julmusten drack yngste sonen med yngste sonens rätt upp i natt. Det är bra. Julmust till frukost, lunch och middag är INTE bra. Men en eftergift till något annat. Ett liv jag egentligen varken behöver eller vill ha. Så nu sitter jag här på kontoret med en mage som putar ännu mer än brukligt. Det är dags att göra något åt det där. Göra något åt det i semmeltider… Vafalls… Jag vet ju att jag kan. Jag kan jobba en timme till istället för att trösta mig med en chokladkaka. Visst kan jag? Samma för lika.
Men nehepp. Nu skall jag ställa klockorna som stannat här på kontoret pga av de femton graderna under julhelgen. De är som mig de där klockorna. Ger upp när minusgraderna blir för många, när kylan omkring dem blir för stark. En dag skall jag ta dem med mig söderut mot värmen. Där skall de få ticka på och ticka på och aldrig mer få se och uppleva en endaste minusgrad igen. Själv tänker jag dyka in i mitt arbete nu och här. Min flykt från verkligheten. En av delarna i treenigheten som bildas av musiken, kodandet och orden. Nej i de där behöver jag inte “bra” och klapp på axeln. Det är emellan dem som det behovet uppstår. Men ett “bra” är ändå bara som en droppe i havet medans ett “bu” är som en tsunami så man kan lika gärna släppa dem båda. Minimera mellantiderna. Gå in för det där man vill göra och göra bara det. Jobba eller i alla fall kalla det jobb.
Stalin dödade 40 miljoner människor i Sovjetunionen, 2:a världskriget kostade ytterligare 8 miljoner. Fyrtio miljoner människor dödade. De flesta med 9 gram i nacken. Dödade pga av skvaller, för att de tänkte annorlunda, för att de var “de andra” (japp ni känner igen det va?), för att en galning släppte loss vargarna bland människorna. Allt enligt devisen “Krig är fred”. Det finns somliga ibland oss som fortfarande tror på det där som en metod. Man kan bara stilla önska att det finns ett eget mycket plågsamt helvete som väntar på var och en av dem.
Vilan är väl över nu då i egentlig mening men läser i soffan idag också, äter praliner, dricker julmust, dricker gott kaffe från Uppsala, somnar en stund och läser och löser och läser och njuter av varenda minut. Det där ryckande i synapser som brukar uppstå efter bara en dags vila infinner sig dock inte. Jag trivs gott med det där slöandet. Skulle kunna fortsätta några dagar till, men nej, nu får det vara nog. Vi får upprepa det hela under nyårshelg igen.
Läser bra böcker. Inne på min tredje. Den bästa hittills. En sådan där bok som kommer att stanna hos en för evigt. Jag känner det redan efter några kapitel. Den här historien blir en del av mig, formar mig, omsluter mig. Härligt. Stalin grejen ovan är en bisak från en av de andra böckerna jag läst under helgen. Man formas och känner i det man läser. En annan bok blir mest ett tidsfördriv. Som en helan och halvan film i unga år, men det kan fungera en dag det också. Mitt liv skulle vara ganska tomt utan böckerna. Det är inte svårare än så.
Vi tittar på TV också. Serien om Astrid Lindgren är magnifik. Viva Hate likaså. Man känner igen sig så att det gör ont. Utspelar sig en massa år tidigare, javisst, men det vara samma sak också i en by som Edsbyn. Det liksom känns som man vill sitta och snacka gamla minnen med någon som var med när man ser den. Men de finns såklart inte där. Jag blir förvånad av den där känslan egentligen för jag är inte mycket för att gå bakåt, framåt, alltid framåt, är mitt motto. Men just den där serien trollar fram en speciell längtan.
Minus femton ute. Imorgon skall kylan slå sig. Det skall bli mildare mot tisdagen. På kontoret är det bara femton grader. Jag drar på ett till element så att jag förhoppningsvis kan sitta här imorgon.
Men nu skall jag dyka in i min bok igen. Njuta av att ligga och läsa någon timme till. Jag vet att årets mörkerperiod inleds nästa vecka. Tiden efter nyår till Vasaloppssöndagen. Jag behöver all hjälp jag kan få för att överleva nu fram tills koltrastens sång ljuder över kullen igen. En bra bok är en god sådan hjälp. I allt det andra är jag själv den ensamme kämpen.
Jag tror alla mina gamla musikkamrater från Edsbyn varit över och hälsat på nu vid det här laget. I alla fall de som stod där tillsammans med Peter på scenen på Folkets Hem. Men inte jag då. Det är trotts allt bara musiken, Folkets Hem och Los som vi har gemensamt.