Av en ren slump springer jag på en artikel i HelaHälsingland och där står han – “Jompa”. Jag är inte säker först, men hans bror bekräftar att John-Erik Olsson på bilden, två från vänster, verkligen är “Jompa”. Ja Jon-Erik kallade han sig på den tiden. Kanske har artikelförfattaren fått till namnet fel eller också hette han verkligen John-Erik. Jag vet inte, men en gång i tiden var vi kompisar. Nära kompisar men så olika som några kan bli ändå. Vi spelade båda två. Frontade. Körde våra band. Bestämde. Ville bli stora artister. En tid försökte vi spela i samma band till och med men det fungerade aldrig. Vi var två som vill bestämma hur det skulle låta. Inget band kan ha två sådana i sig. Så vi gick parallellt vidare. Han i sitt band och jag i mitt band och aldrig möttes de två. Ja de gjorde de ju såklart Efter danserna, festerna så kunde vi jamma hela nätterna långa där på Södran. Ungdomsgården som lärde oss vad livet är.
Jag ser att han säger till reportern i artikeln “Det är lite lättare att leva på våren och sommaren” och jag hörde hur han spårade ur. Hur han gav efter för knark och skit. Levde livet på gatorna. Det är klart att man tycker livet är enklare att leva på våren och sommaren då. Att det sitter i. Det är så självklart. Men det här året, den här sommaren måste han ha dött. Jag fick höra det först ett år senare, när det var för sent att träffas en gång till.
Men jag blir ändå glad över att få se det där fotot. Jag har inte träffat honom sedan den där sommaren 1978 som blev min sista sommar med gänget. Den när jag la ner gitarren så att de andra fick ta min plats, Traste, Per, Ulf, kunde ta upp staffettpinnen och verkligen förverkliga det där som vi ville göra. Jag tittar på bilden länge. Vill hitta ett endaste kännetecken som får klockor att ringa inom mig. Men det finns inte där. Ingenting i det där ansiktet jag minns. Hade vi mött varandra på samma trottoar så hade jag inte känt igen honom. Hur obeskrivligt sorgligt är inte det?
Jag skrev i alla fall en låt till honom. Ja, och jag skrev den där låten medans han levde. Om han hörde den eller inte har jag ingen aning om. Troligen inte. Om jag tänker på det så måste den ha skrivits ungefär när det här fotot togs dessutom. Det finns inget inställsamt i den där låten. Bara en berättelse om hur det var eller ett försök till en berättelse om hur det var.
Ja, flickorna älskade “Jompa”, och det var så självklart att man inte ens blev avundsjuk. Han sket ändå i de flesta av dem. Det var musik som var grejen. Det förenade oss på ett sätt som inte ens döden kan bryta. Jag vet dessutom så väl att hade jag inte lagt ned gitarren den där sommaren så hade hans väg kunnat varit min. En annons från en teknisk skola slängde iväg mig eller växlade in mig på ett annat spår och tog mig bort från det där för att jag vågade. En sådan obeskrivlig tur att jag såg den där annonsen den där dan i Ljusnan.Så sorgligt att “Jompa” aldrig kunde lämna rockstjärnelivet ens när det inte längre fanns kvar som en dröm.
“Jompa” är en av dem jag tänder ljus för på kyrkogården. Lars har ju dessutom tillkommit i den skaran. En annan kamrat från förr. Båda från Södrangänget och musiken. Det är bara den där förbannade snålblåsten på Ovanåkers kyrkogård, den som letar sig in under huden till och med och kyler ned ens hela inre jag, från stortå till hjässa, som hindrar mig från att brista ut i hulkande gråt när jag står där på kyrkogården och tänker på allt vi gjorde. Orättvist? Ja, kanske, eller inte… Vi påverkar själva våra liv. Väljer våra vägar och får de liv det blir. Alla har sitt. Glädje och sorg. Man får leva med det. Men saknad är den jävla dåren i alla fall. Jag kommer aldrig att glömma en kamrat från förr och bilden den åker såklart upp på en vägg här på kontoret.
[soundcloud url=”https://api.soundcloud.com/tracks/34432160″ params=”auto_play=false&hide_related=false&show_comments=true&show_user=true&show_reposts=false&visual=true” width=”100%” height=”450″ iframe=”true” /]
