Flyttat hit: http://tomtensdagbok.se/
Tolfte December
Dan för dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan.
Hej Tomtemor här igen.
Jättarna blev ju riktigt upprörda igår som ni minns. De stod här och hoppade och slog med sina klubbor i marken som skakade så att vi fick hålla oss hårt i varandra för att inte ramla omkull. Jättarnas ilskna vrålande gjorde att vi var tvungna att hålla för öronen också allt vi kunde. Ändå gjorde det ont i dem. Vi blev riktigt rädda och trodde ett tag faktiskt att både julen, vår hörsel, vårt förstånd och våra liv var i fara. Men då hände något otroligt. Hela luften fylldes av ilskna skrik och hundra örnar störtade ner från himlen mot jättarna. De bet dem i öronen, näsan, händerna och jättarna skrek och försökte värja sig så gott de kunde. Men det är inte lätt att värja sig från hundra starka, ilskna, snabba örnar. De var snabba och de var överallt med sina klor och näbbar.
I nästa ögonblick blev allt omkring oss brunt. Bruna hoppande mjuka bollar med svans överallt. På marken i träden och hoppandes mellan träden. Ekorrar i mängder. Tiotusentals ekorrar som allesammans anföll jättarna i en samlad attack medan örnarna sakta och segerrikt lyfte. Ekorrarna satt snart överallt på jättarna. Ekorrar som bet och spottade på jättarna medan örnarna nu seglade graciöst ovanför jättarnas huvud och hotfullt skriade. Jättarna släppte sina klubbor. Försökte desperat vifta bort ekorrar från sina kroppar. Något som inte var lätt när det satt ekorrar precis överallt och som satt hårt fast och bet på i stort sett varje del av deras kroppar. Så de sprang. Sprang, försökte springa, så gått de kunde mot sina stugor. Jag kan försäkra att det inte är lätt att springa heller när man har tusentals ilskna ekorrar som sitter fast på ens kropp. Hela världen verkade koka där vi stod och det var ändå då det mest magiska hände.
Ett genomkrängande skri hördes från himlen ovanför oss som gjorde att våra öron slog lock fast vi fortfarande höll våra händer för dem allt vi kunde. Skriet följdes av ännu ett och ännu ett. Högre denna gång. Det skar i öronen och skriet gick ända in i det innerst av våra huvuden. Allt stannade av här på marken och alla stod blick stilla för en stund och tittade uppåt. Där uppe flög tre enormt stora drakar. Stora som valar i luften men mer rörliga och frigjorda i sina rörelser. Med sina långa huvuden och jättelånga spelande svansar fanns de bara där. Var och en med kroppar där små skimrande plattor täckte varje del och skapade deras bepansrad och ogenomtränglig fästning. Så hård att en kanonkula inte skulle kunna tränga igenom.
Ekorrarna hoppade bort från jättarna som på en given signal. Upp i träden, husen och kullarna runt omkring försvann de. Träden och husen höll nästan på att falla ihop av tyngden av alla ekorrar. Så många var de. De såg väldigt nöja ut. Ni vet de flinade sådär illmarigt som en ekorre gör när den har hittat en hel säck med nötter som ingen annan vet om. Örnarna hade snabbt flugit undan. Lämnat plats för dem som var ännu större. Vi andra, inklusive jättarna, kände mest rädsla. Drakar är inte att leka med det vet vi alla och nu sänkte sig dessa tre stora skräckinjagande varelser ner mot oss. En skimrande blå, en skimrande röd och en vackert lysande gul som den intensivaste eld. Alla underbara som ädelstenar, men livsfarliga. Solen hade precis gått ner men drakarnas kroppar var liksom självlysande så allt runt omkring dem lystes upp i rött, blått och gult. Allt blev med ens väldigt vackert. Den röda draken sprutade plötsligt eld genom sin näsa. Ett fruktansvärt frustande och dån som kastade ut en flera hundra meter lång mullrande eldslåga som sprakade och brakade. Den nådde nästan fram till jättarna och vi kände alla den fruktansvärda hettan från eldslågan men den skadade ingen turligt nog. Fick bara luften att dallra av dess kraft och värme och all snö där vi stod att smälta så att gräset, nu brunbränt, blev synligt igen.
Så sänkte sig den stora röda draken ner mot oss. Med lätt fladdrande vingar sjönk dess stora kropp ner mot marken och landade på gräset som nyss varit snöbeklädd mark. Det rykte fortfarande ur dess näsborrar. Ögonen, kalla som hos en orm, glödde av kraft när den vred sitt huvud och såg på var och en av oss i tur och ordning Så höjde den sitt huvud och sprutar ännu en kaskad av eldslågor upp i himlen. Som en enorm fontän, men en som kastade ut eld istället för vatten. Vi kände eldens hetta igen mot våra kinder. De drakar som fortfarande svävade i luften svarade med att själva spruta eldslågor ur sina näsborrar. Hela himlen lyste upp där vi stod som om det vore den ljusaste och varmaste sommardagen i sommaren.
-“Jag är Hagtorn” väste den röda draken. Man skulle kunna förvänta sig att drakar har en mer skrikande röst men den är snarare just väsande. Lite som en orm men ändå inte. Men jag kan försäkra att den hade allas uppmärksamhet
-“Ni kallade” fortsatte den och såg mot träden.
En liten ekorre hoppade ner från ett av som närmaste träden och skuttade fram till den röde. Satte sig helt orädd framför den och sa
“Vi önskar få den hjälp som ni utlovade vårt släkte för länge sedan” pep den fram med bestämd stämma och utan att verka det minsta rädd.
Den röde sänkte sitt huvud. Det verkade som den bugade sig mot ekorren. Vad var det som hände här egentligen? Sen sa den
– “Till er tjänst du käre frände. Vad kan vi göra för er?”
Ekorren berättade om jättarna och om hur de hade tagit StenStenInte och Tomtefar tillfånga. Hur vi hade återfört guldet men att de fortfarande inte var nöjda utan snarare fortfarande sura och tvära och arga och inte släppt varesig Tomtefar eller StenStenInte. Hela julen vara i fara för jordens alla djur. Ja människor är faktiskt också djur så pappor, mammor och barn räknades med där också även om det finns människor som glömt bort att de faktiskt också är ett slags djur.
Den röda draken som alltså tydligen hette Hagtorn vände sig mot jättarna. Dess genomträngande blick granskade dem alla.
– “Fall på knä inför drakguden jättar” rötväste Hagtorn.
Jättarna stod på knä nästan innan den röde draken pratat klart. Alla hade blicken riktad mot marken och ingen vågade ens titta mot Hagtorn. Draken fortsatte
– “En gång för länge sedan räddade några ekorrar de sista drakäggen i världen från att förstöras av en ond varelse från underjorden. Tack var det flyger vi fortfarande som drakar. Ekorrarna är sedan dess våra bundsförvanter och vi står ständigt och evigt i skuld till dem. Kallar de så kommer vi. Nu har de kallat oss för första gången och det är ni jättar som är problemet. Hur löser vi det här?” I och med att han sa det sista sprutade han en eldslåga ovanför jättarna som krullade håret på deras huvud som nu saknade mössor efter ekorrarna och örnarnas attack.
Jättarnas ledare, LiteHögre, höjde blicken och sa med darrande nu för jättar ynklig röst
– “SKONA OSS ÄRADE DRAKGUD”
Hagtorn svarade genast med ett ilsket väsande
– “Varför skall jag skona er ni surpuppor och argbiggor till eländiga jättar. Vore inte världen bättre utan er?”
LiteHögre svarade inte på det. Man kunde dock se att hon darrade lite och att hon nog var ganska nära att börja gråta.
– “Men vi drakar värnar allt liv på jorden. Vi tror att allt har sin plats och behövs. Därför tror vi också att jättar behövs. Men ni skall lyda ekorrarna. Om ni inte gör det kommer vi tillbaks och då blir vi inte nådiga. Förstått!?”
LiteHögre nickade.
– “Tala!”
– “JA” skrek LiteHögre på jättars vis.
Med det verkade den röde draken nöjd.
– “Nå då så. Ske så!” sa den. Sen såg den sig om på oss alla igen. Det kändes som den såg våra innersta tankar när den riktade sin intensiva blick mot oss men så bredde den ut sina vingar och lyfte graciöst och nästan ljudlöst upp mot himlen och var med några få vingslag förenade med de andra drakarna där uppe högt ovanför våra huvuden. Alla tre drakarna steg högre och högre tills de bara syntes som svaga prickar i skymningen och försvann sedan norrut.
Det var fullständigt tyst på marken. Men bara tills den lille ekorren tog till orda igen. Riktade sig mot jättarna.
– “Vi vill att ni genast släpper Tomtefar och StenStenInte”.
Jätten LillePlutt reste sig efter en blick från LiteHögre och sprang genast bort mot burarna för att släppa ner dem.
Ekorren fortsatte
– “Sen vill jag att ni följer med oss tillbaks till tomteskogen och hjälper till så att vi kan försöka rädda den här julen. Om det nu över huvud taget är möjligt efter ert eländiga tilltag. Ni får jobba av er skuld. Sen blir ni fria igen. Det lovar jag.”
– “DET GÅR VI MED PÅ!” skrek LiteHögre “BARA NI SKONAR OSS”
Det var nästan komiskt att se. En liten ekorre som gav en order till en jätte som stod på knä men som om hon reste sig skulle bli lika hög som det största hus. Men det var tydligt vem som bestämde nu. Liten är inte alltid minst.
Tomtefar kom emot oss. Han verkade glad men lite trött. Vi kramade varandra. Han var väldigt sugen på gröt sa han och jag gav honom en puss och en kram och lovade att jag skulle ordna det på momangen. En tallrik med en stor klick gyllengult smör. StenStenInte kom strax efter. Han såg lite räddare ut. Det svarta trollhåret stod åt alla håll. Ännu rufsigare än det normalt var och det säger inte lite när det gäller ett troll. Jättarna fick lov av ekorrarna att packa sina saker medan jag kokade gröten. Örnarna gav sig av hem mot tomteskogen liksom blåkråkorna och de flesta av ekorrarna. Vi har en lång resa tillbaks och vi borde försöka komma tillbaks så fort som möjligt om vi skall hinna med allt jobb som återstår.
Ekorrarna som var kvar kom och smakade lite gröt de också. Vi pratade om allt som måste ordnas nu om vi skulle hinna med alla julbestyr. Många saker var tvungna att göras om från början eftersom råvaror och halvfabrikat blivit förstörda när tillverkningen legat nere. Vi måste komma hem med en gång så det var hög tid att vi satte fart. Det var då som ekorren visslade tre gånger. Vi blev lite förvånade eftersom vi inte sett en ekorre vissla förut. Men det tog inte lång tid innan vi såg dem igen. De tre drakarna.
Ekorren som visslat berättade
– “Vi har ordnat lift åt er så att ni kommer hem till tomteskogen så fort som möjligt. Hagtorn, Lilja och Kaktus kommer att ge er skjuts. Vi andra följer efter sen. Nissarna och vargarna hjälper till att vakta jättarna så att de inte ändrar sig. Älgarna med. Vi är snart i tomteskogen igen. Vi skall skynda oss allt vi kan.”
Han hade nästan inte pratat klart förrän de tre drakar landande där på maken bredvid oss. Så jag klättrade upp på Hagtorns rygg. Det kändes lite spännande må ni tro. Tomtefar tog sig med möda upp på Liljas rygg. Satt där tillsammans med några ekorrar och såg tomtestolt ut. StenStenInte klättrade upp på Kaktus rygg. Med några lätta vingslag lyfte drakarna och flög hemåt mot tomteskogen. Det var underbart men också lite skrämmande att sitta där på dessa skimrande enormt stora djur och se markens alla varelser bli mindre och mindre efter hand som vi lyfte högre och högre. Ovanför oss var det bara den svarta stjärnhimlen med miljarder avlägsna solar. De som är stjärnor för oss. Älgarna skulle ta hem slädarna tillsammans med vargarna och de skulle färdas tillbaks med nissarna och jättarna och en hel mängd med ekorrar. Vi får höras imorgon igen för nu är det bästa att jag håller mig fast här på drakens rygg så att jag inte ramlar av.
-2.6 grader under snön (fast det är såklart där drakarna inte smälte bort den). -12.1 i luften (ingen fryser när man sitter på en drake det kan jag lova). Natt och stjärnklart. Ingen tillverkning av julklappar ännu men nu är ju Tomtefar tillbaks så nu kanske vi kan starta igång allt igen.
Alla avsnitt på olika format finns samlade här, fritt och gratis i en tid när det mesta annat inte är det.
