Jag skottar lite smala passager på gården så att vi slipper pulsa i snö. På parkeringen kör jag bilen lite fram och tillbaka. Plattar till. Med lite fantasi kan det nästan se ut som det är skottat. I alla fall om man gör det där några gånger till. Kör bilen fram och tillbaka alltså. Snöslungan står ostartad i garaget. Jag fyller i alla fall bensindunken full så att den går att starta när den måste startas. Ja, man vill gärna ha lite snö där underst nämligen. Snö och is över stenarna som ligger där. De som annars fastnar i snöslungan och bryter brytpinnar. De som är tillverkade för att brytas. Men helst inte är brutna. Man få liksom ta det lite lugnt i början. Skapa underlag lämpat för snöslungor. Ja eller skita i det då. Man väljer sådant där helt själv.
Bilen förresten. Den kokar nästan under senaste turen i iskylan. Man tänker vattenpump. Ja har man åkt i tre timmar så är det då definitivt inte ett fruset kylsystem. Bemästrar hemresan med kupévärme. Skapar bastu där i bilen, men det håller mätare nere på godtagbara nivåer. Fungerar hela vägen hem. Vid dragspelarens hus lyser allt rött, S T O P också. Så jag rullar in på parkeringen. Skiter frustrerad i bilhelvetet. Går in. Misströstar. Han/hon/det/gud bjussar på en bilreparation i julklapp liksom. Precis det man behöver och önskar sig. Bytesrätt saknas på den julklappen.
Men så idag när jag är ute och testar så är det inga problem längre. Allt är normalt. Man är alltså tacksam. Livet är som en foxtrot. Ett steg bakåt och två steg fram. Man blir alltid lika glad för det där steget framåt, varje gång. Fast det är en självklarhet att man borde vara värd det, inte behöva ta ett steg bakåt. Men det är som det är.
Imorgon nyårsafton. I Kina infaller det den 19 februari. Getens år. Jag vet inte på vilket datum jag skall fira. Kanske på båda. I alla fall nästa år. Apans år. Mitt år. Åttonde februari då. Men fira förresten. Då skall man vara i New York eller London. Stå där tillsammans med alla andra och räkna ner. Känna det där gemensamma som ändå finns i en stor stad. Inte missunnsamt småstad och småbyaktighet.
Men det slutar väl som vanligt med katter som ligger i ett hörn och skakar. De har blivit rädda för smällare. Livrädda. Det är otäckt att se. I fjol hämtade jag upp den äldsta av katterna där han satt och tryckte i källaren, helt borta i flera timmar också efter att det slutat smälla. Synd om dem. Men vad skall man göra. Man får hålla i och försöka trösta.
Men under det nya året tänker jag börja tjäna pengar igen. Ja jag har kommit dit igen. Äntligen. Ja fast det tar ändå tid. Jag är bara nära. Ett till år balanserande på marginalerna krävs det nog. Men sen så jävlar. Sen kan man förhoppningsvis dra härifrån som en avlöning för att aldrig mer återvända. Eller också stannar man kvar liksom bara för att jävlas. Den tanken gillar jag. Fast vart än man flyttar – om man gör det – så flyttar man bort. Stannar man så är man borta också. För mig försvann “hemma” för allt för många år sedan. Hemma är bara som en sunkig ouppnåelig dröm numera. Men jag är såklart avundsjuk så det gör ont på dem som “är hemma”. De som känner den där känslan av att höra till, vara en del av något. Den känslan känner jag bara ute i mörkret med himlens alla stjärnor kristallklart lysande ovanför mig. Då hör jag till. Men bara just där. Fast här på kontoret också, i huset. Som en bur för en värphöna eller en cell, tryggt men fortfarande en cell och jag en fånge.
Ikväll skall jag vrida på elementet i studion. få upp värmen där inne. Imorgon skall jag sitta där några timmar. Ja sådan är i alla fall planen. Göra musik under 2014 innan det är för sent. Jodå det blev ju några låtar i år också. Men inget skivsläpp och ingen jullåt. Men det är som det är. Jobba har varit grejen det här året. Jag har slitit nära mina egna gränser, ja varit över dem men överlevt. Jag förtjänar en dag i studion. Det är bara så. Sen får vi väl skåla i något billigt på kvällen. Det gör inget. Sällskapet är det inget fel på. Det är det viktigaste.
Fast nu återstår några ytterligare timmars jobb. Livet går vidare. Det finns vägar att vandra. Jag tänker definitivt vandra vidare efter dem. Hela vägen som jag lovat.
