Month: January 2015

Jag lyfter den sista raden med pelletssäckar och spindlarna rör sig uppåt mot säkerheten. Vi är många som bor här i huset. Man har ansvar för spindlar, fladdermöss likaväl som för mössen i väggarna. Vi kallar det här stora gula huset vårt hem var och en av oss. Lever och dör här på en kulle ute i ingenstans.

Naturligtvis somnar jag den uttröttades sömn ikväll på den gröna IKEA soffan. Helt slut efter tunnbrödrulle och tunnbrödrulle och en vecka i programmerarens mani. Pumpar på lite grillkrydda på det hemmagjorda moset för att minnas Hubert när han gjorde det i korvkiosken på söder i Edsbyn. Hur många specialare köpte man där under åren i reppauserna när fingertopparna ömmande och inte kunde spela mer, efter festerna när en korv med mos fick ersätta flickan som inte fanns. En varje dag. Oftast. Hur hade man råd? Tuffing om det var snålt med pengar. Bröd och mos.  Jompa som alltid var utan. Den där svarta farfarsplånboken som han en gång öppnade där utanför korvkiosken och det flög en mal ut ur den. Det passade bra för honom helt enkelt. Det var bara den där malen, inga pengar,  i den där plånboken som vanligt. Man fick bjuda. Vi bjöd honom alla. Pengar hade han aldrig.

Sen skickade vi ju alltid de där smågrabbarna till Huberts korvkiosk. Dom som vill hänga med rockbanden och som betalade med att passa upp, bubba instrument och i gengäld fick vara med. Dom ville själva. Vi tvingade ingen. Men dumt ändå såklart. Sen kom det hamburgare. Milkshake. Hubert hängde aldrig riktigt med i det där. Men jobbade vardag som helg. Från morgon till kväll. Man skall minnas det när man undrar och pratar om hur det kunde finnas så mycket affärsidkare förr i tiden. Man slet.

Sen kom pizzan såklart. Men inte i Edsbyn. Man fick åka till Bollnäs. Men det var för nymodigt för oss då. Minns bara att jag åt en enda innan jag drog från byn. Hamburgarna segrade och hängde sig kvar. Nu finns det fyra pizzerior där. Kanske fem. Hubert är död och begraven och hans kiosk med. Det är på det sättet tiden går.

Hit till Los har aldrig pizzan tagit sig. Allt stannade här någon gång på sextiotalet. Grindarna slogs igen och ett stort hänglås sattes upp låstes och sen har inga nya intryck kommit in hit genom den där grinden. Jag har buffat på den där grinden genom åren jag lovar, en gång tog jag till och med med mig bultsaxen. Men låset sitter för hårt. Inte ens bultsaxar hjälper. Men det värsta är ändå inte att grinden håller allt nytt ute, nej, den håller också oss som bor här fångna. Den enda som kan ta sig ut är de unga. De som är viga nog att hoppa över. Väl över så ser an dem aldrig igen. Jag vet att de är lyckliga.

Men jag skall vandra uppåt i natten. Är bara nere på kontoret och svarar på några mail egentligen. Kamraterna, läs galningarna, ute i världen vaknar när det är helg. Det finns tid för upptäcksfärder, tid för frågor som kräver svar, när ledigheten infinner sig. Man kan läsa en timme eftersom man sovit en timme. Tröttheten ger och tar. Snöväder imorgon. En till tre decimeter. Pellets skall bäras in. Det skall skottas. Sen jobbas. Så blir det nog. En bra vecka kröntes av en dålig dag på jobbfronten. Fastnade i ett gyttjehål idag. Van är man såklart. Tar mig upp vad det lider. Hursomhelst är fredagen över nu. Just det är liksom som om livet redan tagit en stor tugga av helgen, av ens längtan. Sen pyser det bara till och det blir måndagmorgon och en spirande längtan till nästa helg, nästa fredag, nästa kväll på en grön IKEA soffa i ett stort gult hus på en kulle i Los.

Högarna och att-göra-listorna växer i oroande omfattning och snabbhet här i mina lokaler. Jag är såklart inte med alls. Jag har förlorat redan innan jag försökt att hinna ikapp. Men det går såklart inte. Man hinner inte allt.  Det går helt enkelt inte. Så jag fortsätter på den väg jag vandrar. Försöker att inte blicka för mycket sidorna. Försöker att inte se det där stora berget som måste bestigas framför mig för att jag skall kunna komma vidare. Skiter i det där nu och bara går på. Går och går i mitt anletes svett. Jag tror på målet. Jag är ensam om det. Inte ens kanske…

Jag har en förmåga att dra till mig galningarna. Det finns hur många galna och helt värdelösa människor som helt i min omgivning. De tar mest tid för att de kan nästan ingenting själva och de vill heller inte kunna något själva, de säger aldrig tack, de gillar alltid något annat än jag gillar, det tycker jag är värdelösast i världen dessutom. Ändå hänger de sig fast. Skall ha och ha och ha och ha och ha. Antagligen säger de mer om mig än om sig själva de galningar som hänger sig kvar hårt i mina gällivarehängbrallor att de där människorna är just sådär. Men de finns tamefan inte en vettig människa i min omgivning. Ja S möjligen och sen kanske J men jag ger mig fan på att de ocksåp har de där tendenserna om man söker närmare. Men sen förutom dem då,  vette tusan. Galningar, värdelösa uslingar hela bunten. Antingen gör det mig till en av dem. Det kan ju inte bli på annat sätt. Jag den störste värdelöse galningen. Hövdingen liksom. Den mest värdelöse.

Men jag har alltid levt i gränslandet mellan nördarna och de andra. När jag blev kär sådär riktigt jävla mycket i högstadiet så fanns det såklart inga andra nördar omkring mig som hade en tanke på att skoldanser festande och det där var grejen. Man fick gå själv. Röra sig över gränsen. Och så har det då såklart fortsatt. Det har aldrig funnits någon att luta sig mot. Att sätta sig mitt emot och lätta sitt hjärta för. Istället har det alltid varit tvärt om, alla vill att jag skall höra på deras historier, sorger och bekymmer. Vill att jag skall engagera mig i det dessutom. Samtidigt som de hur tydligt som helst klargör att det skiter i mig och mina behov.

Så skall man då säga upp bekantskapen med mänskligheten? Ser man på sin omvärld på det där viset är man nu antagligen rätt skadad. Ingen kan samla på sig så mycket konstiga, värdelösa människor som jag gjort utan att själv vara en. Att inse det är liksom det enda friskhetstecknet. Tycker man alla andra är galna så är det det tydligaste tecknet på att man själv är galningen, eller något sådant. Psykologiskt försök till djupsinne som såklart faller platt.

Om du nu känner mig och pratar med mig ibland så ligger du nu alltså jävligt illa till om du ni inte är S eller J som fortfarande inte är konstaterat dårbestämda. Vad kan du göra åt det? Inte ett skit faktiskt. Det är ju inte ditt fel. Att vara dum i huvudet kan ingen hjälpa att man är. Det är riktigt synd om dig faktiskt om man tänker som så. Men jag tycker inte synd om dig. Jag vill bara bli av med dig för evigt. Get lost!

😉