Month: January 2015

Jag står en stund i fönstret mot öster, det som vetter mot berget. Det skall duschas snart men de där kvarvarande stjärnorna på himlen fångar mig. Solen finns där bakom berget någonstans. Man kan ana lite ljus, men ännu är det stjärnornas tid, det avlägsnas tid. Härifrån mitt perspektiv ser de väna och försiktiga ut de där tindrande ljuspunkterna. Men som i allt annat man betraktar handlar det om perspektiv. Nära är de dödsbringande explosioner var och en av dessa enorma stjärnor, precis som den lycklige eller olycklige eller för den skull den mäktige man betraktar är något helt annat om man bara ger sig tid att byta perspektiv. Har man bara lite tid kan man lära sig av stjärnorna hur livet bör levas en vanlig onsdagsmorgon under nådens år 2015.

Men man kan inte bara stå där, det finns saker att göra, en värld att förändra. Nere på kontoret väntar min livsuppgift. Ja jag vet att det finns människor som inte tror att de kan förändra världen, att ingen skall tro att de kan det. Som kan leva med den tanken utan att gå i tusen bitar. Jag kan inte det. Har aldrig kunnat det. Lika lite som jag böjer mitt huvud för någon som påstår att hen är min ledare. För varför skall man inte tro att man kan förändra världen. Vi gör det var och en av oss varje dag som små kuggar i ett stort maskineri där vi alla som individer är en lika viktig beståndsdel. De må vara så att Zlatan, Steve Jobs, ett mördarpack i Paris, synes vara större kuggar. Men återigen handlar det bara om perspektiv. Varifrån man betraktar och vem som betraktar. Vi kan förändra världen och vi gör det var och en av oss.

Duschen är annars det där stället man kan använda för en stunds meditation. Jag försvinner ofta in i tankarna där. Tvättardelen klarar det autonoma systemet av numera. Därför vill jag helst också ha lite tid på morgonen. Tid för reflektion. Fast om sanningen skall fram använder jag ganska stor del av mitt liv åt det där att fundera,och grubbla. Sällan oroar jag mig dock. Jag roas av det där att fundera över livet. Inte för att guida andra, utan bara för att försöka förstå universums mysterier bara en liten aning själv. Men någonstans i det där funderandet, som min fru tycker jag använder för mycket tid till, måste man avsluta också duschtider. Det räcker liksom inte bara med att tänka. Man måste göra också. De går hand i hand de där två. Och med göra menar jag inte bara att starta upp något. Jag menar hur många inledningar till böcker och låtar och datorprogram har inte skrivits i världen och kommer att bli skrivna idag. De som aldrig blir klara. För just det där att göra klart är det som kräver mest energi, när det roliga är slut, när man måste arbete i sitt anletes svett, göra om och rätta i all oändlighet, få ut grejerna genom dörren, våga få ut grejerna genom dörren, det är det som är på riktigt att göra och som skiljer just det från lek. Tankar är ingenting utan ett där. Bara luft. Orealiserat.

Ja man kan naturligtvis inte bara sitta och skriva blogg heller hela dagarna. Då blir det inget annat än en blogg skriven, och just det saknar definitivt värde i allt annat än att rikta tedrickarens tankar i rätt riktning under en kort stund. Nu är tekoppen slut. Dags att fylla pellets, fylla en tvättmaskin och sen på allvar ge sig i kast med det där förändra världen. En åsnas färd genom livet.

Poeten fyller år idag, en massa år, han är vid nästa gräns av jämna år. Själv närmare jag mig sextio och kan inte fatta det ens med mitt lillfinger. Ja de är gränser de där bemärkelsedagarna fast det saknas både bommar, stängsel och vakter vid var och en av dem. Hittills har jag tagit mig över dem alla obehindrat och utan problem. Säkert har omgivningen märkt åldrandet, men själv har det inte satt sig fast och jag har aldrig funderat speciellt mycket över de där gränsövergångarna. Men sextio känns då väldigt mycket på något vis. Dönära. Dags-att-lägga-av-nära eller dags-att-lägga-av-punkt. Dags att veta att man bör kliva ur vägen för de unga. Ja och det där lägga av vore ju lätt om alla de där yngre körde på och låg i och skåpade ut en. Men nog tycker jag att jag står mig i konkurrensen fortfarande när det gäller programmering. Men kanske också bara där. Ändå är det så att visste jag att någon tog över och verkligen låg i så skulle jag hellre sätta mig med ett kollegieblock och en penna och bara skriva och skriva och skriva tills livet flyktades mig.

Hur det är med poeten på den punkten vet jag inte. Men han är nu ändå en av de där evigt unga. Dikterna flödar ur honom och nu också bilderna, konsten. Det pratas om vernissage med tillhörande utställning. Hans drömmar, hans mål och jag vet att de slår in och blir verklighet. Grattismail skickat. Det är så vi umgås. Medelst email. Han upphöjd jag en av de vanliga.

Ute kryper temperaturen uppåt efter ännu en kall natt. Gårdsplanen är oskottad och jag skall snart ge mig iväg ut och ta tag i det där. Dricker bara upp mitt te här inne och önskar att jag slapp gå ut i det där kalla. Men det är min uppgift. Jag måste annars blir det inte gjort. Man skulle kunnat bo i ett land där man kunde gå i kortbyxor och t-shirt hela året runt också. Sånt där väljer man. Alltså var man bor. De flesta kan välja i alla fall. Inte i Nordkorea. Men vi här har ingen ursäkt för klagandet. Det är bara att dra iväg. Annars… Vill man ha böljande Hälsingeberg i blickfånget, grönskande dalar med stora Hälsingegårdar och Hälsingekust med hav att svalka fötterna i så får man stå ut med vinterhelvetet också. Det är liksom priset man får betala för det där andra. Det och myggen. Så man får stå ut.

Fågelmat fyllde jag i mörka natten efter att pellets också blivit fyllt. Det äts. Det är på allvar det där. Har man tagit på sig ansvaret att hålla ett gäng fåglar vid liv över vintern så får man stå sitt kast. Punga ut med pengarna för en säck solrosfrön också i en januarimånad när det annars är skralt i plånboken. Ja det är väl knappast bara min som är rätt tom den här tiden. Det där delar jag med så många andra. Banken hjälper såklart till med krediter, så gärna, det är bara fråga, de sätter gärna fast, gör ofri, men också genom att dra kortavgifter. Har någon någonsin fattat varför banker drar kortavgifter i Januari och i August, de månader när folk har minst pengar på sina konton. Jag kan se den där personen framför mig som bestämt det där. En scrooge är eller kanske är det djävulen själv, klädd i strikt bankutstyrsel. Under svåråren kunde det där vara riktigt kämpigt. Det är bra att man minns sånt.

Men ljuset är kommet, tekoppen urdrucken. Det finns ingen ursäkt för mig i världen att inte ge mig ut i kylan och burra runt med snöslungan.