Month: January 2015

“Det är inte vad du kan utan vem du känner” finns det en sångrad som lyder. Kommer inte ihåg vem det är som sjunger det, men jag kommer att tänka på det när jag ser röstningen som VSCP projektet är med i (Rösta på VSCP förresten och be din mamma göra det också). Men fast än det är sådär så vinner alltid det som är på riktigt till slut i alla fall. Titta på musik, böcker, dataprogram och allt annat. Det är aldrig det enkla och ytliga som lever kvar efter några år.

Så vi får fortsätta och jobba på alla vi som kämpar med något vi tror på och medan man gör det ser man en hel hög med sådana där populära projekt komma och försvinna. Jag vet att OpenHAB som leder den där tävlingen idag kommer att vara borta och glömda om fem år. Jag säger inte det av avundsjuka utan därför att yta utan tanke går den vägen till slut. Men de har användare och förtjänar såklart förstaplatsen just för det. Men jag har träffat och pratat med företrädare för projektet och mer malliga och nedlåtande människor har jag aldrig träffat. De ser sig som gudar och vi andra inget värda. Att få trycka in det där malliga flinet i ansiktet på dem och få in lite ödmjukhet in i deras hjärnor skulle vara enda anledningen att jag skulle velat att VSCP projektet fått fler röster. Men så fungerar det såklart inte. Ödmjukheten har sina egna vägar.

Kallt här idag. Nitton grader säger termometern och ljuger säkert bara med en eller två grader åt ena eller andra hållet. Fåglarna äter frenetiskt i automaten här utanför. Liten behöver den där snabba energin för att överleva. Man dör forti kylan utan energitillförsel med liten kropp som procentuellt har stor yta. Jag är glad att få kunna sitta inne. Dra på elementen som iof idag inte riktigt orkar upp till helt behagliga temperaturer. Man får kanske hjälpa till med el senare under dan. När det där inte riktigt varma letar sig in till skelettet och biter sig fast där. Då är det bara en dusch, en bastu eller ett skållhett bad som kan ta ut den där kylan igen. Jo en kvinna också. Men ett elelement kan få fungera som ett futtigt substitut. Det lyckas aldrig riktigt men man får låtsas att det gör det.

Karin börjar jobba idag. Det skall utbildas ungar i bild. Ett viktigt jobb. Viktigare än de flesta naturvetare förstår. Ja jag är ju själv en. Pennan har ju fått en ökad betydelse de senaste dagarna. Blivit en symbol för det fria ordet. En bra symbol tycker jag. Vad kan bättre symbolisera det fria ordet. En symbol för att man skall få säga och uttrycka sina åsikter fritt. Den kanske viktigast av alla principer i ett öppet samhälle. Ofriheten börjar alltid just där med att avskaffa rätten att säga vad man tycker. Som jag kan göra på den här bloggen. Jag behöver inte sitta här och oroa mig för att bli fängslad för det jag skriver. Möjligen kan jag få lite sura miner nere på affären. Men det skulle jag ju få ändå. Andra har inte den turen. De skriver med livet som insats. Riskerar att fängslas för sina ord.

Jag jag tycker att man skall få skoja med Jesus, han/hon/det/gud och med Mohammed/Profeten. Jag tycker det är ens rätt att göra det lika väl som det är ens rätt att protestera mot det. Jag förstår att man kan ta illa vid sig. Att man bör välja forum med försiktighet om man vill framföra något kontroversiellt. Men rätten att göra det är ändå oomtvistling. Det gäller nazisten där på torget lika väl som satirtecknaren i sin stuga eller Ecco Homo utställare. Den rätten är jag beredd att kämpa för.

Klockan är halv tolv och det finns såklart hur mycket som helst att göra. Men jag vet att jag skall upp klockan sju. Att det är mörkt som mitt i natten då (eller som mitt samvete) och jag då inte helt inställd på uppgång. Är dessutom otränad på femtimmarssovarpass så det får bli bingen nu på en gång eller i alla fall nästan. Sexton grader kallt säger termometern så bäst att fylla pellets också. Kanske skall stoppa o motorvärmaren på en gång. För säkerhets skull liksom. Så goder natt på er alla nattugglor var ni nu än befinner er i världen. Det är fint att vara nattuggla. Mycket fint. Så var stolt för att du inte är en sovpåse.

Jodå, tre decimeter snö. Man bor i helvetet. Någon snöslunga har man ju inte startat förut i år trotts goda föresatser att mixtra med den under sommaren så att den skall vara i toppskick när vintern är här och den behövs. Men i med bensin, pumpa in den, dra en gång och den burrar igång. Bara sådär. Jag bara gapar. Jag är inte värd det där. Vad har hänt med alla motorers antipati mot min ocoola person. Men ibland får man inte tänka. Man får burra runt med burrande maskin på gården en timme. Få hälften av snön i ansiktet. Veta att man lever men ändå på något underligt vis tycka att det är ganska gott att befinna sig ute bland all en där rena vita fina snön som yr och flyger omkring luftig och lätt och alltid letar sig in i halslinningen och får en att känna skogsarbetarnas liv något lite bättre. Det enda man i egentlig mening kan gnälla på en sådan här dag är att den är lite låg den här slungan. Ger ocoolt ryggont på likaledes ocoola gubbar. Men handskottning hade väl fått likartad effekt. Hursomhelst smakar kaffet godare än på länge efter förrättat värv.

Gårdagen lämnade mycket övrigt att önska när det gäller arbetsam ocool gubbe. Det blev mestadels soffan + bok + kakrester + fru i den andra soffan. Det goda livet alltså. Man får passa på med det där när det snöstormar ute, för aldrig annars är väl just det där skönare. Ett täcke, grön IKEA soffa, brasan som sprakar i öppna spisen och ocool gubbe som sjunker djupare och djupare ner i den där soffan till ögonen åker igen och man blir ett med den där stormen utanför och flyger iväg till helt andra platser där det verkligen händer fantastiska och goda saker. Sen vaknar man och det snarkas från den andra soffan och man vill ha lite mat eller kaffe så att man kan upprepa processen igen. Ja ni fattar. Det är ett slit.

Men havet har jag inte sett något av den här helgen. Det där svarta havet som inte finns på sommaren, då när det är blått och grönt och transparent. Måste nog ta en dagstur ut till kusten och lukta på det. Vinterdofta på allas vårt ursprung. Jag hör att det syresätts nu, att det pumpas in livgivande syre in i Östersjön som aldrig förr den här hösten. Det är gott. Det är bra.

Imorgon börjar Karin att jobba. Det blir liksom riktiga veckor igen. Naturen bygger upp och laddar om, vapenskramlar och skickar temperaturen neråt, ner mot tjugo grader sägs det att det skall bli. Det skall vara extra jävligt att börja knega, stiga in i oken och börja dra. Själv går jag ner trapporna ner hit till kontoret. Det är kallare här men man får shunta upp och se glad ut. Det är vinter och varje dag som går äter en tugga av den där vintern. Rätt vad det är så är det midsommar igen. Man måste tänka så, eller helst inte alls. Bara köra på.

Poeten fyller sjuttio på tisdag. Ja jävlar. Hur i helvete har han blivit så gammal den gode mannen. Men sinnet hos honom är ungt såklart. Det är ändå det viktiga. En del fattar hursomhelst aldrig det där. Lärare är överrepresenterade i den där oförmågan att hålla sinnet ungt, de tror ofta att de unga smittar av sig på dem utann att de själva behöver agera. Att det fäster vid dem med språket, maner och kläder. Men de älskar samtidigt förbuden och pekpinnarna och håller nästan alltid oförmågan anpassa sig till samtiden högt för att sen rekylera som en AK-45’as kulkräve och överreagera åt andra hållet. Göra det i ren skam för att ha missat det viktiga. Som galningar i rus. Pocketböcker, tv, video, spel, Internet, datorer är bara några missar med motsvarande övertro och rekyler som de lyckats med bara under min levnad. De med unga sinnen, som poeten, är fria från det där. Jag har mött sextonåringar som är äldre än sextioåringar och som hejas på av samtiden fast de är så skadade så att samhället och de själva skulle skyddas från dem. Det finns bättre tid att leka vuxen på än som tonåring. Japp, leka, för man blir aldrig riktigt vuxen, aldrig någonsin, i alla fall inte om man är någorlunda frisk i huvudet.

Jag fäster dragspelsmusik från förr på cd-skivor i en kall studio här på eftermiddagen. Det gamla möter det nya här i Lo(o)s. Själv har jag bränt alla broar bakåt. Jag fattar dem som rev lortsverige. Men jag tycker såklart att man kunde byggt något mer bestående istället. Att riva gamla fina trähus och ersätta dem med konsumbutiker gör sig liksom inte. Det behövs fantastisk arkitektur men återigen krävs de folk som inte är vuxna för det. Som kan leka vidare och tycka det är skoj att leva. Men att riva lortsverige var inte fel, en ny tid kom, den behövde nytt, att inte bygga det nya vackert, underbart och häpnadsväckande, japp, det var möjligen fel.

Läs min frus blogg också. Ja det tycker jag att du skall göra. Nu när hon äntligen kommit igång med den igen.

Skumtomtarna är uppätna och asparna står raka som ryska soldater där de med största allvar vaktar berget. Julen är slut. Ja slut på riktigt. Slingan hänger kvar där ute på bron, är tänd, fast jag borde ha tagit ner den. Men var sak har sin tid, just slingans tid har inte kommit fast den lever på övertid. Granen är dock utkastad. Först mördad, sen klädd och förnedrad, avbarrad och sen utkastad ut i snön som en oönskad avklarad föredetting. Den skulle också stått kvar om det bara hängt på mig. Men där tog frun tag i saker och ting. Jag noterar att jag måste ta ner den där slingan idag. För att verka handlingskraftig.

Ja jag borde väl sluta där. Jag har ändå skrivit så många ord vid det här laget så ingen borde kunna använda det emot mig. Ja jag tror jag gör så.