Month: January 2015

Jag tänder ljuset, har precis äntrat kontoret. För trött för ett leende när jag stiger in igenom dörren, men magen ler ändå i den där gokänslan, kurrar till, här vill den vara, och jag vet att hjärnan och resten av kroppen är med på det hela också. Jag kliver upp sent. Men inte för sent. Sover en timme längre än vanligt. Det är liksom halvhelg de här dagarna. Men jobba skall jag såklart. Det finns mycket att göra och livet är kort.

Nu är det oxdragarveckor. Julen skall bort, mördad gran skall kastas bort. Än finns det kakor och praliner kvar. Rester av det stora vansinnet, det goda livet. Frysen får svälja allt det där. Själv måste jag ut och promenera. För livet. Jag borde ha kommit ut redan, beblandat mig med uppförsbackarna, de kalla vindarna och den riktiga världen. Men slöheten binder fast mig i stolen och koden. Jo jag gillar att sitta där, men vet också att promenerar jag den där timmen om dan så orkar jag mer, mycket mer, tar igen den där timmen, som innan man går ut, känns som man kastar bort men som man efteråt är himmelskt glad att man la på en promenad. Endorfiner. Morfinets syster. Eller kanske är det bror. Vi är alla knarkare. De på höga hästar mest i skiten. Ingen klarar sig från beroendet.

Ja julbelysning och julkulor på bron åker iväg också. Fast senare idag. Om man orkar. Är det oxdragarveckor så är det. Då skall det inte vara så jävla glatt. Julen är mest ledighet för mig numera. Lite mat också, men mest ledighet. Ändå äter jag för mycket. Vem kan hålla sig? Men lite har försvunnit här. Inga ljusstakar i fönstren längre. Jo en i vindsfönstret. Den som syns längst. Tornar där över byn.

Det enda som annars händer är att vaxet i öronen tilltar och luddet i naveln likaså. Stoppa in pinnar i öronen har jag inte vågat mig på sedan den där tofsen fastnade. Skulle vara allt för skämmigt att komma dit till läkarmottagningen en gång till. Så vaxet växer till sig. Var i helvete kommer det ifrån egentligen och vad har det för funktion? Jag menar luddet i naveln kan man ju förstå var det kommer ifrån. Också syftet. Vad skulle människan annars syssla med under de svåraste av dagar. Men vax. I öronen. Till och med ost vore bättre.

Sitter och jobbar såklart. Vad annars. Ute drar en kall vind förbi husknuten och det småsnöar lite lagom. Inne vrider vi upp elementen i motsvarande grad och matar in pinnar i öppna spisen. Det är till att ha det bra. Vet man om det och känner tacksamhet för det så förtjänar man det antagligen. Eller inte. Vad vet man om att förtjäna något.

Läser att det är Kungligheter som övernattat på Järvsöbanden. Dålig stil att låta informationen om det och en bild komma i tidningen. Jag vet att Astrid Lindgren hade stället som sitt stamställe och återkom många gånger utan att ett ord nådde pressen. Sånt gillar jag och det borde vara en självklarhet för ett ställe av den typen att fortsätta med den diskretionen. I allt annat står Järvsö högt upp på den framtida boendelistan. Bara kusten och området kring Långhed ligger före. På något vis känner jag en önskan att få dö här i Hälsingland. Frugan tycker inte det är så noga. Vilken mylla som helst fungerar för henne. Ja, fast det är hennes fel att vi kom hit igen. Eller de blå bergens. Deras fel att jag stoppade ner rötter som rotade sig i Hälsingsk mylla. Men visst det finns andra ställen som skulle fungera utmärkt såklart. Där hatten ligger och allt det där. Så är det ju. Det enda man vet är att man inte flyr från sig själv. Aldrig det.

Jag sitter och skriver om kod. Vill göra saker bättre, snabbare och användbart. Det tar tid. Tid som jag egentligen inte har. Men jag måste göra det här. Egentligen skulle man väl inte ens sitta här nere på kontoret en trettondag som den här.  Men jag gissar att jag inte är den enda egne företagaren som gör det. Det finns inte alltid val. Men visst skulle jag kunna tänka mig att vandra efter en strand i Portugal istället, eller på någon annan varm plats också för den delen. Bara det är hav, någorlunda varmt vatten och sand mellan tårna så fungerar det. Eller ja det fungerar med kalla hav också. En sen höst eller kanske var det rent utav vinter i Visby, i vår hemmahamn när jag gjorde lumpen, var minnesvärd. Havet liksom tog mig som gisslan där.  Havet som sedan dess  drar i mig mer än skogen. Det är ju så. Hamnade jag nära havet så kanske det blev tvärt om. Så är det ju också.

Men det känns långt till koltrastsången nu. I Skåne finns de som självklara gäster vid fågelborden. Men sjunger såklart inte så mycket där heller vid den här tiden. Vi hade en här också i fjol under en del av vintern. Men den gav upp, försvann. Kanske var det självaste Pavarotti. Han som aldrig återkom. Han tänkte säkert vinterhelvete och stannade i Frankrike när han väl hade tagit sig hela vägen ner dit. Ett sådant beslut kan man förstå och respektera. Det är inte svårt alls.

Alldeles utanför garaget mot vägen finns en fläck som

ogärna fryser till. Såhär ser den ut i förstoring

jag har i många år undrat varför? Varför är det varmare just där? Man skulle kunna tro att det finns värme där i uthuset och att det är den som läcker ut och värmer upp vägen just där men det uthuset är kallt. Men någonting värmer upp den där fläcken och jag börjar smått hoppas att vi har en okänd och outnyttjad energikälla där under marken.  Andra förslag och idéer om vad som orsakar detta mottages gärna här i kommentarsfältet.