Month: January 2015

Det är ingen tvekan om att man är utböling när man är ner och handlar här på byn. Det är lite surt, det hejas lite motvilligt. Ja har man bara bott här i tjugoåtta år så skall man såklart veta sin plats som nykomling, alltid ny och alltid utanför. Visst det finns blixtrande undantag. En handfull i alla fall. Men annars möts man för det mesta av det molokna. Ja ja det beror säkert på mig det där också och egentligen bryr jag väl mig inte så mycket om det. Jag kan bara konstatera att jag möts av betydligt mer glädje och glada miner utanför min hemort. Kanske för att det inte känner mig då såklart. Eller också för att man helt enkelt är lite muntrare och gladare och bryr sig mer om varandra på andra ställen. Vad vet jag.

Jag vaknar klockan kvart över tre och ställer mig i fönstret upp mot skogen såsom han/hon/det/gud skapade mig. Oljuset lyser där ute över berget. Fullmånens återutsända flöde är starkt och träden kastar skuggor som på dan men med den skillnaden att det ljus som lyser upp det hela är oljuset, det intensivt blåa ljuset som man bara kan se här och nu och just bara den här tiden på året.

Man kan såklart inte försumma en sådan här natt och jag drar på mig t-shirt och jeans och ger mig ut. Målet är Örnberget, stupet med milsvid utsikt över de omgivande bergen som Hälsingskt rullar fram över världen. Som en i tid nedsaktad Tsunami rör de sig framåt dessa vågor, det är bara vi människor som inte har klockor som kan mäta deras rörelse framåt genom den stora tiden, göra rörelsen synlig för oss dödliga. På samma sätt om vi inte hör stenarna ropa på oss, varna oss, om vi inte ger oss tid att lyssna mycken försiktighet i vinden där ord formas på låga frekvenser med dagar mellan de försiktigt framviskade stavelserna.

Vägen upp genom skogen visar att jag inte är ensam denna natt. Glödande ögon betraktar mig bakom stammar eller från höjder i fjärran. Ögon behöver bara slutas för att dessa varelser skall slukas upp av natten och inte längre gå att upptäcka. Men här finns varg, lodjur, räv och en och annan tomte.Jag har inget otal med en enda av dem och de verkar inte bry sig speciellt mycket om en ensam vandrare i natten på väg mot ett utsiktsberg heller.

Det är ingen speciellt dryg vandring upp på berget i normala fall. Men julmaten, pralinerna och julmusten skall bäras med den här natten där den hakat sig fast på den gamla kroppen och jag blir flåsig och svettig innan jag når upp till Örnbergets stup. Jag sjunker ner på stocken framför eldstaden och ser ut över Hälsingland. Ett Hälsingland som badar i oljuset och där människorna, de flesta, fortfarande sover. Ljus från mänskliga boningar syns inte här uppifrån. Bara bergen och sjöarna hela vägen ut mot Östersjön.

Det är vackert och magiskt och underbart och jag glömmer mig i mina tankar och funderingar där uppe på stocken tills solen tittar upp och suddar ut det blå med vitt och intensivt morgonljus. Jag blinkar till och väcks ur mina tankar. Känner hur frusen jag är efter att ha suttit stilla här i timmar. Reser mig upp på stela ben och med en knarrande kropp och vandrar hem mot kontoret med en hel dags arbete framför mig. Men läkt ända längst in i själens mörkaste vrå är jag av det ljus som inte finns men som ändå fanns denna underbart unika natt ensam på ett berg i Hälsinglands djupaste skogar.

Det är först imorgon det är fullmåne. Men jag måste ändå gå ut en sväng på baksidan av huset. Jodå nog lyser oljuset starkt där ute allt och nog knarrar det behagligt under fötterna när man går där. Det är inte mycket snö men den som är kvar är isigare nu, knarrigare. Allt det pudrade är borta. Men det kommer påfyllning. Man kan vara helt säker på det när man bor såhär på +400 meter. De enda jag önskar när jag går där, i det som är koltrastsångens paradis om sommaren, är att allt det här var längre bort från människorna, långt ut i skogen någonstans, eller mitt ute i havet där inget ljus från andra bosättare når den plats där jag står. Det är nämligen först då, långt bort från människorna man verkligen känner att man är ett med universum när man står där oskyddad som ett nyfött barn  under stjärnorna. Den känslan behöver en sådan som jag känna ofta. För det är bara i det jag på riktigt hör till och är en del av något.

Jag har lärt mig en viktig läxa under det här året. Man skall kasta iväg människorna som inte ger något tillbaks utan bara kostar energi. Det svider när man gör det, man känner sig taskig men livet blir enklare att leva utan dem som hänger som barlaster runt ens ben och fötter och hela tiden drar en neråt som oönskad gravitation. Man är i sin fulla rätt att klippa av de där tåtarna till barlasterna. Säga ajöss och hej och goodby till dom som hänger där. Be dem rakt på sak fara åt helvete om inget annat hjälper. Ja jag började med det där på prov förra julen. Skickade inte ut den där julhälsningen jag brukade skicka annars. Hur många skulle höra av sig tillbaks ändå? Inte många gjorde det såklart. De som hörde av sig gick enkelt att räkna på en halv hand. Så jag plockade bort dem från adressboken. Sen de där som gnäller och klagar men aldrig  kommer med något positivt. Jag bad dem fara och flyga. Dra åt helvete helt enkelt. Sen bort med kontot på fejjan. Ett svart hål som bara åt energi. Som sällan gav en enda Joule tillbaks. De som säger “Saknar dig på fejjan” numera men som inte orkar klicka in en annan url för att läsa samma saker som jag skrev där är ju såklart inget att ha. Låt dem följa med vattnet ut i havet och försvinna.

Så adressboken blir ganska tunn då såklart. Telefonsamtalen blir få. Man sitter där ensam kvar som en gammal sur gubbe. Men man mår bättre. Mår riktigt gott.  Orkar lite till när man slipper all den där negativa energin. För är man nu ändå bara en nörd som sitter där och gör det man måste göra så så är det till slut ändå bäst om man får göra just det. Jag tycker jag har blivit modig nu som kan be folk dra åt helvete. Jag har alltid varit för snäll för det förr i mitt liv. För feg och för rädd. Blivit utnyttjad. Men inte längre alltså. Fuck off är det som gäller. Här slickas inga brunsliskiga rumpor längre. Sådetså!

Att inte centrala Los finns med här visar väl vilket jävla bedrövligt jävla byaråd vi tydligen har. Den som ändå kunde flytta…