Month: January 2015

Det är liksom bara mig det händer. När jag släpper en release så går antalet nedladdningar ner till en femtedel. En gång skulle det ha satt sig på det glada humöret, ja, jag skulle ha blivit lite smådeprimerad rent ut av. Men nu har jag tydligen passerat ännu en nivå mot den fullständiga galenskapen för jag berörs inte längre av det där. Kanske är det här sista nivån.Den fullständiga galenskapen.  Man sitter där och håller på med sin grej och förstår inte världen utanför. Men det kan ändå inte hjälpas. Jag tror på det här och så länge ingen annan löser “problemet” så är det som det är. Tro mig gör någon det så är jag den förste att hoppa på tåget. Jag kan tänka mig ett bättre liv än att bara sitta här och koda och koda men aldrig komma fram till dörren.

Men får förstår såklart den där kraften som behövs för att gå ner till kontoret och sätta sig och jobba i ur och skur och år efter år utan att få något tillbaks. Lyckas man så hyllas man, gör man det inte, och det gäller ändå de flesta så… ja då är det bara det där jobbet. Då måste man liksom se sig själv blickandes tillbaks från en position i framtiden där inget har hänt och ställa sig frågan om det är värt det. Är svaret nej är det bara att gå ut, stänga, låsa och slänga bort nyckeln. Göra något annat. Är svaret ja så är det ju inga problem. Om man bara kommer fram till ett konstaterande. Att det inte finns något val, att det här är ens väg, ja då behövs det inga vidare funderingar heller.

Men tid tar det. Så många timmar, dagar, veckor, månader och år. Men i det där så hjälper musiken, texterna. Fast egentligen är det väl ingen skillnad med att skriva blogg heller. Det vet alla som bestämt sig för att skriva minst ett inlägg varje dag. De flesta bloggar är borta inom ett år. Nästan alla inom två. Samma sak med musiken också. Man får ta sig en funderare på varför man håller på när antalet läsare/lyssnare inte kommer upp i Blondinbellas/Mick Jaggers nivå. För gör man verkligen det där av den anledningen? Då är det nog ändå bättre att gå till en psykoterapeut och betala slantar för att inse faders brist på kärlek.Det är alltid någon annans fel. Den enkla utvägen. Gener fungera också.

Så jag knappar på. Kan nu inte annat. Van vid sällskap under några veckor. Någon att prata med. Gör att det känns tyst och tomt här nere på kontoret. Men jag är sugen också. Utvilad. Vill köra och få resultat. Stora resultat för mig – små för världen. Omvända månbesökarsteg. Trettio personer lyssnar på min låt “Mina drömmar är inte till salu/Jag är ingen soldat” den 2/1 2015. Jag vet inte varför. Det är konstigt. Men roligt också. Det lyssnas såklart på andra låtar också. “Hälsingland”, “Kaj”, “Edsbyn”, “En prickig klänning” osv. De där lyssningarna värmer till där inne i mig som en faders uppmuntrande klapp  på huvudet när man är barn. Glöder och finns kvar och ger mig kraft. Gör att jag och min gärning existerar. Det är såklart detsamma med email från folk i runt om i världen med VSCP. Det används. Visst det sägs sällan ett “tack” men man använder grejerna. När det gäller mina krönikor kan man såklart inte säga samma sak. Där är det tystnaden som är responsen om man inte skriver något fel såklart. Då jävlar. Så nöjd får man ändå bara. Det måste man vara. Tre låtar till så har jag en till skiva i hamn. Fast heter det “skiva” nu för tiden? Ett album kanske? Eller en samling skrammel. Hur som helst så är de där snart. Om jag tar mig tid att sätta mig i studion och greja. Hmmmm…. skall bara fixa det här först…

Det är en gigantisk måne som stiger upp väster ut bakom Örnberget. Den påminner mig om att ljuset finns där, bakom och under oss. För andra är det dag. Det blåser hårt där ute. Själv har jag inte varit ut på hela dan. Vi sov lika länge som tonåringar idag frugan och jag. Jag är ändå lika trött, trött som en bensinmack utan tankande bilar. Det enda förmildrande jag kan framlägga i min sak är en tidig morgontur ner i pannrummet i kalsonger för att starta igång pannan. Men efter brunch somnar jag snarkande in på soffan också. Trött som ett cykelställ.Trött…

Men nu sitter jag alltså här då på kontoret.Ser månen gå upp och förundras över dess lyskraft och storlek. Det är perfekta tider för oljus den här tiden på året. Men på något sätt tror jag blåsten jagar bort det där blå ljuset i natt det som ger de nattsvartaste oändligt spännande djupa skuggorna från träden i den djupa natten. Ja jag brukar stå där naken i fönstret och beskåda dem. Förundras över det blåa ljuset som från snökristallerna att gnistra som julgransprydnader. Se de där lysande ögonen som pilar fram, smyger, mellan stammarna. Vänligt sinnade eller ovänligt sinnade varelser? Det vet man inte. Men jag står där i alla fall. Ser på det som inge stadsbo någonsin får uppleva. Ser det som de flesta verkar ha glömt att det finns som givande underhållning.

Men det är klar. De flesta bryr sig inte om magins vara eller inte vara  i alla fall. “Vad skall den vara bra för?” är orden för dagen. Sen går de olyckliga till sängs i sina enpersonshushåll och fattar inte vad det är som fattas. Eller det är väl ingen skillnad i de krackelerande flerpersonhushållen. Men vad skall jag säga om det där? Det mesta handlar ändå bara om att tänka “rätt”, tycka “rätt” och känna “rätt” i alla fall. Ja man skall se rätt ut också. Det som är naturligt trollar man bort bakom fasader av konstigheter. “Smaska inte – det är äckligt!”, “Lukta inte svett”. “Prutta inte”. Så håll igen munnarna och se ut som idisslande kossor allihop. Spruta på parfym så inte en endaste naturligt doft finns kvar. Äckla världen med luktsensordödande molekylerna som får allt annat naturligt i världen att blekna. Prutta inte, Håll igen. Gå sen till doktorn och få diagnos på mag- och tarmproblem. Befrämja det onaturliga. Utvecklingen. Framtiden. Magi och oljus hör dåtiden till.

Vi hämtar sonen från Ljusdal på kvällen. Får testa de hala vägarna. Han är iväg till kamraterna som smet iväg från Lo(o)s ut till den riktiga världen. Räddade sig undan den här byn och människorna som inte kan samarbeta men gärna baktalar och önskar illa. Jag orolig för den där värmemätaren såklart. Men den håller sig på en bra nivå halva vägen men faller ned till noll lite senare för att sen gå upp en kvart. Ja det är som det är. Bensinmätaren å sin sida ökar sakta hu längre vi åker. Den har en tendens att hoppa ner till nästan tomt när man kommer till halv tank och sen öka sakta upp till halv tank igen efter en tio, femton, tjugo mil. Man lär sig det där. Lite spänning i occola gubbars liv blir det ju. Men ocoola gubbar som jag behöver arbetsro. Lugn. Inte sådant där. Men kanske är just det där magi också. En tomte under instrumentbrädan som jävlas lite lagom med en. Då må det få vara som det är. Då accepterar jag det. Men inte om det är ett simpelt jordfel.

Planen för dagen var annars att starta snöslungan. Testa om den går. Har liksom inte funnits någon anledning ännu att starta den i år och den genomgång jag skulle ha gjort i somras .. ja… den blev inte av. Ja ni vet ju hur snabbt sommaren går. “Det där hinner jag i morgon” är mantrat och rätt vad det är så är det vinter igen. Allt med motor är emot mig. Jo det är sant. Ottomotorn är en förbannelse i mitt liv. Jag har haft mer fel på motorförsedda maskiner än någon annan levande varelse. Elmotorer däremot. Där är det en annan sak. En elbil vore alltså en dröm. Men som det ser ut nu så tar man sig bara halvvägs till Ljusdal innan de måste laddas. Inget för en glesbygdsbo.

Nu skall jag koda några timmar. Sen får man väl leta något att titta på på tv igen. Börjar bli riktigt trött på det. TV, praliner och kakor. Ja man kan få nog av allt det där. Inte ens semlor ter sig frestande just nu. Det är en otäck och mycket ovan känsla. Antar med ett visst mått av säkerhet att just den känslan inte kommer att hålla i sig så värst länge.