Month: January 2015

Jo det är lite segt här. Antar att läget är detsamma hos alla andra som jobbar idag också. Den där soffan, praillnerna och gomaten har liksom bäddat in en i ett skumtomteliknande hölje och där sitter man och kan liksom inte komma igång på riktigt. Arbete finns det. Det borde både inventeras och bokföras och kodas men det vill sig likförbaskat inte. Bara för att bryta det där integöranågotstirrande sittande vid skrivbordet så går jag ner och fyller på pellets. Det behövs inte många säckar varje dag för att hålla huset varmt i dessa tider. Hallelulja på den. Men halt blir det, snö rasar från taket. Så jag går ut och skottar fram garageporten. Tung blötsnö. Jag flåsar. Sandar lite sen. I helgen har isgatan här utanför fungerat som en vallgrav. Ingen kommer levandes fram till dörren helt enkelt. Bäst för allas lugn het enkelt.

Vi har liksom fått orkansäsong här i Sverige också. Har ni tänkt på det? Starka vindar i slutet av December och i Januari. Man får liksom hålla i hatten. Det finns ingen annan lösning på problemet. Men den här gången verkar det som om vi klarar oss ganska bra i mellansverige. Hallelulia på den också.

Vadan alla dessa hallelulja kan du undra. Har han gått och blivit religiös den ocoole gubben. Men du kan vara lugn.Det Edsbygenererade föraktet för de religiösa församlingarna och dess människor sitter djupt rotat i den här gubben. I inga andra sammanhang har jag mött fler och mer onda och själviska människor än bland dem som säger sig vara guds barn. Allt det där är bara en ursäkt för att få vara egoistisk och tycka att “jag” förtjänar en plats nära Jesus och den store guden för att just “jag” är en bättre människa än alla andra. Snacka om högmod.

Fast nu börjar det rycka lite lätt i kodhjärnan. Det är gott och välbehövligt en dag som denna. Vinden tilltar där ute. En hund skäller på andra sidan dalgången. Från dragspelarens hus syns inte en rörelse och hos grannen börjar man sakta vakna.Det är en ny dag på gång för människorna. De riktiga människorna. Själv tackar jag han/hon/det/gud när lillkatten kryper ner under täcket och lägger sig tätt intill mig. Det är liksom “tycka om” på riktigt utan ett uns av inställsamhet. Hon skiter i att jag är gammal och ful och har stor och tjock mage. Hallelulja på den också.

Sveas framfart över Sverige. Nordliga vindar över Los just nu. Skarpa svängar alltså.

Noop, jag behöver varken Kalle Anka eller Grevinnan och Betjänten som säkerhetsöglor att spänna fast mig vid i livet. Det är nog därför jag gillar öppna hav och stora skogar också. Jag gillar det fria, det oväntade, dör och känner mig inlåst av upprepningarna.

Jag läser Badgers Drift och gör det med stor nöje. Det blir ändå något visst när det är en författare, någon som är van att läsa leka med orden, som skriver en blogg. Underhållande på ett sätt som vi andra, vanligt dödliga, inte kan åstadkomma blogginlägg. Följer du den inte så kan jag rekommendera det. En sak slår mig dock. Personer där uppe, de upphöjda gör sällan, ja rent utav aldrig det jag gör nu. Rekommenderar andras saker. Gör de det så är det en släktings grejer, en frus grejer eller möjligen någon annans upphöjds grejer. Men du skulle aldrig se motsvarande pekare från Uffes blogg ner till min eller någon annans blogg. De befinner sig helt enkelt för långt där uppe bland molnen antar jag. Blickarna orkar inte leta sig ner bland folklagren. Vad vet jag. Vad jag vet är att det finns en jäklig masa hög med människor här nere (och nej jag menar inte mig själv) som förtjänar de där länkarna. Dör en länk, en hint från någons av de upphöjda skulle öppna ögonen på mängder av andra människor. Göra det utan att det skulle kosta den gudomlige ens en droppe svett. Men blodet är såklart tjockare än vatten och klasstillhörighet är klasstillhörighet även om man säger sig stå över sådant.

Idag, ingenting, verkligen ingenting. Bok + soffa + godis och snart en kopp kaffe. Kanske en whisky senare. Eller något annat stärkande. Jag är trött. Tror att klockan är tre när jag vaknar nu på morgonen, men den är åtta. Så jag somnar om. Vaknar först vid tio. Eller om sanningen skall fram en halvtimme senare. Är lika trött. Märk väl inte fyllesjuk. Det händer aldrig numera. Det saknar jag inte. Inte den mängd alkoholhaltiga drycker som krävs för att bli det heller. Jag dricker måttligt. Så är det.

Men ett nytt år. Jag känner på mig att det här blir ett bra år. Varje gång tidigare jag känt det så har det gått åt helvete. Eftersom jag känner det där första dagen på det nya året varje år så är det ju såklart som det är. Tittar man bakåt så är det ändå sällan sådär jävla farligt. Man måste ner i hålorna och mörkret för att uppskatta ljuset. Det är inget trams i det. En jävla sanning. Fattar man inte det så går man antingen på hårda mediciner eller lever i grått, grått grått, som gröt som aldrig ens har en klump i sig som en efterlängtad överraskning. Välkomna skiten och uppförsbackarna. Det är bara bortom den det ljuvliga och nerförsbackarna finns.

Ser att jag borde sanda gången upp till huset. Det är verkligen glashalt. Men vem fan har tänkt sig en vandring upp till vårt hus. Sannolikheten att någon går med de planerna i huvudet är minimal. Jag bor ändå i främlingarnas land. De har sitt, jag har mitt. Här hör jag inte till och kan inte ens låtsas göra det. En fånge i ett hus som inte går att sälja.

Men vafan. Soffan väntar. Kaffet är säkert klart och redo att drickas. Det finns fler sidor i boken att läsa och en till pralin att smaska i sig.  Jag har helvete inget att klaga på. Det nya året får lunka på och jag följer med hela vägen till nästa. Ja, eller inte då. Det vet bara han/hon/det/gud och mig kvittar det faktiskt vilket.