Först hör jag dem, sen ser jag dem. Skriken när de kommer springandes upp för backen. Först konsumföreståndaren, barfota i kalsonger, med resten av kläderna i näven, hoppandes, skuttandes, försökandes klä på sig samtidigt som han likaledes försöker rör sig framåt så fort han kan. Bakom honom, “nästan grannkvinnan”, svingandes piasavakvasten efter han den snabbfotade där före och skrikandes okvädinsord med fullaste styrka. Vi hälsar som i förbigående konsumföreståndaren och jag. Trotts uppförbacken här så försvinner de jäkligt fort förbi vårt, dragspelarens och mackägarens hus. Han kan inte ha överlevt det där konsumföreståndaren. Aldrig. Trotts sitt rykte som häradsbetäckare åtta mil i alla riktningar (vissa hävdar tjugo). Ett flörtigt leende biter intet mot en piasavakvast. Det vet ju varje man. Imorgon vet konsumföreståndaren det också. Eller inte.
Nä det är aldrig tråkigt att vara boende i Los. Det är lite som att leva i en dokusåpa alltihop faktiskt. Har länge funderat på att skriva en bok om det hela. Hitta på, det behöver man inte göra ett enda dugg. Allt kan vara observerat och upplevt men verka som den mest uppdiktad roman. Så är det att bo här i byn.Man får leva med det.
Men jag har såklart inget med det där att göra. Jag tar tekoppen med mig, stänger den gapande munnen, slår in koden och öppnar dörren till kontoret. Lillkatten slinker in. Det skall kattjobbas idag minsann. Jag får den där gokänslan i magen när jag följer efter den lille snabbe. Just här hör jag hemma. Katten med.
Jag är inne i en sådan där flowperiod just nu. Alla kreativa människor känner igen de där tillståndet. Ett maniskt tillstånd är det. Ett som begränsar sig till det område man jobbar inom. Man får mer gjort under en dag under de där perioderna än under tio dagar när man är “normal”. Det är liksom ingen hejd på produktiviteten och man är liksom bortkopplad från den vanliga världen. När det där inte längre kommer till mig skall jag vandra upp för berget och gå med bestämda steg fram till ättestupet vid Örnberget och häva mig ut utan en endaste ytterligare tanke om sakernas tillstånd. Då är jag nämligen redan död. Så död som man kan vara trotts hjärnvågor och blod som pumpar runt i kroppen. När man landar är det över. Livet som död. Sen är man inte längre.
Men inte dags för det ännu alltså. K jobbar sin sista dag för veckan idag. Slutar dessutom tidigt. Vi drar österut för månadsbunkring. Det skall fyllas på i förråden. Man skall klara sig en månad. Har man tur får man en hamburgare för besväret. Vinner man första pris får man dessutom en semla med sig hem. Har redan ätit en under den här veckan. Köpte ett paket i tisdags. Rätt dag och allt. En till mig och en till K. Så jag åt upp den som hade mitt namn på sig. Gott såklart.Det godaste som finns antagligen. En liten stund senare åt jag upp den som det stod K på också. Kunde hindra mig själv lika lite från det som att låta bli att köpa det där paketet med semlor när jag gick förbi det i butiken. Fick skämmandes krypa till korset senare när K kom hem såklart. Funderade en stund på att gömma bevisen och helt enkelt inte nämna något. Men någon måtta får det ändå vara på missbrukarbeteendet. Man får stå för sina missbruk. Som en scout ute i verkligheten. Men lagen om jämvikten lever. Besteg vågen idag både K och jag och då log K men inte jag. Så egentligen gjorde jag en god gärning den där dagen. Man får se det så.
Nu kommer plogen förbi och plogar bort spåren efter konsumföreståndaren och “nästan grannfrun”. Lika bra det. Jag tänker inte sprida det jag sett. Håller tyst. Livet går vidare i Lo(o)s och ocool gubbe hänger med så gott han kan.
