Month: January 2015

Snöslungad och klar. Klockan är tio. Uppe vid sex och stänger av Hulken eftersom sotaren kommer men vår käre pelletsbrännare har redan stannat. Bra timing. Jag kan gå och lägga mig en timme, dra mig, har sovit dålig i natt. Sällan det händer. Sotaren kommer inte nedramlande från taket, sådant ses som en bra start på dagen här. Sotningsprotokollet är rent eller ja sotigt men innehåller inga anmärkningar. Annars brukar det kosta. Anmärkningarna. De brukar hitta på saker titt som tätt sotarna. Men i grunden är det såklart bra. Handlar om säkerhet.

Sen köra snöslunga då alltså. Startar på första rycket. Ovant för mig som är hatad av allt med motor och några till. Men den där maskinen har varit snäll. Man kan hoppas på trendbrott. Men den är gjord för korta Amerikaner. Jag får burra runt med böjd rygg och får säkert ondare i ryggen efter snöslungekörandet än att skotta för hand. Men kan man göra något med motor så gör man det. Rygg eller inte.

Men att vara ute känns som att ha sportlov. Solen lyser. Snön gnistrar och glöder på ett sådant där kyligt sätt när den kastas framför solen. Jag låtsas att jag åker på mina carvingskidor nerför backen. Att varje sådan där snökvast är mina svängar. Leker sportlov alltså. Men känner samtidigt att dagen går, att veckan går, jag har annat att göra. Så till slut måste jag avsluta mitt skidåkande. Koppla av mig skidorna och förvandla dem till en stinkande snöslunga igen. Gå in. Det är då klockan är tio alltså. Jag är blöt. Man blir det av skidåkning i jeans. Behöver duscha. Man kan inte göra det sotardagar på normala tider. Men svarar på några mail först. Fån dem som inte förstår. Från dem som oftast klagar. Från dem som aldrig säger tack.

Men måste ner och handla också. Kattmaten är slut. Katterna är hungriga. Just det är en slags kris. Ja sen är det slut på ketchup också och det anser yngste sonen är en kris med stora proportioner. Utanför fönstret matar fåglarna sig själva i en av våra snabbmatsrestauranger. Borde väl fylla på där också. Men det får bli sen. Nu tar vi tag i livet den här dagen igen efter ett avbrott för sport(lov) och väder.

Som vanligt damp de ner i brevlådan de där biljetterna till Guldbaggegalan. De är den där jävla Stormige som skickar dom där, varje år, i guldkuvert, med rätt porto och A-post. Men jag bryr mig såklart inte om att vare sig tacka ja eller tacka nej. Uteblir bara. Lämnar två tomma stolar och två oätna kuvert, ja matkuvert, vad fan trodde du?.  Som vanligt alltså. Begravningskostymen håller inte för det där. Näpp. Och jag kommer nästan inte i begravningskostymen. Näpp. Så det blir ingen Guldbaggegala i år heller. Näpp. Kände jag någon som velat gå hade jag gett bort de där biljetterna såklart men nu känner jag ingen.

Det snöar utan att jag svär idag. Bara det är ett under. Men burrdags imorgon alltså. Motionera snöslunga och frysa. Burr ggr två. Enkel matematik. Tänker inte så mycket mer på det. Gör bara. Sotning också imorgon. Tidig uppstigning. Tänker inte på det heller. Går upp bara. Det är som det är med allt.

Stoppar min Dell i frysen under nyhetstimmen. Det visar sig vara för länge. Hårddisken fryser fast. Men startar gör den. Datorn alltså (inte hårddisken). Datorn har den lustigheten. Behöver kylas ner för att starta. Efter en stund nere på kontoret kommer hårddisken igång också. Ja man har de verktyg man förtjänar. Jag klagar inte. Näpp.

Kolsvart ute såklart. Men osnöandes. Vad det nu spelar för roll. En meter snö sägs prognosen vara för New York. Kaos. Innesittarväder. Kvarters[pub|bar]sittarväder. Mysigt. Om man nu inte måste ut. Då mindre mysigt. Bara onödigt. Men man kan bygga stora snögubbar. Den kapitalistiska tjuren snöar över på Wall Street. Skönt kan man tycka. Om man är socialist. Det är jag. Tror jag. För det mesta. Nästan jämt.

Fjärde plats i den där omröstningen. Det är som det är med det mesta. Man skall ha kamrater för det där också. Men det var förr man hade det. Inget man bör tänka på för mycket heller.

Näpp nu skall jag jobba. Det är som det är med det också.

Tänk att det här har blivit historia. Karin och jag testad spel åt Grana Software som nämns i artikeln och jag gjorde en del andra jobb åt både dem och Handic under de där åren. Hade dessutom en serie om bland annat assembler programmering i bl.a. VIC-tidningen under de här åren. Men redan på den tiden gav jag bort de program (== spel) jag gjorde. Som virus här. Ett namn på ett program som kanske inte varit helt gångbart idag.

Jag vet att Linus Torvalds läste den där tidningen och jag brukar ibland fantisera om att man kanske bidrog till hans dataintresse med de artiklar jag skrev. Men det lär man aldrig få veta. Otaliga andra blev inspirerade. Det vet jag.

Vi fick nästan alla nya releaser av spel från Peter som ägde Grana med sin mor Siw. Så det blev ett jäkla spelande hemma hos oss. Gillade vi dem inte så togs de ofta inte med i katalogen. Men allt det där var då såklart. Roligt då. En livsförändring för mig. Där någonstans bestämde jag mig för  datorer istället för fysik. Borde jag ha ångrat det beslutet? Icke!

Sveriges första spelfabriker – IDG.se.