Month: January 2015

Bokföring för 2014 klar och allt avstämt. Det är med en speciell känsla man sitter där efter det. Visst, det blir inte ett kanonår precis. Ekonomiskt. I allt annat ett bra år. Jag har nått fram till en rätt bra position nu. Utvecklingsmässigt. Dags för slips och kavaj och inträda i säljarrollen. De två rollerna som är så svåra att kombinera. I alla fall om man vill utföra dem till 100%. Men är man själv i företaget finns det ju ingen annan möjlighet. Man får helt enkelt ha en skinka på varje stol så att säga.

Med detta klart innebär det att jag denna dag nådens år 2015 kan ramla tillbaks och ägna tid åt det jag helst vill göra. Utveckla. Jag är en lycklig människa helt enkelt. Men först skall jag skrota en av mina servrar. Kommunen hade den goda smaken att dumpa några maskiner i återvinningen och de råkade hamna i min bil. Samtliga bättre än mina gamla servrar. Återbruk. Och ja, jag vet att man inte får ta grejer som är kastade i återvinningskorgarna men…

Hon kryper under täcket, varm och skön och len, trycker sig intill mig och jag vet att snart ringer klockan, manar till ny dag, uppstigning, kanske storverk,  men jag skiter i det nu. Njuter istället av den där värmen från min vän där under täcket. Njuter av att det finns någon som vill ligga nära en tjock gammal ocool gubbe. Ja, verkligen verkar vilja det. Jag tackar han/hon/det/gud för den där lilla katten som jag verkligen inte förtjänar i mitt liv. Nej jag förtjänar sannerligen inte denne lena varelse som likt John blund får mig att somna på kvällen och smeksamt och insmygande väcker mig ganska ofta en morgon som den här. Jag är inte värdig en katt som Petite.

Moms idag. Ja jag vet att jag borde ha bokfört och lämnat in redan. Men nu har jag inte det. Så jag vet vad jag måste göra. Ingen tvekan om saken. Det är liksom den här dan det. Men det där är saker man måste göra. Jag har inget problem med det. Minus dras ifrån minus och ger mer minus. Det är tufft att utveckla egna grejer och pengar som samhället skryter om finns för den här typen av utveckling finns inte på landsbygden. Den stannar i städerna för att “de kan där”, för att de tros kunna där. Man får leva efter devisen, “jag skall visa dem”, kanske lura sig själv men hur skall man annars orka, en dag sitter man där och har inte lyckats visa dem, eller också har man det. Hursomhelst handlar inget om vad man gör utan vem man känner och vad har en sån som jag då för chans i spelet. Så har det nog alltid varit förresten. Man skall veta sin plats. Men egentligen bryr jag mig inte ett dugg om det där. Då skulle jag tagit en enklare väg ut än den jag vandrar efter.

Åtta och femtiotvå skall solen gå upp här utanför. Det är fortfarande kolsvart när jag skriver det här. Natten håller Lo(o)s i sitt grepp. Men inte riktigt lika hårt. Man ser ändå att det är något som håller på att hända. Inte twilight, av det syns ännu inget, nej bara en föraning och vilsna kringstudsande fotoner utsända åtta minuter bort. Jag välkomnar dagen men har inget emot natten heller. Med tekoppen i handen ger jag mig av ner till kontoret, Petite följer med, lägger sig på packbänken och sover. Jag är helt säker på att katter besöker världar vi inte har någon aning om finns när de till synes ligger där och sover lugnt och stilla. Lite som idisslande kor också gör där de ligger i bås och på gröna ängar. Var det inte så skulle de avlida av leda och sysslolöshet.Men de gör alltså inte det eftersom de har ett hemligt liv i världar vi inte känner i detta livet.

Nittonde januari. Nog fan har man tagit en stor tugga redan av vintern alltid. Men inte svalt. Februari, skitmånaden kvar också, den måste också in i käften och tuggas ner till sörja innan det går att svälja. Sen där någonstans kommer det Vasaloppssöndag och hopp, men fortfarande två månader i vinterhelvetet kvar. Men mildrande. Det droppar från tak och sjungs genom talgoxnäbbar från den och med den punkten. Sånt räddar ocoola gubbars själ, får dem att stå ut tills den första koltrastsången hörs över kullen. Ja man hoppas ju alltid att orka ända dit. Ett år till och ett år till efter det, ända tills det inte blir några fler. Då när man förhoppningsvis är ett med den där talgoxsången. Inte hör den utan är den.

Popularitetstävlingar är såklart inget för ocoola gubbar. Inte för ocoola gubbars projekt heller. Jag har egentligen för länge sedan gett upp de där omröstningarna. Men kan såklart inte hindra andra från att nominera. Och vill såklart vinna eller komma på pallplats varje gång. Men som luciaomröstningarna så skall man antingen vara snygg, ha stor släkt eller många vänner för att komma högt upp i röstningsresultaten. Inget av det där mig förunnat. Hur som helst så skulle en väns “jag tror på dig” vara mer värt än en förstaplats i varenda en av de där omröstningarna. Jag är ändå glad att det är AllJoyn som leder. Där finns i alla fall vilja till substans även om själva substansen ännu inte finns där heller. Bara makt och de som ger efter för makten.

Men bokföringen väntar. Ett litet hinder på vägen mot segern, eller stupet. Samma sak för en sådan som mig. Samma sak för en sådan som Notch. Oförståeligt för så många andra som säger sig förstå allt som finns att förstå. Det är bara så i evighet amen.

Så ger den då upp till slut min Samsung Nexus telefon. Den dyraste telefon jag någonsin ägt. Allt för många tusen kostade den och ett sprucket glas la till en tusenlapp till den totala kostnaden. Förevändningen var annars att kunna koda Android appar men inte har jag kommit dit inte. Det är allt för mycket annat som skall bi klart före. Leka hinner jag sällan numera. Sen måste jag erkänna att Java aldrig har erövrat mitt hjärta.

Reservlagret med telefoner innefattar en IPhone (gammal men köpt begagnad med samma premisser som Androiden) och två sprillans Kinesiska Androider. Det blir “iphånen”. Ett tag i alla fall. Om jag överlever omställningen. Det enda bra med den är annars Objective-C. Men det ser man ju inte så mycket av i sitt dagliga bruk.Ja att det går att ringa och att svara på samtal med den på ett normalt sätt måste väl också tillskrivas det positiva kontot. De senaste månaderna har displayen på min telefon varit svart efter samtal vilket ibland betytt omstart för att få igång den igen. Ja ibland blev displayen svart så fort det ringde. Man fick svara i blindo. Telefonförsäljarnas dröm. Lite besvärligt sådär. Man måste definitivt konstatera att det var enklare förr på mobiltelefonfronten och att man smått längtar efter en 3210 som bara fungerade och fungerade i ur och skur och gick att ringa med nästan överallt.

En helg som är till enda snart. Jag sover länge i soffan på morgonen. Vaknar först halv åtta och tror att klockan är tre. Halvsover, äter frukost, slötittar på morgontv.  Tar igen det där behövliga alltså som nattens obrutna sömn tydligen inte gett mig. Läser en stund och somnar sedan in och vaknar någonstans efter ett. Fortfarande lika trött såklart. Försöker med en promenad men det halvhjälper bara det också. Tröttheten har tagit mig. Så jag går ner på kontoret och jobbar. Det jag skulle jag gjort mycket tidigare. Lösningen på allt. Den stora flykten och kanske livslögnen. Eller inte, bara framtiden kan utvisa det. Om det är rätt att tro på något eller inte rätt att tro på något.

Nu efter nyheterna känner jag vanmakt och hat mot de där IS krigarna. Huliganer kan iklä sig vilken roll som helst och i vilke(t/ns) namn de kan begå hemskheter. Det religiösa har alltid varit en sådan roll att inta för att bli han/ho/det/ djävulen själv men säga sig stå på han/hon/det/guds sida. Jag ogillar verkligen hela religiösa skocken och har alltid gjort det. De som behöver tusenåriga böcker, den tidens moral och syn på livet, för att leva sina liv i ett samhälle som inte har en mycket gemensamt med de samhällen vi lever i idag. De som inte kan förstå att har utvecklats och fått det  bättre på alla sätt sedan dess. Att moralen finns i våra lagböcker idag och att vi är fria, faktiskt fria i han/hon/dets/guds namn att leva utan dogmerna och de förminskande reglerna.

Men samtidigt kan man såklart inte gå omkring och hata. Hatar man blir man det man hatar. Det finns inget sätt att undvika det. Man måste förlåta och gå vidare och förändra. Vara smartare och förändra världen. Tro att det går. Utbildning är nyckeln. Lärarna de enda stridsvagnarna som behövs.

Läser Ulf Lundells blogg med glädje. Han ger ett sympatiskt intryck den gode författare och rockaren. Inte trodde jag att vi var överens på så många punkter. Men det är vi. Det är såklart ändå mil mellan oss. Han en upphöjd jag en nedsänkt. Utan att ha gått ett steg i hans skor (och det borde jag såklart ha gjort innan jag skriver detta) så blir jag avundsjuk på hans liv. Det verkar enklare än mitt på något vis. Han skriver om att åka till Göteborg, bo på hotell, gå och köpa sig en ny varm jacka eftersom det är kallt där som vanligt den här tiden på året, gå ut och äta, beställa upp mat på rummet, vandra på avenyn fram och tillbaks utan mål. Det låter så enkelt. Den där jackan skulle ha ställts mot middagen och en del annat i mitt liv osv. Man fick välja en av dem. Oftast ingen. Ett svårare liv. Nä kanske inte. Jag skulle överhuvudtaget inte kunnat vandra efter Avenyn som han gör med folk som viskar “det där är ju Ulf Lundell” bakom ryggen. Jag skulle som nu fly i i jobbet. Gömma mig och aldrig komma ut igen. Ja, fast en gång för inte så länge sedan var jag ju faktiskt dit på Österlen och hälsade på den gamle mannen. I en annan tid.

Egentligen tänkte jag bara skriva “The END“, inget mer, kanske lägga till en länk till detta, men skiter i det. Ja ibland blir man trött på att blogga. Det finns lika lite mening i att blogga som att skriva något på Twitter eller LinkedIn eller att gå med i fejjans hjärndödas klubb igen. Ingen mening alls egentligen. Onödigt nedlagd energi. Värdelöst. Skaffa ett riktigt liv liksom.

Men ändå sitter jag här och skriver ett inlägg nu denna lördag också. Japp beroende av att skriva ord till ingen alls, skrivna till /dev/null. Det är som det är med den saken. Bara ett till beroende. Jag borde sluta men kan alltså inte, i alla fall inte idag. Men jag lyckades i vilket fall hålla mig nästan en hel lördag, borde vara värd en del credd för det.. eller som vanligt inte.

Jobb idag såklart. Vi tänkte renovera rum K. och jag. Tillsammans. Vi har ofta skoj när vi gör det.  Men hon är lärare och de har alltid jobbet med sig hem. Så vi sitter här i varsin del av kåken och arbetar hela dan. Jag oduschad och gammelgubbsstinkade eftersom Hulken stannade innan jag hann duscha. Jag kände det när jag klev upp, att det stannat där ner men gick inte ner eftersom elementen var varma. Trodde jag hade fel. Vi lever liksom i symbios den här tiden på året pelletspannan och jag. Så det får bli kvällsdusch istället. Skönt det med såklart. Men man vaknar liksom inte riktigt en dag när man inte får duscha. I alla fall inte jag. Den behövs den där duschen för att jag skall komma till liv ordentligt.

Nu är det redan dags att ge sig för dan. Om jag somnade igår i den gröna IKEA soffan? Ja det är klart jag gjorde det. Sov mig igenom på spåret. Slapp frågorna jag inte kan svaret på. Behöver inte heller det där som en slags lyftare av mitt intellekt. Det räcker med sömnen. Den gör mer för att lyfta. Är vaken resten av kvällen. Femton sekundmeter blåste det där ute och jag måste ställa mig en stund under stjärnorna och låta den där vinden blåsa rakt genom efter att jag  jag fyllt pellets innan sänggående. Glad att jag inte är i en liten båt ute på havet. Då blir jag för liten. Känner att nu är jag för liten, kommer att dö och jag vill inte dö, inte än. Det finns saker kvar att göra. Jag borde vara tacksam för den där känslan. Att inte vilja dö, inte än. Det finns många som bara går  och väntar. Planlöst lever sina liv för att tiden skall gå. Bara det är målet med dagarna, att en till dag skall gå förbi. Jag inbillar mig i alla fall att jag har ett syfte. Möjligen är det inbillning. Jag har bra fantasi. Må vara ursäktad för det i så fall. Man är den man är.

Men dags att ge sig som sagt. Krypa in i duschen. Helgtvaga sig. Viktigt förr i tiden när man legat i kojan i skogen hela veckan och kom hem på lördagen. Mindre viktigt idag såklart när man har tillgång till det där varje dag. Ett beroende till.

Måste leta film i kväll. Slott och P3 Guld. Inget av det fungerar. De upphöjda är för långt bort från mig, ja det finns några musiker som inte är det, men alla de andra. P3 Guld är man för gammal för. Ger mig inget. Jag skulle kunna säga att det var dåligt och tråkigt för från min horisont upplever jag det så. Väljer att anse att jag är för gammal för det bara. Att jag inte längre förstår. Hoppas de yngre gör det. För mig finns inget nytt i musiken idag. Det är bara cirklar allt går i. Skulle vilja att något så omvälvande som rock eller punk dundrade fram igen. En gång till i livet. Bli bortförd och hänförd. Men är såklart tveksam om man får det. Hoppas och ger inte upp men är tveksam. Det slätstrukna och repriserna har segrat. Nytt är egentligen samma sak igen bara. Man blir trött. Men kanske bara jag. Kanske för att man blivit gammal. Så gammal att man inte vill höra gammalt men nytt. Väckas till liv av nytt.

Men det må vara som det är. Glad är jag till synes ovan på bilden. På utsidan.Jag skall inte vara sådär glad när jag fotograferas. Det hjälper liksom inte. Men ibland glömmer jag mantrat, “inte för glad” inte för glad” “inte för glad” och då blir det som det blir. Men man får bjuda på sådant och kanske skaffa skägg. I alla fall om det man åt sist inte sitter kvar i skägget hela eftermiddagen med en allt unknare smak efter att timmarna går. Därför går skägg bort. Skägg är äckligt men praktiskt.Därför har alla gamla gubbar skägg. Kanske. Vad vet jag. Jag vet inte mycket. Definitivt inte det.