Day: 4 January 2015

Det är först imorgon det är fullmåne. Men jag måste ändå gå ut en sväng på baksidan av huset. Jodå nog lyser oljuset starkt där ute allt och nog knarrar det behagligt under fötterna när man går där. Det är inte mycket snö men den som är kvar är isigare nu, knarrigare. Allt det pudrade är borta. Men det kommer påfyllning. Man kan vara helt säker på det när man bor såhär på +400 meter. De enda jag önskar när jag går där, i det som är koltrastsångens paradis om sommaren, är att allt det här var längre bort från människorna, långt ut i skogen någonstans, eller mitt ute i havet där inget ljus från andra bosättare når den plats där jag står. Det är nämligen först då, långt bort från människorna man verkligen känner att man är ett med universum när man står där oskyddad som ett nyfött barn  under stjärnorna. Den känslan behöver en sådan som jag känna ofta. För det är bara i det jag på riktigt hör till och är en del av något.

Jag har lärt mig en viktig läxa under det här året. Man skall kasta iväg människorna som inte ger något tillbaks utan bara kostar energi. Det svider när man gör det, man känner sig taskig men livet blir enklare att leva utan dem som hänger som barlaster runt ens ben och fötter och hela tiden drar en neråt som oönskad gravitation. Man är i sin fulla rätt att klippa av de där tåtarna till barlasterna. Säga ajöss och hej och goodby till dom som hänger där. Be dem rakt på sak fara åt helvete om inget annat hjälper. Ja jag började med det där på prov förra julen. Skickade inte ut den där julhälsningen jag brukade skicka annars. Hur många skulle höra av sig tillbaks ändå? Inte många gjorde det såklart. De som hörde av sig gick enkelt att räkna på en halv hand. Så jag plockade bort dem från adressboken. Sen de där som gnäller och klagar men aldrig  kommer med något positivt. Jag bad dem fara och flyga. Dra åt helvete helt enkelt. Sen bort med kontot på fejjan. Ett svart hål som bara åt energi. Som sällan gav en enda Joule tillbaks. De som säger “Saknar dig på fejjan” numera men som inte orkar klicka in en annan url för att läsa samma saker som jag skrev där är ju såklart inget att ha. Låt dem följa med vattnet ut i havet och försvinna.

Så adressboken blir ganska tunn då såklart. Telefonsamtalen blir få. Man sitter där ensam kvar som en gammal sur gubbe. Men man mår bättre. Mår riktigt gott.  Orkar lite till när man slipper all den där negativa energin. För är man nu ändå bara en nörd som sitter där och gör det man måste göra så så är det till slut ändå bäst om man får göra just det. Jag tycker jag har blivit modig nu som kan be folk dra åt helvete. Jag har alltid varit för snäll för det förr i mitt liv. För feg och för rädd. Blivit utnyttjad. Men inte längre alltså. Fuck off är det som gäller. Här slickas inga brunsliskiga rumpor längre. Sådetså!

Att inte centrala Los finns med här visar väl vilket jävla bedrövligt jävla byaråd vi tydligen har. Den som ändå kunde flytta…

Det är liksom bara mig det händer. När jag släpper en release så går antalet nedladdningar ner till en femtedel. En gång skulle det ha satt sig på det glada humöret, ja, jag skulle ha blivit lite smådeprimerad rent ut av. Men nu har jag tydligen passerat ännu en nivå mot den fullständiga galenskapen för jag berörs inte längre av det där. Kanske är det här sista nivån.Den fullständiga galenskapen.  Man sitter där och håller på med sin grej och förstår inte världen utanför. Men det kan ändå inte hjälpas. Jag tror på det här och så länge ingen annan löser “problemet” så är det som det är. Tro mig gör någon det så är jag den förste att hoppa på tåget. Jag kan tänka mig ett bättre liv än att bara sitta här och koda och koda men aldrig komma fram till dörren.

Men får förstår såklart den där kraften som behövs för att gå ner till kontoret och sätta sig och jobba i ur och skur och år efter år utan att få något tillbaks. Lyckas man så hyllas man, gör man det inte, och det gäller ändå de flesta så… ja då är det bara det där jobbet. Då måste man liksom se sig själv blickandes tillbaks från en position i framtiden där inget har hänt och ställa sig frågan om det är värt det. Är svaret nej är det bara att gå ut, stänga, låsa och slänga bort nyckeln. Göra något annat. Är svaret ja så är det ju inga problem. Om man bara kommer fram till ett konstaterande. Att det inte finns något val, att det här är ens väg, ja då behövs det inga vidare funderingar heller.

Men tid tar det. Så många timmar, dagar, veckor, månader och år. Men i det där så hjälper musiken, texterna. Fast egentligen är det väl ingen skillnad med att skriva blogg heller. Det vet alla som bestämt sig för att skriva minst ett inlägg varje dag. De flesta bloggar är borta inom ett år. Nästan alla inom två. Samma sak med musiken också. Man får ta sig en funderare på varför man håller på när antalet läsare/lyssnare inte kommer upp i Blondinbellas/Mick Jaggers nivå. För gör man verkligen det där av den anledningen? Då är det nog ändå bättre att gå till en psykoterapeut och betala slantar för att inse faders brist på kärlek.Det är alltid någon annans fel. Den enkla utvägen. Gener fungera också.

Så jag knappar på. Kan nu inte annat. Van vid sällskap under några veckor. Någon att prata med. Gör att det känns tyst och tomt här nere på kontoret. Men jag är sugen också. Utvilad. Vill köra och få resultat. Stora resultat för mig – små för världen. Omvända månbesökarsteg. Trettio personer lyssnar på min låt “Mina drömmar är inte till salu/Jag är ingen soldat” den 2/1 2015. Jag vet inte varför. Det är konstigt. Men roligt också. Det lyssnas såklart på andra låtar också. “Hälsingland”, “Kaj”, “Edsbyn”, “En prickig klänning” osv. De där lyssningarna värmer till där inne i mig som en faders uppmuntrande klapp  på huvudet när man är barn. Glöder och finns kvar och ger mig kraft. Gör att jag och min gärning existerar. Det är såklart detsamma med email från folk i runt om i världen med VSCP. Det används. Visst det sägs sällan ett “tack” men man använder grejerna. När det gäller mina krönikor kan man såklart inte säga samma sak. Där är det tystnaden som är responsen om man inte skriver något fel såklart. Då jävlar. Så nöjd får man ändå bara. Det måste man vara. Tre låtar till så har jag en till skiva i hamn. Fast heter det “skiva” nu för tiden? Ett album kanske? Eller en samling skrammel. Hur som helst så är de där snart. Om jag tar mig tid att sätta mig i studion och greja. Hmmmm…. skall bara fixa det här först…