Month: February 2015

Va fan, första söndagen i mars är Vasaloppssöndag och har alltid varit Vasaloppssöndag.  Den dag det vänder. Från mörker till Ljus. Den dag man kan konstatera att man  har överlevt en vinter till. Nästan. Men så inte imorgon. Helvetes helvete. Man måste överleva en vecka till av vinter. Om det nu är Vasaloppssöndagen som är den där markören. Inte den första söndagen i mars. Jag blir förvillad. Orkar man en hel vecka till. Orkar man med förvirringen. Men man måste väl. Man har inget val.  Helvete också. VM på skidor helvete. Det är “Billans” fel.  Helt klart. I alla fall den reinkarnerade “Billan”. Leve “Billan”!

Men det finns en förmildrande omständighet sm inträffar i morgon. Solen går upp 6:59. Den första gången den gör det före sju i detta nådens år 2015. Sedan den 9/2 har den hämtat in en timme där på morgonen åt oss. Lika mycket på kvällen.  Det är värt att fira.

Jag gör mig redo för en sista vintervecka. Sen. får vi se.

För 34 år sedan kysste jag K den här kvällen. Uppsala. Korridorsfest. En helt annan tid. Många år sedan. Vi får fira nästa år. Om vi lever. Om världen finns kvar. Om vi tycker att det är värt att fira då. Fortfarande. Under en av de där kvällarna med middag och firande sköts Palme. Alltid förknippad med vår årsdag. Kvällen när Sveriges oskuld försvann med en smäll var vi glada, ute på lokal, Stockholm vid havsbandet, kära. Fick höra allt om det där först dan efter.  Sen la sig sorgen över det här landet och har inte lämnat oss ännu.

Men nu slut på den här dagen. Den är över. Slut. MArs får komma med fågelsång och soliga dagar men utan Vasaloppssöndag när Vasaloppssöndag skall vara. Ur led är tiden.

Koltrasten och Dvoraks har vi ihop UL och jag. Ja jävlar vem kunde ha trott det. Inte jag i alla fall. Nej inte jag. Definitivt inte jag. Antingen är jag äldre i sinnet än jag tror eller också är han yngre. Börjar tamefan gilla karln. Inte bara hans böcker och hans musik. Personen också. Avundsjuk på hans koltrast redan nu. Den som inte hörs här uppe förrän i Juni. Ja knappt ens då de första veckorna. Mot midsommar. På Österlen nu alltså. Och Lärkor. Hela jävla alltihop som är sommar här. Jag älskar dig Hälsingland men i det där ligger du i lä. Helt åt helvete i lä. Kanske kan man älska dig på avstånd. Vara särbo. Ja på Österlen har ju inte en sådan som jag råd att bo såklart. Det där är de rikas paradis. Men det finns ett Skåne för vanliga människor också. Det är samma där som här att folk gyttrar ihop sig och tvingar upp priser. Utanför det där ser det annorlunda ut. Inte som här men ändå.

En vän där nere har några timmar till bron som leder ner mot friheten. Han tar den ibland bara för att handla öl. Eller ost. Men han är inte en sådan som flyr. Sitter av sitt straff hemma i villan utan att det någonsin fallit en dom i en domstol. Bodde jag där skulle jag fly många gånger över den bron. Så ofta jag hade råd. Ta mig vidare över mot Tyskland och känna där att tamefan hela skiten ligger där framför mig och det är bara att ta för sig. Bojor av alltså. Här börjar världen på riktigt.

Men det där jävla Hälsingland och jag har blivit som ett gift par. Vi sitter ihop vet vad den andre tänker innan det sägs och bara döden kan skilja oss åt. K är friare såklart. Hon har Sörmland i blodet också. Hon som lockade hit mig igen. Utan henne hade Hälsingland varit det förgångna för mig. Om jag skall tacka för det? Antagligen inte. Eller kanske. Livet hade nog sett helt annorlunda ut om jag stannat i de där lablokalerna i Uppsala. Eller om jag satt i ett laboratorie i en annan stad, ett annat land. Men jag gissar att datorerna ändå plockat mig till slut. Det är mitt öde. En naturlig fortsättning på släktens teknikintresse. Det började visst med hjul en gång i stenåldern. Nu tas vidare av söner som har sina öden.

Gör annars inte mycket. Borde renovera. Borde jobba. Borde städa. Men gör inget. Det är illa. Skyller på förkylning. Snuva. Influensa. Men skulle väl klara av var och en av de där grejerna ändå. Pelletspallar borde flyttas in också. Åtminstone säckarna på dem. Men också det skjuts upp till morgondagen. Det finns alltid saker man kan göra imorgon istället för idag.

Du funderar på att ge upp eller hur!? För att andra säger att du inte passar för det du gör. För att andra inte tycker om det du gör. För att ingen säger ett skit om det du gör. Vad har du för annat val än att ge upp? Eller hur? Varför fortsätta? Skit i dom där andra säger jag. Lyssna på magen. Säger den att det är rätt så kör på. Magen har alltid rätt. ALLTID. J  A – L – L – T – I – D. Det är där det sitter Ja det är såklarrt samma sak om man håller på med det där som tros göra en själv och andra lycklig men magkänslan inte r där. Dags att leta en annan väg. Är inte magkänslan den rätta lägg ner. JA, gör det fast än alla beundrar dig och säger att du är så rätt för det där du gör, för att du får grammisar och nobelpris. Är inte magkänslan den rätta. Skit i det. Bryt då och gör det där som magen säger åt dig att göra. Ett liv är för lort för att göra det som du tror att andra vill att du skall göra. Lögnen. Det finns inte tid för den. Inte ens o man själv har kommit på den. Näpp magkänslan, koltrasten och jämvikten. treeningheten av det viktiga i livet.

Nu skall jag dicka kaffe.

Han/hon/det/gud eller om det är Tor och Oden och hela bunten står på min sida idag. En lampa. Sug på den. “En lampa”. En sketen liten lampa som jag missade när jag kollade. Ett poitionsljus som inte lyser på höger sida. Den skall visas upp i lagad form men det är bara den som besiktningsmannen hittar. Ja ett krängningsstag glappar men det handlar om åkkomfort inte om säkerhet. En gammal röd fransk bil, 2002, 31000 mil och bara en lampa. H E L V E T E vad det gjorde min fredag. Nej jag är inte den som pysslar om min bil så jag förtjänar inte detta egentligen. Eller också gör jag det. Jo det gör jag tamefan. Just idag gör jag det.

Byter såklart lampa när vi kommer till Bollnäs. Tänker att jag kan åka in och visa upp bilen igen medans K+N handlar.  Men så enkelt är det såklart inte. Får kolla vidare hemma. Säkring eller kabel. Men min arean. Det löser sig. Mekaniken lämnar mig utanför. Det sitter för hårt, det går sönder, det passar inte, jag har inte verktygen. Men elen. Ja det kan fungera också på bilar. Jodå och visst och fan. Hurra för idag!

Jag drar på elementet i studion nu när vi kommer hem. Jag kom såklart inte ihåg det imorse när vi åkte. Men bättre sent än aldrig heter det ju.Det är ändå inte så vansinnigt kallt. En extra skjorta på och inspiration så klarar man det.  Om man nu inte blir för trött när det är dags. Tar soffan istället. Det där vet man inte. Men det är inte åldern. Det är med “mode”.

Det är vid månadshandlingarna jag ser människorna. De flesta ser inte mig såklart. Varför skulle de det? Jag är ingen Arne Weise fast vi både tänder det där ljuset. Men jag skulle såklart inte klara av ett Arne Wise kändisskap heller, jag skulle fly helt från människorna då,  jag har ingen önskan att göra hela mitt liv till ett uppträdande, inte för att bara vara en som syns. Det enda jag vill ha är ett par ögon som ser kärleksfullt på mig istället för att vara tomma och trötta. En gång för länge sedan skulle jag unnat gett en arm för att få bli en kändis. Synas. Idag det motsatta alltså. Jag vill se.

Ett av mina stora nöjen är nämligen just det här att se på människor. Jag älskar det. Jag fascinerar oerhört av att de alla har samma tankevärld i sina huvuden som jag går omkring och har. Att de har livshistorier bakåt och liv och ett öde som väntar på dem. Okänt för dem och okänt för mig. Men jag kan lätt fantisera ihop den där framtiden för var och en av dem. Tala om deras tidigare liv också. Inga problem. De flesta jag möter skulle jag vilja lära känna. Gubbarna, gummorna, de  i min ålder, de unga söta flickorna, och grabbarna. I en annan tid, en annan plats, hade man kanske levt sitt liv med någon av de där människorna man möter. Man känner det tydligt ibland. Där går en människa som jag skulle ha passat bar ihop med. Blickar kan säga det också. Om det inte fanns ett liv emellan oss åt endera eller andra hållet. Ja människorna fascinerar mig, de och mötena sätter igång något inom mig. Det var just det jag gillade med att vara lärare. Frågan är varför jag är programmerare. Jobbar själv.

Hör på radion att Norge tydligen tar sig in före Sverige. Jag vill egentligen inte höra men har radion på för fredagseftermiddag med Larry. Det kan finnas något intressant där från ett musikaliskt Gävleborg. Kanske. Men pausar det där. Orkar inte lyssna på tävlingarna,. För mig är inte allt en tävling. Jag behöver inte vara bäst. Känner inte det behovet. Andra behöver inte tycka jag är bäst heller. Skiter i vad de tycker. Numera. Inte förr. Så de kan få tävla bäst de vill. Eller leka. Allvar är det ju inte fast så många tar det på allvar. Som mode. Som skidkläder och skidmärken. Båtpriser och bilmodeller. Segelbåt eller motorbåt, fint och fult. Bättre eller sämre. Ja det tar aldrig slut.  Jag står på sidan av det där. Numera. Men inte alltid förr.

Kanske handlar all det där om att ge upp det där inprogrammerade. Tjurstångandet. Men jag har aldrig varit speciellt bra på det där. Har varit mer som Ferdinand och suttit och luktat på blommorna under korkeken. De som gillar att stångas ger så klart inte många poäng till dem som inte gör det. Men å andra sidan så bryr sig inte de blomluktande så mycket om de där hormonknarkarna heller. De kan få hållas. Om de inte urartar och blir till IS och sånt patrask. Då går de bort. Där går gränsen. Där och dagen när bara tomma ögon ser tillbaks på dig gör att gränser är passerade och det rena blomdoftandet i lugn och ro inte riktigt räcker längre. Då får man handla eller ge upp. Två vägar. Ett val.