Month: February 2015

Jag somnar under nyhetstimmen. Det kan inte hjälpas. Jag fryser, hämtar täcket och sjunker in i sömnen bort från nyhetsflödet som såklart inte gör ett endaste dugg för att hålla en ocool gubbe vaken på något minsta sätt det heller.

Hade det inte varit för allt ogjort hade jag sovit vidare. Kära frun stickar i sin del av soffan, katterna sover bredvid mig och det är mysigt och hemtrevligt och alltså sövande. Men period två skall arbetas igenom. Timmarna mellan åtta och tolv som kanske bara blir åtta till tio idag, men det där vet man aldrig. Kommer man in i andra andningen är det vara att köra på. Det finns att göra. Också för timmar efter tolv.

Hälsingetidningar betalar faktura för krönika idag som jag inte ens vet om den varit publicerad. Man hör inget av de där. I alla fall inte om man inte har för allvarliga stavfel eller sakfel i texten. Men det kan jag överleva. Skickar iväg pengarna till andra hungriga mottagare. Det finns alltid hål att stoppa pengar i.

Just det där att få betalt för en text är tydligen inte allt för lätt idag. Någon författare skrev, jag minns inte vem, att man inte är en riktig skribent innan man inhystat den första kronan för skrivna alster. Jag vet inte om jag håller med såklart. Men betalt får jag ju. En del skriver stolt “krönikör” under sina namn så fort de får en chans. Så långt har jag i alla fall inte sjunkit. Men frågar någon så kan jag erkänna såklart. Jag skäms inte direkt. Tycker det är roligt till och med. Den där begränsningen på antal tecken gör det svårare än att skriva blogg. Man får skärpa sig lite mer. Jag behöver det för det mesta, skärpas slitas nötas ut få utmaningar. Den dag jag inte antar dem är jag död.

Jag tjänar inga pengar att tala om just nu. Det är rätt knapert. Men jag jobbar som fan. Frågan är ju då såklart om det kan anses vara arbete då. Det är ju dessutom rätt lustbetonat mitt “arbete” eller låtsasarbetet om man nu så vill. Jag känner ju en glädje där i magtrakten när jag flinande stiger in här på kontoret om dagarna. Det kan väl inte vara ett riktigt arbete. Det måste vara ett låtsasarbete , en hoppy, et tidsfördriv bara. Ja vad vet jag. Inget har något värde för vissa om inte andra säger att det har det. De som slickar röv är de som baktalar när man jobbar men är de första som lismande kommer krypande när man lyckas. Jag är säker på att en sådan som Notch har de där djuren krypande omkring sig, Man mår bättre utan dem. De tillför noll men tar allt. Om de kan, om de får en chans. Fly medans du kan om du blir framgångsrik. Dra iväg och göm dig bakom tjocka väggar och pansarglas annars blir du uppäten. Inget att sukta efter alltså. Den bästa tiden är när man jobbar fem grejerna. I nuet. Det lär man sig först på riktigt när framgången är över en. Då när det är försent. Därför flinar jag när jag fattig stiger in på mitt kontor och låtsasjobbar. Man har fattat förstår du!

Ljusdal är den ort i Sverige där folket är mest missnöjda. Sug på den. Man har inte bara träffat mitt i prick och flyttat till Gävleborgs län som är sämst på allt eller bäst på att vara sämst om man så vill. Man bor i den kommun där invånarna är mest missnöjda också. Ja i Sverige. Fatta. Man borde få vara lite bitter. Eller hur Jonas?

Men hur kommer man härifrån. Ja ofta om nu inte alltid gåt. Det är en livsfråga. Men egentligen gillar jag ju den här kulle såklart. Så länge jag kan hålla mig bortkopplad från det som är nära och uppkopplad mot det som är långt bort. Världen är min arena. Värden och det lilla. Fåglarna, havet och bergen.