Month: February 2015

Brandsskyddskontrollen avklarad. Den som får upp undertecknad en timme tidigare än normalt. Jag kommer på att jag till och med glömmer tekoppen, en sak som är åtgärdad nu. Tekopp full == bloggskrivande. Blogginläggens längd avgörs av volymen på koppen. Stor kopp idag.

Minus åtta grader ute. Det blåser friskt. Men inte mot den del av huset jag sitter mot. Det brukar märkas. Då går vindarna rakt igenom huset.Ja det gör den såklart när det blåser från andra håll också, Gammal hus. Jag tror det är bra det där egentligen. Man får luftombyte istället för ett hus där luften står stilla och dör. Men det kostar någon slant det där också såklart. På ett foto från 30-tralet ser man att huset haft fönster också på kortsidorna. De man saknar. Ja de skulle verkligen behöva komma dit igen. Men man måste hitta fönster. Både dit och till långsidan. Gamla fönster. Åtta stora fönster från sextio eller sjuttiotalet som borde bytas på den södra långsidan. I sämre skick såklart än de från den tid huset byggdes. Man tror ibland att saker går framåt, men ibland ser det bara så ut.

Det är skönt att komma upp tidigt också såklart. Det blir mycket dag innan tolv. En timme extra märks. Nu går jag ju inte och lägger mig tidigare för den skull, eller lägger ifrån mig boken tidigare, men det där tar ut sin rätt på fredagskvällar och lördagsmornar. Man måste tillåta system att hämta igen det man tar från det under veckorna då. En del kallar det säkert tråkighet och slöhet. För mig överlevnad.

Saker börjar att komma på plats här igen. Så att man kan klättra uppåt istället för att försöka hålla sig kvar. Men jag tror på att göra riktigt. Inte bara hasta över. Hålla sig till planen. Jag lovar det frestar på. Man vill ju göra det där roliga först och främst. Fast jag är bra på det där. I alla fall det. Envis. Gör klart även det som tar emot och som jag vet att jag inte kommer att ha igen förrän om flera månader eller år.

Yngsten kliver ut genom dörren och ger sig iväg mot centralortens skolsalar. Ett av husets alla ljud. Visst han borde ha varit klar med allt det där nu men men är inte det. Människor behöver mer eller mindre tid. Sonen mer. Oroas inte över det. Oroas mer över icke passion. Avsaknad av passion för något alls är det farligaste. Efter dem som hamnat där vandrar liemannen med ett smil.

Björken här utanför är alldeles röd av domherregubbar. Det väntas antagligen på sin tur. Talgoxars tur just nu. Domherretur senare. Ordning och reda här vid matborden. Man tycker att de borde kunna samsas, men det kan det alltså inte. Svårt att tänka sig en vinter utan de där vännerna. Sommaren ännu svårare. Pavarottisång och annan sång. Jag lever till stor del av fågelsången från det att talgoxarna startar sina vårkonserter till den dag sidensvansarna drar förbi som vinterns budbärare i stora skaror på väg söderut. Lundell, han där nere i Österlen, har sett dem redan på väg norrut. Men jag ser dem aldrig på våren. Kanske hoppar de över Lo(o)s då. Vårens budbärare är istället de enorma bergfinkflockarna. Det finns en och annan bofink också gömda bland de där. Som spioner för en annan art-  De ser ju nästan identiska ut. När de kommer rensar de alla frörester på marken vid fågelborden innan de drar vidare. De är hundratals fåglar där på marken och det tar en dag eller två att fullständigt göra rent efter vinterfåglars matslarvande under vintern. Fast jag vet ju att en del av det där frötappandet handlar om att dela med sig till rådjuren. Ja tamefan om det inte är så.

Minus två komma tre under snön.  Varmare där alltså än de minus åtta ovanför. Ändå är inte snötäcket mer än kanske en halvmeter just där. Kanske lite mindre ändå faktiskt. En dag skall jag gräva ner några sensorer ner i backen på lite olika djup. För att se hur vintern påverkar där nere. Helst skulle jag vilja montera lite sensorer i gruvan på andra sidan. Där står det tydligen helt stilla sägs det. Det borde presenteras på gruvans hemsida. Ju. Men jag har anemometrar och vindriktningsmätare som bara ligger i lådor här. Man skall ha tid till saker. Fast man jobbar femton sexton timma rom dan så räcker inte tiden. Man är för långsam. Borde dela på sig och bli fler. Men skulle ju såklart inte stå ut en enda dag med en kopia av mig själv. Aldrig. Men det gäller såklart inte bara mig. Alla har iof inte fattat att det är så. Andra har inte orkat tänka tanken.

Jaha en munfull te kvar. Inte mer. Jag får dra på elelementet här bredvid mig för att hämta upp lite av den där värmen som blåste ut ur huset medans system var avstängda för brandskyddskontroll. Man blir kall annars av att sitta still. Man måste pressa på lite extra värme normalt som programmerarråtta. Men kanske handlar det där bara om de år när jag satt och frös så jag skakade här på kontoret. Svåråren. De som ändå var värdefulla eftersom de lärde mig uppskatta det enkla tingens verkliga värde. Det är så lätt att jaga ett ökande antal nollor på ett konto men så svårt att till fullo uppskatta solens uppgång varje morgon. Eller den där bergfinken, den där ende som blicken fastnar på, i en flock på tvåtusen. Den där insikten fick jag såklart betala ett högt pris för. Men också det hör till jämvikten. Man kan inte få något utan att ge och får man stor insikt så får man såklart ge ifrån sig mycket också. Så måste det bara. Och nej jag försöker inte förklara det där för andra. Alla måste hitta sin väg. Han med många nollor på kontoutdragen brukar ana sakers verklige värde när liemannen knackar på dörren. Men inser såklart att det är för sent att njuta av solnedgången när man inte längre kommer att få se några.

Kod far över Atlanten. Jag tänker ge mig för kvällen. Det är totalt tyst här i huset så jag antar att det sovs skönhetssömn där uppe. Men jag är alltså vaken. Vaken med en önskan att det kunde vara mer helg kvar. Det finns ett lugn under helgerna som man inte känner under veckorna. Gillar det och kvällarna som oftast är lediga men som tyvärr då nästan alltid också innehåller en frustration över att det inte går att hitta en bra film att se på. Jag vet ju att det där kommer att komma ifatt i en framtid. Att vi kommer att ha tjänster som Spotify också för film. Men det verkar inte vara något som kommer brådrasket. Netflix är ett skämt. Vi har sett allt som finns där tamefan. Ändå tittar vi inte på så mycket film eller serier. Lördag och fredagskvällar. Det måste finnas en herrans massa film. Som inte är stöpta i den Amerikanska Hollywoodmallen. Var finns dom? Jag vill ha dom tillgängliga på nätet nu. Det skulle göra helgerna bättre. Igår satt jag ensam och såg klart en Amerikansk skitfilm efter att K hade gett upp. Valde boken istället. Jag skulle gjort detsamma om jag orkat resa mig ur soffan. S.K.I.T. stavas det. Det finns det massor av på Netflix dock. Mängder.

Melodifestivalen har vi valt bort i år på allvar. Saknar inte. Definitivt inte. Kanske får man titta på det sista. I Globen. Eller inte. Man klarar sig nog från det också. Blir en bättre människa om man inte tittar på skiten. Japp S.K.I.T. igen. Men tillägget tycker jag (ja här fattar jag inte själv vad jag menar). Andra gillar ju. Det är OK. Jag sätter mig inte till doms. Man får gilla precis vad man vill. Man är inte bättre eller sämre för att man väljer det ena eller det andra. Bara korkad. Nej stopp, stopp, stopp, jag skojade. Inte ens korkad. Bara olika och olika är BRA.

Dragspelaren fyller år idag. Sjuttiosex vårar har det blivit vid det här laget. Än ljuder dragspelsmusiken över vår kulle. Hoppas den gör det i många år till. Gubben kan än. Det sitter i muskelminne och i autonoma nervsystemet. En mästare såklart. Det är klart han kan. Ingen har kunnat traktera dragspelet kan göra det som han. Hatten av och salut för grannen.

Men jag skall ge mig. Måste upp tidigt imorgon.  Brandskyddskontroll. Vart annat år skall det kikas runt. Hittar man nått blir det dyrt. Men bra såklart.  Vem vill brinna upp. Fast ibland kan man kanske tänka att det vore lika bra. En kase här uppe på berget. Då var vi tvungna att dra iväg. Lämna och aldrig återvända. Inte ångra det en endaste enda dag precis som ingen annan som tagit sig härifrån någonsin ångrat sitt beslut. Det är huset som håller oss kvar. Trollbinder oss. Det behövs stor magi om vi skall komma loss. En tändsticka eller en sprucken murstock. Sprucken murstock går alltså bort imorgon. Gissar jag. Tändsticka låter för patetiskt. Är väl antagligen inte tillåtet att elda upp sitt eget hus ens nu för tiden. Var tog friheten vägen?

Så goder natt alltså.

Jag tänker inte skriva “PO Tidholm” här idag. Jag ger fan i Norrland idag. Fullständigt blanka fan i allt det där. De som vet och anser sig veta, sandwichgubbar med undergångsskyltar och andra får fortsätta med det där. Jag är inte expert och vill inte bli expert på ett endaste område. Och nej det är inget fel på dem som vill. Alla har sitt, jag har mitt.

Ett vinterparadis där ute. Vi planerar för resa till storstaden och tar en promenad för att döva samvetet som skriker “ut med er”, “UT I SOLEN MED ER”. Han man varit ut på en runda kan man sen sitta i lugn och ro och koda några rader. “Visst kan man?” “Ja det kan man.” Där ser ni. Det är enkelt att komma runt det mesta.

Förra året ringde bloggläsare och andra  till Wilmars bagarbod under fettisdagen och ordnade med semelleveranser till udertecknad. Till slut blev det fjorton stycken att hämta för ocool gubbe. Jag ber er, inga sådana busstreck i år. Det enda som är värre än ingen semla är en semla (eller i stigande grad flera) som man inte orkar äta upp. Så håll igen. Visa semlorna (en himmelsk skapelse) respekt.

Veckan har alltså börjar här på kontoret. Anglosaxiskt tänkande alltså. Med skillnaden att vi här också skiter i den där vilodagsdelen. Vi bara kör. Det finns att göra. Jag lever i det här. Kan inte annat.

En sak som K vill se i Stockholm är utställningen av Louise Bourgeois på Moderna. Det jag har sett av hennes konst rycker tag i mig också. Det där är den stora fördelen med att ha en konstintresserad fru. Hon öppnar mina ögon för saker jag annars inte skulle ha sett och fått upptäcka.  Louise blev inte erkänd förrän i sjuttioårsåldern och är ett verkligt föredöme för oss som kämpar på. Fantastiska saker gör hon och hon har alltså gjort fantastiska saker redan innan hon blev erkänd. Som de flesta av oss gör. Som Kajsa Grytt lär ha sagt. “Tycker du det är bra så är det bra”. Däri finns det. Lita på dig själv.  Där är sanningen. Jag ser hursomhelst fram mot den där utställningen.

Van Gogh museet i Amsterdam höll på att tråka ut mig fullständigt en gång på 80-talet. Tavlor i mängder. De grep liksom inte tag i mig. Ingen av dem. Men en Van Gogh biografi senare och ett sinne som utvecklats genom åren har väl förändrat det där. Jag tror att jag skulle uppleva det där museet på ett annat sätt idag. Vi måste åka dit och testa det. En dag. Men jag är inte en sådan som gillar saker för att det skall gillas, för att det är erkänt. Tycker jag inte om så tycker jag inte om. Det är inte svårare än så. Men jag är inte dummare än att jag vet att just det där beror till stor del på min egen utveckling. Ibland är man inte på samma ställe som andra. Man behöver mogna eller gå sönder lite mer för att förstå.  Men jag har träffat tillräckligt många som försöker vara någon annan än de egentligen är också och där har du den som i mina ögon är de människor som är värda föraktets bittra kalk. Fast man kanske egentligen bara skulle tycka synd om dem. Men jag är inte en så go människa. Förakt är det enda som väller upp där.

K gör förresten fantastiska tavlor. Jobbar i tyg och andra material. Hon borde få mer tid över för att ägna åt det där. Jag vet att andra skulle älska det om de fick se det hon gjorde i större sammanhang också. Ja andra har sett och älskat det. Så är det. En del av mitt uppdrag är att skapa den där tiden för att hon skall kunna koncentrera sig på att förverkliga sina drömmar också. De där 200 miljonerna behövs alltså på kontor. De som är i dollar inte kronor. Fast egentligen handlar så lite om mer pengar. Men man måste mista alt för att förstå det också. Jag kan bara gå den här vägen just nu. Varje sidospår leder till en pistol i tinningen klick, och klick, svett, pang. Enkelt men ganska svårt också.

Det svider såklart alltid att bli bortsorterad och bortvald. Att inte nå upp till andras standard. Det är såklart så det känns när fru redaktören skriver och säger att mina tjänster inte längre behövs.  Jag läser lördagens krönika av en av de lyckliga som inte blev bortsorterad och kan nog tycka själv då att mina texter också kan platsa. Men man luras sig själv så ofta såklart.  Men det är just i att ge utlopp i sina uttrycksformer som också känsligheten ligger och lurar. Alla de där gångerna man blir bortvald, och andra valda, blir kvar där i själen som små och stora sår som sakta läker men vars ärr aldrig riktigt försvinner. I min ålder har man många såklart. Man har till och med blivit hårdhudad på många områden så att man inte ens känner de där knivarna när de tränger ner i huden på en. Men sen på andra områden är man helt öppen och känslig och sårbar och det gör ont så in i helvete. Men läker då till slut såklart. Jag har alltid haft lättare för orden i skriven form än i den talade formen. Det är min främsta  form av uttryck. Det är bara så. Egentligen spelar det väl ingen roll om någon annan gillar det eller inte. Men jag har ändå lättare att ta det när det gäller musiken, när det gäller mina program. Jag är inte lika sårbar där. Mer hårdhudad. I orden är jag som en nyfödd. En som behöver beskydd och omvårdnad.

Men nu har jag gjort av med tid jag egentligen inte har. Jobb, jobb, jobb ligger och väntar. Tills vi hörs igen.

Maman utanför National Gallery of Canada i Ottawa.