Month: February 2015

Jag vaknar halv sex, en och en halv timme innan klockan ringer, ja, det är ju mobilen nu för tiden som står för det där ringandet och inte ringer det så där ringklockelikt heller nu i dagens moderna samhälle. Det kan komma vad som helst som väckningssignal ur den där manicken. Om den är laddad.Om den är aktiverad. Om…

Men det är vid den där tiden som jobbet kan ta tag i mig eftersom det skydd som böckerna ger mig vid sänggående inte finns aktiverat. Så jobbtankar har fri passage och kan leta sig in i huvudet och väl där, det räcker med en liten, så släpper de inte taget. Så man har två val. Antingen ligger man kvar och funderar eller också går man upp och sätter igång och jobbar.

Idag väljer jag att ligga kvar och tänka. Det blir liksom lite planering för dan. Jag håller på att bygga om den bootloader som funnits i VSCP projektet i många år. Det är den sista delen som skall skrivas om efter att jag bytt kommunikationsmotor. En resa som har varit mycket frustrerande process eftersom jag har fått riva saker som fungerat och sen bytt ut och sen fått börjat laga och bygga upp igen. Slutresultatet är alltså två steg tillbaks och en två stegs framåt. Omvänd foxtrot. Dansen börjar liksom inte på riktigt igen förrän det här är klart. Då först får man någonting tillbaks för den där ändringen. Vissa belöningar är värda att jobba för.

Så jag ligger och tänker på hur jag skall dokumentera det hela. En video måste det ju bli. Hur förklarar man bäst att här finns en bootloader som fungerar över alla transporter, CAN, trådlöst, Ethernet, RS-232, rcp/ip you name it, och som frågar enheten själv hur den kan uppdateras och sen själv letar upp den fil som behövs för den uppdateringen och uppdaterar. Skit samma om det är en bil, ett kylskåp en ljudspelare eller en vad det nu är. Skitsamma om enheten befinner sig i New York eller på ditt eget skrivbord. Det fungerar alltid på samma sätt. Har man gjort det en gång så vet man hur det fungerar nästa gång. 1-2-3 bara. Sen att folk gillar det krångliga kan man ju inte göra något åt. Måste komma på att parat om säkerhet också…

Ja sådär mal det på. Det är karusell och fyrverkeri samtidigt där i huvudet och det finns ingen möjlig utväg som på något sätt skulle kunna leda till lite sömn.

Så nu sitter jag här på kontoret. Den test jag startade igår innan jag gick upp har en Microsoft uppdatering spolierat. De har en unik förmåga att komma de där uppdateringarna när man behöver ha sakerna snurrande under natten. Dessa förbannade omstarter. Linuxburkarna uppdaterar jag varje dag såklart utan omstarter för de mesta men det blir ändå på Windows burken jag utvecklar mest. Det är Visual Studio som är överlägset som utvecklingsverktyg. Det går inte att komma ifrån om man tittar på världen med ett öppet sinne. Alternativen är för det mesta en återgång till stenåldern även om Netbeans faktisk är ganska skapligt (men Javastort och klumpigt) och Code-Lite blir bättre och bättre och kanske kommer att bli en riktig vinnare vad det lider.

Världen sedd härifrån kullen ter sig hur som helst som solig idag. Minus fyra grader och minus en under snön. Inte dåligt alls. Det blir säkert plusgrader idag också. Man får tacka och ta emot och jag gissar att man får betala för de där plusgraderna framgent när man faktiskt, till skillnad från nu, förväntar sig plusgrader men inte ser några någon endaste någonstans. Jämvikten är den enda universella regeln jag tror på, själva kärnan i begreppet han/hon/det/gud. Allt kokar ut till just jämvikt. Det vet både naturvetare, psykiatriker och präster.

Men jobba nu alltså. Eller låtsasjobba. Eller bara sitta hemma. Allt beroende på vem som utifrån ser på och bedömer. Jag har som vanligt en dag framför mig som jag ser fram emot. De flesta av mina dagar är sådana. Det har inte alltid varit så. Kommer antagligen inte alltid att vara så i framtiden heller. Men varje dag jag kommer ner hit till kontoret och med tillförsikt ser fram emot en ny arbetsdag är det en gåva från gudarna mer värd än det mest annat jag kan tänka mig. Ja söner och hustru kommer ju först också för en sån som mig såklart. Jämvikt, kärlek, fantasi och sen meningsfullt och stimulerande arbete. I den ordningen ungefär. Fast egentligen ligger de där bredvid varandra. Samma för lika. Men vi får utreda det där vidare vid ett senare tillfälle.

Jag ser ut över Lo(o)s här på morgonen när jag klär på mig jobbarjeansen. Vackert är det inte. Det är all sly och all busk i byn som verkligen stadsfäster byn som en äkta skogsby. Frågar ni mig så skall skogen vara i skogen. Det öppna vill jag ha nära mig. Det är väl därför jag älskar att blicka ut över havet så mycket. Obruten horisont lyfter en själ, stängda rum och slyskog låser fast den . Men det är trotts allt min by det här också. Sen tjugoåtta år. Tänka sig vad tiden har gått. Losbo blir jag aldrig. Det blir aldrig någon som är inflyttad här. Där hjälper föga att farfar föddes här i trakterna liksom farfarsfar som också bodde här större delen av sitt liv. Det finns fina och fula här också. Värst är tydligen de som bor på västsidan av Voxnan (fast kanske är det tvärt om – vad vet jag), sen kommer vi inflyttade. Bäst är de som skjutit något med mer än tolv taggar.

Vad ser man då utifrån om man skulle titta upp på den där gubben som står där i fönstret och klär på sig. Ja först en tjock gubbe i t-shirt och kalsonger såklart, men ganska snart en ocool gubbe i jeans och t-shirt. Gubbens sista jeans är väl inte i bästa skick och t-shirten med texten “Rock and Drugs and folksmusik” är inte på idag utan det är istället en svart punktröja som listar Europas punkband genom tiderna. Den har såklart hål orsakad av vassa kattklor här och där. Som alla andra tröjor i garderoben. Det spelar såklart ingen roll alls, den här gubben kommer inte att träffa någon annan människa idag.

Ställde man nu Notch bredvid den här gubben i fönstret, ungefär lika tjock han med, även om han nu inte riktigt är gubbe ännu, båda födda i Edsbyn dessutom och drivna av samma passion, så  är det såklart inte svårt att avgöra vilken av dem som är den lyckade och den som inte är det. Ja faktum är väl att man kan ställa vilken annan person som helst där bredvid, utom möjligen då Svartenbrand, och det där kan avgöras med samma enkelhet. Men det är såklart svårare att se på de där gubbarna vem som har bästa känslan i magen när han låser upp kontoret på morgonen eller när han uttröttad lägger huvudet på kudden på kvällen. Helt plötsligt är inte det enkla lika enkelt längre. Reglerna är andra än de som intutades i oss i grundskola och gymnasium och som nu segat  ut i livslånga skönhetstävlingar, popularitesttävlingar av Facebook, Instagram och en press och övrig media som villigt hänger på ytligheten. Mest likes vinner. Snyggast vinner. Mest pengar på banken vinner. Nej det är klart vad kan en gammal gubbe där i fönstret i trasiga jeans och trasig t-shirt med punkbandsnamn på ha att komma med där.

Men jag går ovetandes om det där ner på kontoret och knappar in koden. Förkyld är jag, om än aningen mindre idag än igår, kanske klarar jag mig ändå från influensan som sänker så många här i byn just nu. Det visar sig. Gokänslan där i magen finns där i alla fall som varje annan morgon. Här hör jag hemma och även om jag kanske inbillar mig så går jag in här på kontoret med föresatsen att förändra världen. Japp, hela mitt uppdrag är att förändra världen. Inte Los, Hälsingland, Norrland, Sverige eller Europa. Nej världen. Ändå kommer det såklart inte resas en fin bronsstaty över mig som bygdens son här i Los några år efter att min tid är ute. Ett monument över han som förändrade världen. Nej det där hör ju till popularitetstävlingarna det där också. De flesta av oss är små små kuggar som inte syns så tydligt. Som jobbar på. Som i bösta fall är katalysatorer för andra. Energigivare. Utan oss så stannar också de där stora gyllene glänsande välputsade kugghjulen. Det kan man vara helt säker på. De är helt beroende av oss små rostiga på samma sätt som vi är helt beroende av de gyllene, de med diamantinfattningar längs sina ekrar.  I den där visheten vilar jag trygg.

Klockan på kontoret har stannat på kvart i fem. Jag minns klockan i sommarstugan som hade stannat på samma tid som när morfar dog och kan inte låta bli att undra vem som dött den här gången. Det är samma sak varje gång en klocka står här i huset. Det där är såklart efterkonstruktioner men sitter i mig. Bondsläktens fel igen såklart. Skrock och vidskepelse fästa i arvsmassa sedan generationer tillbaks.  En gammelmormor som var klok gumma. Känsligheten för de negativa tankarna som riktas emot mig. Vetskapen om det som är på väg.  Men den passar såklart Lo(o)s vilken dag som helst i domedagsscenarierna som ritas upp och hamras in i våra medvetanden den där stillastående klockan. Vi de misslyckade. Inte lika lyckade som de som idag sitter och äter lunch på något av haken efter Sturegatan. Deras klockor stannar minsann inte eller för den delen saktar sig en morgon som denna. De justeras rätt via radiovågor från atomur i München och skulle de inte riktigt orka justera sig per automatik svänger den lilla vita firmabilen upp på gårdsplanen och en man i blå overall och keps joggar upp till porten, ringer på och går sedan in med snabba lätta steg  och byter den där klockan innan den välborne, lyckade, lycklige, ens märkt att den där klockan inte låtit sig justeras en livsnödvändig del av en sekund åt ena eller andra hållet.

Men kanske har den inte stannat klockan här heller. Kanske är den kvart i fem på morgonen. Kommer att vara det under resten av mitt liv. Eller det liv jag hade fram till kvart i fem. För mig gör det såklart ingen skillnad. Mitt liv ser ut på samma sätt  i alla fall. Varesig klockan tickar eller inte tickar.

Idag skall jag inte heller skriva namnet på en endaste känd person här på bloggen. Låta bli så att Retriver-Info eller andra leta-vad-de-skriver-om-mig inte rappt rapporterar till de upphöjda om vad som skrivits så att deras ögon måste titta ner i lorten och den grumliga dyn som en blogg från en helt vanlig människa som jag representerar. Nämns de inte, talar man inte om de upphöjda, så finns såklart inget intresse av ett endaste av orden som skrivs här. Men gör det dem sämre? Knappast. Men såklart inte bättre heller. De bara är som vilka andra ord som helst. Och det gäller om de skrivs av upphöjd eller vanlig.

Förkyld men inte död. Det finns en viktig skillnad där. En jätteviktig skillnad. Smittan kommer K. hemdragande med. Hon samlar ihop den på skola, fritis och dagis och sen kommer den hem hitliftandes på hennes skor och kastar sig direkt på mig och plågar mina stackars vita  som inte är så vana vid att interagera med andra människors baciller och virus (eftersom de är inställda endast på att hitta och förgöra programmeringsbuggar) på ett endaste litet vis. Jag blir förkyld, magsjuk eller vad som nu händer beroende på vad det nu är som släpas hem. Varje gång.

Men en Alvedon, eller två som idag, håller mig på benen. En stund i alla fall. Jag blir inte långvarig på kontoret ikväll det är ett som är säkert. Sova är ändå bästa medicinen. Tid med det här har jag såklart inte. Livet är kort, alldeles för kort.

PO Tidholm vill inte stå som måltavla för mitt raljerande om Norrlands svartmålare tidigare idag, och det förtjänar han såklart inte. Jag har inte läst hans mästerverk Norrland och skulle säkert ha en mer nyanserad bild av den gode mannen om jag läst den. Jag får läsa helt enkelt.  Det är ett helvete att vara känd person. All möjlig skit rinner liksom åt ens håll. Att vara ocool gubbe är lättare på alla sätt och vis.

Tomas Anderson Wij snurrar idag också. Han har väl en del skuld i det där svartmålandet också – eller inte. Bra deppig är han i alla fall. Men det passar mig bra. I alla fall just nu. Det är nog förkylningen. Det borde vara hårdare musik här just nu. Är i en sån fas. En “nu jävlar” fas. Kom och ta mig bara.

Tänk vilken tur att man nu inte satt “krönikör” före namnet på alla sociala medier. Som de där riktiga krönikörerna gör. Nu när man är som vilken fantomen som helst igen vandrandes bland de vanliga människorna, ickekrönikörerna. Men i min ålder har man blivit ratad tillräckligt många gånger för att inte rygga tillbaks och sänkas av att bli bortvald – igen. Ni vet. Ratad och “jag skall visa dom jävlarna”. Om man nu orkade det. Det gör man ju knappt längre. Allt det där har blivit som fejjan. Det är populäritetstävlingar numera. Orkar man ens bry sig.  Sa han surt som räven. Eller också var det ett sanningens ord i rättan tid. Fast knappast. Så mycket sanning skrivs det inte här på bloggen.

Ha det gott nu alla kraxande kråkor.

Skriven 2014-07-01

Sven Brin och Leif Page går in på bankens kontor i centrala Bollnäs med sin nya ide, en sökmotor på Internet. Altavista har ett användande på +95%, men deras ide’ är ju bättre, i alla fall om du fråga dem, den som skall heta Brillor. Sven och Leif gör det här besöket trotts att de vet hur det gick för Björn Gates. Han jobbar numera på sin fars advokatfirma i Hudiksvall och hanterar landskapets konkurser, en lukrativ affärsverksamhet, men egentligen ville han göra program till datorer, men i Hälsingland fanns det ingen som trodde på det där, så han la ner. Samma sak var det med Sune Jobs och hans kompis Boz. En dator med färgskärm som var och en kunde ha på sitt skrivbord slog liksom inte hos investerare i Hälsingland och de flyttade både till slut ner till Skåne och de driver idag en ganska framgångsrik äppelodling där nere. Sven och Leif stiger in på bankkontoret. Nu avgörs det..

Ett hittepå såklart, men en fråga ligger inbäddad. Skulle Google, Microsoft, Apple eller något annat av den nya tidens företag kunnat starta i Hälsingland? Om inte – varför inte då? Jag kommer att tänka på frågeställningen igen när en man från Hudiksvall avslutar telefonsamtalet med orden “kan du leva på ett eget företag i Lo(o)s så är det bara att önska lycka till”. Jodå jag har hört det där förut. Ljusdal är lite bättre än Lo(o)s, Hudiksvall lite bättre än Ljusdal och och sen Gävle, Stockholm, Bryssel, London och något slags stjärnstopp i New York. Jag vet inte var det där kommer ifrån. Vad jag vet är att Shenzhen i Kina inte ligger mitt i världen men att de klarar sig ganska bra där ändå. Silicon Valley är väl lite avsides det med, inte är det så förbaskat mycket mer centralt placerat om man jämför med Lo(o)s i förhållande till världens alla invånare, och ändå klarar man sig riktigt hyfsat till och med där. Så det borde inte vara läget det handlar om. Det måste vara något annat.

Ett tag så funderar jag på om vi kanske helt enkelt är lite (mycket?) dummare här. Alltså dummast i Lo(o)s och sen smartare i ökande grad i Ljusdal, Hudiksvall, Gävle, Stockholm… Mina erfarenheter både från stjärnstopps New York och Silicon Valley och Shenzhen i Kina säger mig ändå att vi är ganska lika också på den punkten.

Utbildningsnivån i landskapet då? Viktigt såklart, men mängder av företag skapas faktiskt av människor som inte har tagit högre examina (Apple, Microsoft, Oracle…). Kunskap och händer finns alltid till salu. Närmare nu dessutom, i en värld som inte är så där jättestor längre.

Kanske är det bara så att i grunden handlar allt om att när någon ställer frågan ”är det möjligt?”, att man då får ett jakande positivt svar tillbaks från sin omgivning.