Vinden har mojnat. Nästan. Det droppar från taken. Himlen kämpar sig mot klarblå men det är några tunna vita disiga moln som fortfarande dröjer sig kvar. Vårkänsla helt enkelt. Själv sitter jag på kontoret. Har betalt lite räkningar. Tömt konton som definitivt inte innehåller 200 miljoner dollar vare sig före eller efter räkningsbetalningar. Inte ännu. Men betalningar som går iväg i tid är alltid något. Känner man rätt personer har man det inte sådär såklart ens när man utvecklar saker. Det handlar alltid om det. Varesig det är melodifestival eller företagande och utveckling av nya produkter. Men det var länge sedan jag kände mig förorättad av det där. Det är som det är. Det enda man kan konstatera är att vi alla i samhället hade vunnit på om det var på ett annat sätt. Alla.
Här jublas det såklart över vindkraftspark. Jublas åt smulorna från den rike mannens bord. Jublas på samma sätt som Norrlands alla dammbyggen en gång jublades åt. Det sas att de skulle förändra, förbättra, ge välstånd åt bygden. Men egentlige handlar det bara om att maskinerna och manskapet kommer en liten stund ungefär som ungerska bärplockare och sen försvinner liksom den absoluta merparten av pengarna. De verkliga pengarna hamnar i storstäderna. Stannar där för att aldrig återvända. Som vanligt. Efter trettio år känner de som sålde ut sig förorättade. När man kan avläsa de ackumulerade vinsterna. Men då är det så dags. Vi har sett det där med vattenkraften, skogen, gruvorna och snart sagt allt annat.
PO Tidholm hävdar såklart att vi är döende, det är kört, bara det urbana kan överleva. Han går där med sin sandwhichskylt om Norrlands nedläggning. Men egentligen handlar det varken om att vi inte kan eller vill här ute. Det handlar bara om kapital. Pengarna som finns bland storbönder, skogsägare och andra ligger i New York och London och Stockholm och spelas av de som bor där. Pengar som borde investeras och göra nytta här. Inte gå till kapitalägare där som investerar och utarmar här. Varför byggs inte den här vindkraftsparken av Hälsingar? Av Loosbor? Vi måste helt enkelt lära oss att tänka större. En miljard är ändå bara en siffra lika mycket som hundra kronor är det. Håller kalkylerna borde pengarna finnas. Och om inte de urbana kapitalförsörjarna vill investera här så måste staten träda emellan. Låt oss hjälpa oss själva istället för att bli en stor bidragsfäbod där män som PO får sig tilldelade spaltkilometer för sina dödsvisioner liksom alla andra galna undergångsromantiker i världen.
Så tisdag. Tisdag med litet “t”. Jag lärde mig att man skulle skriva med stort “T” (Tisdag) en gång i tiden och att man skulle göra det på “Du” och “Ni” också. Men sen blev det där anglosaxiskt, utländskt. Nu skall det vara liten bokstav. Sen skulle man inte inleda meningar med “och” eller “eller” heller. Fel. Fel. Fel. Sen det där med dom och de och allt annat som trycker ner och lyfter de som kan. SOM KAN. Ja de som kan är de som anpassar sig. Löser man litteratur så upptäcker man snart att de flesta författare skiter i alla de där reglerna. De spelar både på disharmoniera och på “regelbrott”. Och och eller inleder lika många meningar som andra ord och tal och skriftspråk blandas efter tycker. Precis som det skall vara i ett levande språk alltså. Det är alltid de där människorna som skriker RÄTT och FEL med hög röst som har fel. Man kan nästan peka ut dem och sortera bort dem efter det. De som vet, eller snarare utger sig för att veta vet inte ett smack. Det tydligaste tecknet på att någon vet och tänker är de icke självsäkra uttalanden. Kommer de så kan man sluta lyssna. Stänga igen.
Men den här tisdagen med litet “t” måste gå vidare. Flashbackmänniskorna jagas och de flesta med rätta.Det anonyma lockar fram det sämsta i oss tydligen. Synd för tanken är god annars. Själv skall jag dyka ner i lite beräkningar och sen skall jag låta koden assimilera alla mina sinnen. En helt vanlig dag på en kulle ute i ingenstans för en tjock ocool gammal gubbe alltså.
