Det är i alla fall tur att man slipper stå för sina bloggade ord på samma sätt som U.L. får göra. Stackars människa. Alltså är det återigen en fördel att befinna sig i de ocoola gubbarnas skara istället för att vara en av de upphöjda. Tack gode han/hon/det/gud för det. Ja tack profeten också.
Sålde precis den ena kamin. Det är bra. Den får färdas tillbaks till Dalarna där den kom ifrån. Det är renat av utmärkt. Här står den och har stått till ingen nytta. Det där är den första bra delen av den bra måndagen. Lunchmaten är den andra. För det mesta är det så att det finns rester kvar efter helgmaten på måndagarna. K äter pedagogisk lunch de här dagarna och alltså – jippie – får jag äta upp resterna alldeles själv. Idag Flygande Jacob som inte var svårätet alls. Sen levererades beställt dubbdäck. Snart alltså vinterdäck på alla hjul. Det är också bra. Koden kompilerade rakt igenom. Det är också mycket bra. Nu skall den bara fungera också. Ja en bra dag är det helt enkelt. I alla fall hittills. Än kan den väl gå åt helvete. Man skall inte glädja sig för mycket. Man kommer väl från bondsläkt. Generationer av pessimister i släkten har gått på jorden före mig. Vore konstigt om man blivit något annat själv.
Kaffet jag kokar och sitter och smakar på är så starkt att garvsyran riktigt fräser i munnen på mig. För starkt alltså. Men det kan bli sådär. Speciellt när man kokade svagt sist. Då slår det gärna över åt andra hållet. Fast brygger gör jag ju såklart. Fast det är naturligtvis lika mycket koka kaffe det som att “koka kaffe”. Det är kaffet som är skillnaden. Kokkaffe är väl egentligen godare. Kokat i visseljohanna. Man kanske skulle börja med det igen.
Ljuset är kvar här ute, det har börjat blåsa igen och solen har gått i moln. Snön dundrar med ett brak ner från taket på garaget. Helvete! Varför fick jag inte upp det där snöskydden i somras. Nu måste man skotta fram den där porten igen. Tung jävla blötsnö suger verkligen. Kontorsarbetare borde vara befriad från sådant där. Eller tvärtom. Det vore kanske i rimlighetens namn vi som gjorde det där jobbet. Åt alla. Så vi kom i form.
Men nu måste jag få den där koden som kompilerar att fungera. Till det behövs lite bra musik. Nu kör vi.
Ja nog fasiken smälter det först på mystiska stället allt. Varje år. Varje gång.
Dom finns här utanför fönstret.
Tårta, fest och “hurra, hurra, hurra” idag. Det är bara att titta ut genom fönstret för att förstå vad det handlar om. Först en titt ut, sen en titt i almanackan. Den nionde februari 2015, solen går upp före åtta för första gången det här året. 7:59 smaka på den. 7:59 !!! En seger över mörkret om någon.
För exakt en månad sedan var det 9:09.Om exakt en månad är det 6:34. Ja ni fattar. Det liksom pirrar till i en av vårkänslor. Ljuset är tillbaks och kommer infarandes över vårt nordliga land med farten hos det snabbaste jetplan.Jag tackar för det här ljuset med hela mitt hjärta. Tackar det universum som är jag för att det ger mig hjälp att orka vandra vidare framåt, överleva. I ljuset är livet.
Sist i duschkön sitter jag här nere på kontoret och dricker min kopp te. Till tedrickande hör bloggskrivande. Det vet ni som brukar läsa de här raderna. Jag kan hamna först i den där kön om jag duschar innan jag äter frukost men nu är man den vanemänniska man är. Man vill sitta där vid yoghurt, med svenska dagbladet på plattan och ostmackan i näven och morna sig lite innan man låter vattnet strila över sin vackra kropp. Man kan liksom inte njuta på riktigt av den där duschen annars. Den blir bara en vanlig rengöringsprocess istället för en upplevelse att längta till. För njuta skall man göra av de små sakerna. En varm droppe vatten som sakta men inte allt för sakta rinner över ryggen ner mot golvet och vattnets port till friheten, ventilen (sen väntar bara havet), skall man vara fult medveten om. Man vet inte när man nästa gång kan känna den på dess väg över ens kropp. Man får helt enkelt inte vara för trött för att orka lägga märke till den.Inte förspilla sin chans att uppleva något stort.
Rådjuren, räven och de andra har gjort sina raider på tomten under natten. Inga tomtespår dock. Man brukar kunna se dem kring husknutarna lätt maskerade som skatfötter vandrandes i snön. Men mig lurar ingen tomte. Tomtespår känner jag ingen hur lätt som helst. Man är ju nu ändå lite av en tomte själv.
Idag är annars förhoppningen ökad energi i arbetet. Eller energi förresten. Koncentration. Det är den som har saknats. Nu skall jag inte klaga iof eftersom jag oftast sitter flera veckor i sträck med fullständigt bra koncentration och arbetsflöde. Det är liksom det normala tillståndet. Några dagar när allt inte fungerar må man alltså förlåta sitt inneboende system för. Ta det för vad det är. Någon dag för eftertanke och papperarbete har inte skadat någon. Det finns en tid för allt.
Men se, nu springer tre små nakna grisar omkring här ute i snön. Så trevligt. De verkar så glada där de skuttar omkring i ljuset och snön så att båda yr och virvlar omkring dem. Nu när solen röd och ståtlig har letat sig upp över bergskammen så gifter sig de där båda. Inte grisarna, nej, nej. nej. Solen och snön. Jag måste ut och dansa med dem jag med. Nu på en gång. Har alltså inte tid att skriva mer blogg just nu. Hej då!
Jag försöker verkligen koncentrera mig. Men det fungerar inget vidare. Jag har rivit ur och bygger nytt. Det är mycket som är fel och skall rättas och komma på plats igen. En frustrerande upplevelse eftersom allt fungerade tidigare men ibland måste man ta det där övergripande taget i saker trotts att det blir en massa merjobb. Felen rullar fram där när man kompilerar och man fixar dem ett efter ett men det finns alltid några till. Så har jag suttit i tre dar nu med det här kodpartiet. Det finns att göra än och jag tappar sugen lite såhär på söndagskvällen. Programmering kan vara skit ibland också. Så jag installerar Windows 10 på en gammal maskin – den som bara kan startas efter tid i frysen – läser om Ulf Lundells helg i Köpenhamn – den gör mig bara avundsjuk på världens rockstjärnor – försöker till och med med Halford i lurar på högsta volym, men inte ens det fungerar. Så nu sitter jag här och skriver i bloggen istället. Den sista utvägen liksom. Funderar på att gå och lägga mig. Hoppas på mer inspiration, koncentration och transpiration i morgon. Hoppet är det sista som överger oss enkla människor.
Hela kullen är mörk här utanför. Gissar att plogen har plockat sensorn som känner dag och natt.Defaultläget är tydligen alltid natt. Inga gatlyktor som lyser upp i kvällen och natten då såklart. Mörkret har segrat till slut. Det är nästan skönt. Det känns som man bor längre ut i skogen än vad man egentligen gör. Man kan låtsas att man bor själv på en kulle i skogen utanför alltets kontroll. Så skönt det låter.
En av mina sensorer som ligger under snön har vaknat till liv efter en tids frånfälle och talar lite sömnigt om för mig och världen att temperaturen är -1.5 grader Celsius där nere under snön. Ovanför har vi plus en grad. Det brukar vara tvärt om. Varmare där nere under snön. Men det släpar i tid. Nu skall det tydligen vara varmt några dagar. Bra för att det går åt mindre pellets då. Dåligt för det blir halt som fan här där allt lutar neråt i skarp vinkel mot byn.
När jag var och handlade såg jag huset där nerifrån byn. Det ligger liksom där på kullen högt över byn och tornar upp sig och den där tanken att bygga fyra torn kom för mig igen. Det skulle liksom vara den ultimata käftsmällen på avundsjukan. Svårt att tvätta bort. “Stockholmarn” har blivit tokig på riktigt. Tokigare. “Men det visste man ju”. Man skulle kunna tillverka en egen flaggs som visade att nu är ocool gubbe hemma ungefär som kungen har men det är klart jag har ju en av kungens också. Kan använda den. Alla är ju kungar i sitt. Ingen kan ta det ifrån en.
För det är väl mellan en tändsticka och de där fyra tornen, ett i varje hörn, som de två valen står emellan. Jag har inget här att göra. Det var ett misstag att flytta hit. Ett stort misstag. Men å andra sidan så skulle jag längta bort från varje annan plats jag bor på också. Man kan inte fly från sig själv. Man kan bara längta sig bort. Det är bara i ständig rörelse som jag blir lugn. Det finns en nomad i mig som man kan undra var hen kom ifrån. Eller också handlar bara det där sökandet om att hitta den där andre som blev kvar där i livmodern. Aldrig tordes följa med ut i livet. Den som etsade fast ensamheten och den övergivnes sigill i mitt sinne.
I en annan tid hade jag varit luffare. Det är helt säkert och visst. Vägarna är mitt verklige hem. Inom vilka väggar som helst är jag fången som aldrig kan stilla sig. Böcker och kod är min flykt för att glömma de vägar jag skulle vandrat på. Men född i fel tid för det där är jag såklart. Det skulle liksom inte fungera idag att ge sig ut på vägarna. Jag sitter här i det stort gult hus på en kulle som den evige fången under vintern. Det lättar något under sommaren. När man kan nå ut i skogarna och se havet och bortom havet. Men under vintern? Nej, då finns bara fångenskap. Man når inte utanför sin tomt. Många begär inte mer, det är sant. Men jag gör det, jag måste. Har inget annat val än att känna den längtan. Den som är liv och ickedöd. Den som de flesta aldrig förstår eller behöver bry sig om. En längtan efter den som blev kvar och lämnade mig som ensam vandrades genom åren som till slut skall bli ett liv.
Men att skriva hjälper såklart. Det är konstigt att det gör det. Att insikter finns i orden som hjärnan för ner till fingrarna som hjälpligt försöker knappa ner dem. Egentligen borde man alltså själv läsa det man skriver. På så sätt få insikt och kanske få sig en sanning till livs. Men man skall våga och orka göra det. Det modet har jag inte. De gamla orden ligger gömda där i backuperna, när ja är borta är de borta. Det är samma sak med musiken och koden. Ett år efter mig lever en del låtar de flesta andra försvinner snabbare. Finns där så länge avgifterna är betalda. Sen finns de inte mer. Begravning har jag gett instruktioner om att jag inte vill ha. Ingen gravsten heller. Ingen minneslundsplats. Universum är min viloplats. Där, då när det där händer – för det vet man ju att det gör – fast det ju såklart inte är någon brådska, så vill jag äntligen vara fri på riktigt. Kanske möter man den man lämnade kvar där i livmodern, den evinnerligt saknade, och blir hel då och där. Eller också kanske inte. Man kan ha omfarits. Men vandras eller flygas eller vad fasiken man gör i livet efter detta skall det i alla fall göras. Eller vara svart ickemedvetande men till 100%. Då är det ju som det är. Man vet liksom inget alls. Kan stilla sig i det också.
Med en dator som låter som en ångmaskin ger jag mig för dagen. Det är för tidigt men ändå för sent för att få något riktigt gjort denna kväll. Fylla pellets i Hulkens mage och sen borsta tänder och greppa en bok. Den som för mig iväg på en resa. Se där flykten fullkomligad.
ps om bilden kan jag bara säga – Ja fyfan ds