Stormen drar vidare och lämnar efter sig det stormar lämnar efter sig – en tystnad större än tystnaden själv och grenar, en mark full av blad, kottar och allt annat som inte lyckades hålla sig fast när vindar från Amerika som rest över Atlanten för att pusta och fräsa och blåsa just här hugger tag i allt som sitter löst med all sin kraft. Stormen är som en arme när den drar över landskapet och sen försvann. Här våldtog och plundrade den fast den bara var en av dess lättare utlöpare, kraftigt försvagad, som drabbade oss. Sen drog den vidare mot Finland och Ryssland för att möta den fiende den så hett längtat efter under sin färd över Atlanten. “Förgör Stalins bödlar” ropar den när den far förbi. Hus tak och väggar håller den stången även denna gång. Det finns byggare som blev klara 1907 att tacka för det. I vårt fall alltså. Det mesta vi lever i kan vi tacka andra, som levt före oss gjort saker, för. Vi är alla sammanlänkade. Andra har oss att tacka för våra livs bidrag.
Storstaden drar i mig just nu. Stockholm halar liksom in mig och vill svälja mig som Stockholm alltid har svalt mig, låtit mig lösas upp sin sura magsyra och sen spottat ut mig som icke värdig ett liv innanför dess murar. Själv kommer jag alltid ur det där som en pånyttfödd, därav min stora längtan till neon, klart lysande storbildsskärmar, ickerostiga bilar, modemedvetna människor och avgaser som passerat moderna katalysatorer. Pånyttfödelsen. Insikten. Förståelsen för att livet i ett stort gult hus på en kulle mitt ute i ingenstans ändå är eftertraktansvärt, i alla fall om man får finnas i det där larmande, högljudda och tydliga en stund, ett litet tag, någon gång per år. Det är när det blir för tydligt, för enkelt, för egenmäktigt som jag måste därifrån så fort det går igen. Jag hör hemma i en värld där nyanserna är mindre, är sådana att man måste söka efter dem som sublima skillnader med mikroskop och förstoringsglas. Där man måste anstränga med uppbådandet av all sin kraft och energi för att få intryck som varar och sätter sig fast och där sinnen därför förstärks i känslighet för att de måste anstränga sig. Men kärleken gäller båda. Landet och staden är mig lika kära. Men min bas är där lugnet finns. Det har jag lärt mig. Där skall jag en gång dö.
Vissa dagar får man påminna sig varför man skriver de här raderna. Nej det handlar inte om läsare. Det är lätt att stirra sig blind på statistikfunktioner och tro att JA, JA, JA, idag är jag bra, idag är det många som läser, HURRA! Men det är aldrig sådär det är såklart. Hurraropen kan man aldrig förvänta utifrån. Där liksom i det mesta annat är man bara själv. Man är alltid själv sin egen domare. “Är det bra eller dåligt det jag gör idag?” Det finns bara ett av två svar på den frågan. Antingen är man nöjd eller så är man det inte. Man måste bestämma sig. Andra kan inte göra det åt en. De skiter i vilket. De har nog med sitt eget. Såklart. Som man själv har. Så lever man då sitt liv bra eller dåligt? Man kan skita i att svara eller också svarar man sig själv och får veta. Men det duger liksom inte med att komma dragande med “dom tycker”, “han tycker”, hon tycker”. Bara “jag tycker” innehåller sanningen för bara “jag” har all fakta. Väldigt lite är det som det ser ut att vara när man tittar på det. Försök att orka igenom en melodifestival omgång får du se. Så varför jämföra sig med andra. Vaknade du i morse och var där du ville vara utan oro och ånger i kroppen så är det antagligen ganska ok. Kanske. Eller inte. Det där vet du alltså bara själv.
Nu skall jag jobba. “Köla” lite musik och koda en eller annan rad. Kanske först och främst “en annan” rad idag för att jag annars mest kodar “en” rad. Lev gott men kort.
