Month: February 2015

Snorig om en tvååring sitter jag här och väntar på att föras till bödeln. Besiktning av bil. Jag VILL INTE! Ja jag är sådär att jag genomlever det värsta innan jag åker på sådana där grejer. Tänker “det går åt helvete!”. Det spelar ingen roll om det hittills aldrig gjort det. Dyrt har det såklart blivit många gånger däremot. Det är dyrt att reparera bilar. Men gått åt helvete? Nej!

Det är kombinationen gammal bil och lite pengar som sätter skräcken i mig. Jag tror iof att det går åt helvete när jag flyger också eller när tåget rusar in på Stockholm central i, enligt mitt tycke,  alldeles för hög fart för alla växlar, mötande trafik och traktorer på spåren,  men då räknar jag med att det är direkt terminerade. Olyckan. Boom sen är det över. Aldrig mer någon oro. Men bilbesiktning. Helvete. Dyrt blir det. Alltid dyrare innan besiktning än efter. Hur dyrt det än blir. Långdragen plåga. Elendigt. Varje år återkommande. Jo jag kan tricken. För att få köra en månad till kan man åka dit utan att fixa felen. Då får man en månad till. Det fattigas avbetalningsplan liksom. Fast det är lite förnedrande det där såklart. Man får åka dit med mössan i hand och en nedslagen blick. Fast det är ju iof så vi icke upphöjda lever våra liv.

Jag hatar besiktningar!

Nu skall jag ändå iväg på en alltså.

Men oro är priset man betalar för friheten. Det finns alltid ett pris, har ni tänkt på det. Jag är säker på att inte ens Notch med alla sina miljarder kan betala det ultimata priset. Har man mycket pengar brukar det inte räcka med pengar som slutbetalning. Har man inga är det just de som behövs. Helst många.  Sitter man ensam behövs det händer som håller en i hand. Ja det är så vist ordnat att priset alltid är det där man har minst av. Så naturligtvis har friheten ett pris också. Vem trodde något annat. Inbilla sig kan man ju. Ja, och det är ett pris som man betalare av på tills man inte längre finns till. Ohhh ja säger den som söker de enkla utvägarna, pokerspelaren. En pickadoll i huvudet, en sittning framför tåget, se där en lösning som är gratis. Men det krävs ett större mod för det där än allt annat. Att bestämma sig och sen göra. Men kanske framförallt för att bli så feg att man gör det. Nog betalar man allt. Var så säker på det. Inga genvägar finnes. Det fungerar inte ens att bli religiös, frälst och innesluten i samfundens gemenskap. Nej inte ens det.

Tio minuter kvar innan vi skall åka. K är med. N är med. Det skall storhandlas också. Kanske får vi ta bussen hem. Körförbud får ju en del. Helvete. Vill inte sitta och bara vänta. Är det hemskheter vill jag ta tag i dem. Inte vänta. Göra. Sån är jag,. Kommer det ett spöke ini rummet så vore det sista jag skulle göra att dra täcket över huvudet. Nä då blir det ju ännu värre. Min fantasi är alltid värre/bättre/sämre än verkligheten. Speciellt när det finns möjliga scenarier för att det går år pipsvängen. Som idag.

Ä nu drar vi iväg mot Ljusdal och ser hur det där går. Åt helvete säkert. Ja det är jag säker på. Käpprätt. Körförbud säkert. Helvete. Har inte råd. Men iväg nu. Nu!

Så är det dags att packa ihop för ikväll. Upp tidigt imorgon, besiktning, sådant är för spännande för mig. Har man gammal bil vet man aldrig vad som händer där. Bilar. Fy fan. Fast bra att ha såklart när man står vid punkt a och vill till punkt b. Om punkt b är längre bort än man orkar gå. Ja i alla fall då.

En bra dag här hos grodan. Det har löst sig. Buggar har blivit hittade. Det är ju själva jobbet det. Att hitta i felen i det man först tänker ut. En underlig process. Väldigt underlig egentligen. Sket man i det första slapp man ju det andra, buggarna, också. Tänk. Ja det är det man borde, före, inte efter.

Imorgon skall jag värma upp studion. K skall bort med skolans galningar på kvällen och jag har alltså hemmakväll med mig själv. Så studio tänkte jag. Måste bara komma ihåg att dra upp värmen där ute innan vi åker imorgon. Utifall det skall bli en lugn låt. Annars får man väl göra något som svänger. Det fungerar alltid. Men den gröna IKEA soffan kanske drar mer till slut. Vi får se. Det beror på besiktningen. Kanske måste jag skriva en hit för att klara av att betala bilreparationer. Hmmm…

Gitarrerna har hängt och stått och legat oanvända länge nu. Det är synd. Väldigt synd. Det är synd att det bara finns en begränsad tid på en pinne. Man vill så mycket men hinner så lite. Musik skulle jag vilja hålla på mer med såklart. Och skriva. Nån jävla idiot tror säkert att jag sitter med VSCP och mina moduler för att det är roligt bara. Näpp. Skulle jag ha bara roligt skulle jag skriva och göra musik hela dagarna och vandra i skog och vid hav resten av tiden. Enkelt. Skriva har liksom poppat upp som nummer ett tror jag på den där rolig listan. Kan inte få nog. Men vill ha tid såklart. Men har inte det. Fast alla tror det. Jag sitter ju bara hemma. Hinner väl med. Inget att göra åt den där tron.Orkar inte ens argumentera emot den. Ibland kommer et över mig att det skall bli skönt när allt är slut. Så att man får vila. Fyfan vad jag har jobba till ingen nytta. Hörde skidåkarens frun (heter han Olsson) hade uppmuntrat honom att fortsätta. Sen tog han guld. De flesta får väl inte höra sådant där av någon alls. För någonting alls.  Man får ta kraft inifrån. Tömma sig. Låtsas att man inte ser sneda leenden eller hör skratt bakom ryggen.

Men nu jävlar. Fylla pellets och sen upp, slänga sig i bingen, läsa och sova. Förutom besiktning skall det bunkras också imorgon. Vår månadsbunkring. Fyllda kundvagnar. tapetrullslånga kassakvitton. Utan de handlingarna skulle vi inte ha råd att bo här. Inte en chans. Fast tiden hinner väl ifatt oss också där till slut. Snart får man hem grejerna till dörren. Behöver inte åka på bunkringsturer. Den sista smällen för glesbygds och småstadsbutikerna. En riktig smocka blir det där. Men nu finns ingen mer ork denna dag i nådens år 2015. Godnatt!

http://www.ulflundell.com/badgers-drift/ Oj som jag längtat efter att något skulle hända där. Kollat femton ggr per dag.

Helvete man bor för högt upp. Alldeles för högt upp. Det kommer rapporter från Sörmland om snödroppar också. Iron Maiden här. Tröstar ocoola gubbar som programmerar och hittat ett fel i en CRC beräkning alldeles nyss och är överlycklig över just det.

UL kör Android. Bara det. Snart är jag ett lika stort fan som Maria G. Men det går nog inte. Men “Dvoraks” i bilen. Ja, det höjde. Orden och det och Android. Musiken också såklart. Men mest orden.

“Snipperisnopp och snipperisnipp”, jo, låtjävlen sitter i huvudet när jag kliver upp här vid sju. Sen går jag upp på vågen. Det var jul för två månader sedan. Helt klart var det så. Konstaterar att en dag hade kunnat börja bättre. Men det är med det där som det är med allt annat. Vissa dagar börjar på botten, andra på toppen, hur de sen blir till slut vet bara stjärnorna.

Fast egentligen är det ju inte så mycket botten såklart. En taskig låt i huvudet får jag snart bort med bra musik här nere på kontoret, och vikten, ja det skall nog bli bra med den också i sinom tid. Semeltider och livsstilsändringar går inte ihop. Även om det blivit ovanligt få semlor (hittills) i år. Faktiskt. Bara det kan kallas en livsstilsförändring. Tyvärr är de fortfarande lika goda. Och frestande. Så att man inte kan gå förbi dem bara sådär i butiken. Man får låta bli att besöka butiken.

Men en orörd torsdag är en bra torsdag. Jag skall beställa pellets, den enda officiella uppgiften för dagen. Bilen är redo för besiktning. Så redo en av våra bilar nu kan bli för något sådant.

Eftersom jag får ha två utvecklingsmiljöer uppe, båda stora och tunga, ja den ena skriven i Java, japp världen på små maskiner vore bättre utan, så läser jag mail på Linuxburken. Ser all spam som sorteras bort på Windowsmaskinen. Det är mycket. Tre på varje vettigt mail. Kanske fem. Man skall tydligen bli mycket nöjd över att man får låna pengar. Sen är det lätt att bli pokermiljonär. Ja ünt so weiter. Man får överleva. I alla fall försöka.

Det ringer en grabb och är intresserad av mixerbordet under gårdagen. Ja vill rent av ha det. Men befinner sig i södra Sverige. Västerås eller Motala, minns inte riktigt. Går det att ordna transport så åker det iväg. Söderut med ett huj. För stort för mig. Jag behöver det inte. Nu är det bara jag och musiken. Det blir ingen stor studio. Jag känner att jag helt enkelt inte har intresset för att spela in andra. Har nog med mig själv. Vill vara icketeknisk när jag sitter där. Då räcker det med några få kanaler. Fyrtio blir för många. För jobbigt. Rattar så in i helvete som skall ställas kors och tvärs. Men kanske köper man ett digitalt bord sen. Ett litet. För mer musik blir det. När jag har mer tid.

Sol, en riktig en, letar sig in genom fönstren. Man ser hur skitigt de är. Hur stor behovet av rengöring är. MÅSTE TA TAG I DET DÄR! En not till mig själv. Persiennerna måste åka ner. Ett brott mot vårsolen och det som är på väg. Drar man inte ner så ser man inte på skärmar. Kan man inte jobba. Helvetes helvete. Val. Man borde såklart välja solen istället för det artificiella men gör såklart inte det. Man får gå ut en stund och se på den istället. Lyssna på småpiparna som gläds lika mycket som jag gör. Långtidsprognosen håller sig fortfarande kring nollan. Om ni visste hur glad jag är åt det. En livräddare.

Oerhört lite på Lundellska bloggen just nu. Längtar efter ord från söder. Av en mästare. Men antingen kommer de eller också kommer de inte. Kanske har hans VD person vunnit. Han som bestämt hävdar att ord måste förvandlas till pengar. Varför sprida dem som maskrosfrön för vinden. Håller inte med där såklart. Som i så mycket annat från Lundells mun. Men det gör inte hans storhet mindre. Ett ordets mästare är han.

Journalistiken har förlorat kampen kattungar kontra seriöst. Jodå svartmåleri, svartfärg, och undergångsretorik är alla i kattungefacket. De som de som hävdar de är seriösa journalister håller på med. Väldigt lite är så där härligt frigörande som journalistik kan vara. Världsförändrande. Uppfostrande. Upplysande.Men de säljer sig hela bunten såklart. Erkänner sällan det däremot. Det finns inte mycket kraft att tala om kvar inom de flesta av dem. De är köpta av sitt behov att amortera på hus och få mat på bordet. Som resten av oss. Skillnaden är att de hävdar att det inte är det. Att de står över det där. Men är bara suckers såklart. På väg att dö i sin nuvarande form men kan inte en dö värdigt som vilken Saabarbetare som helst gjort. Men det finns bra journalister också. De kommer att överleva. “Bra” dör aldrig.

Under hela mitt liv har jag sett män (ja de är till största delen män) gottat sig i undergång. Slutet är nära. Journalisterna är värst i det där såklart. Sandwichskyltarna åker på snabbare än det egentligen är möjligt och sen står de där i gathörnen och skriker ut sina undergångsbudskap. “Norrland dör”, “Norrland dör”, “Norrland dör”. “Kriget kommer”. Eller “Solen förgör oss”. Eller “Datorerna tar över”. Eller “CANCERLARM”. “Det går åt helvete” är i alla fall budskapet. På ett eller annat sätt. Sen skrattar man åt en tidningsnotis som berättar om den första sädesärlan. Som de som tysta skrattar med mobbaren. De som är medansvariga. Sanningen, livet och världen är patetisk och enkel. Den handla rom glädjen över den första Sädesärlan. Javisst också om oron över sakernas tillstånd. Men de flesta har den lika nära sig som den där första sädesärlan. Männen med sandwichskyltar som ropar “Norrland dör”, “Detroit dör”, “Ryssen kommer”, behövs helt enkelt inte. Vi fattar. Vi har fattat. Elände kommer. Ge oss information. Skräm oss inte. Information som att Sädesärlan har kommit till den lilla byn. Information om en negativ utveckling för en bygd. Krydda den inte med bibliska undergångscenarier.

Bäst jag slutar här. Man skall inte ge sig på media. Hämnden är alltid ljuv tycks de tycka när de ger igen. Man får ducka. Kollegialt är det i det lägeret. Kollegialt och sandwichskyltförråd med undergångsskyltar finnes i obegränsad omfattning. Det enkla finns där. Det otänkta klädd i en mask av intelligentsia.  Jag ger inte mycket för det där. Mitt gillande får de som gräver upp och förändrar. Som gör skillnad. “Gilla” knappar och ytligheten går bort. I alla fall om den inte uppvägs med motsvarande djup. Där är Svenskan och DN bäst idag här landet. Men läs en Hälsingetidning. Den enda glädje man har av den idag är att tända brasor med. Inte ens krönikorna är bra längre… Blink-blink-blink. Bäst jag gör det sista tydligt. Jo, de är de säkert. Fast än jag inte skriver. Undergång, Sport. Cancer. En gnutta skoj. Alltid skoj. Vackert går bort. Positivt går bort. Svammel.

Men jobb nu. Jag har redan svamlat på för mycket. Han jag inte kan skriva namnet på skulle ha blivit bestört över alla dessa ord till ingen nytta. Kanske UL också. I alla fall VD’n inom honom. Skiter jag i såklart. Nu skall jag jobba.