Month: February 2015

Att tro på sig själv kan vara svårt en vanlig dag. Att tro på sig själv när man vaknar en februarimorgon anno 2015 och det är minus arton grader ute är såklart på inget sätt en endaste skillnad. I alla fall inte om det finns oöppnade pelletssäckar att ta av. Pelletssäckar att mata Hulken med och snällt be honom värma huset, om han vill, om han orkar en dag till, för att man skall kunna sitta där på kontoret och tveka på sina förmågor. Undra om man orkar hela vägen fram. Om man verkligen kan. Orkar man är det kanske Hulkens förtjänst.

Det är märkligt stilla där ute precis som det brukar bli när temperaturen kryper ner mot tjugo.  En slö måne försvinner ner under horisonten. Den som alltid förstår skillnaden mellan värme och kyla och inte har en aning om vad lagom är och betyder. Bara hänger där och tittar på. Som hel och halv och osynlig. Förvånad över människornas görande. Till och med de som kallar sig goda är i grunden onda. Det vet jag och det vet månen. Ändå ser vi bara på när allt som som sker också sker.

Jag fyller såklart pellets innan jag går in på kontoret. Suget är ett annat än det brukar vara. Det liksom sörplar som i en utsugningsvirvel där i pelletsbehållaren. Det kunde lika gärna vara hundralappar som försvann där in i skruven och vidare in i rasande elden, det känns i alla fall så. Tvättstugan är nere i en och en halv grad. Man får hålla koll där. Blir det längre kallperioder får man stödvärma. Men nu skall det tydligen slå sig imorgon.Ramla ner mot noll. Halleluja måste man ju utbrista. Eller ner förresten. Det är ju uppåt temperaturen går. Gå upp som en raket, eller upp som ett tonårsstånd. Ja såpass skall det slå sig.

Jag läser alldeles för länge i natt efter sänggående, men boken är bra och en riktig bladvändare och jag måste få läsa hur det går till slut. Så jag läser klart. Men det är skönt på något sätt att inte bara släcka lampan och förnuftigt lägga ifrån sig boken för vidare läsning nästa kväll. Att ge sig hän fullständigt i nuet. Priset, det betalar man ju såklart. Trött alltså. Men det är ett pris jag är beredd att betala. Ett pris jag visste det kostade att inte släcka och lägga ifrån sig boken. Jag har alltid de där pris – konsekvens diskussionerna med mig själv. Blir sällan överraskad när fakturan för levt liv dimper ner och skall betalas kontant och utan dröjsmål.

Ibland känner jag mig som ett litet barn och vill krypa in i en varm famn och stanna där, tas om hand. Det är nog livmodern som ropar på en. Trygghet och värme från sin första tid. Men det är fullständigt klart att i min ålder finns inga sådana tillflyktsorter. Man skall lösa problemen. Bära och verkställa besluten. Hålla i ansvaret.  Sällan eller aldrig finns den där tröstande varma omfamningen som lugnar en och säger att allt blir bra igen, allt blir bra igen, allt blir bra…  Den som får värmen att sprida sig i kroppen och få tillförsikten om att allt nu är löst eller löser sig att spira som ett nyss väckt frö där i en sargad själ. Men så fort man blivit vuxen är det där borta. Puts väck borta. Man får ta i och köra på. Man har hela ansvaret. En gång på ett sjukhus. Ensamhet utan gräns. En sjuksköterskas hand som smeker min rygg, utan ett ord under kanske fem sekunder, tröstar mig mer än något annat hittills gjort i mitt liv. Lugnar och stillar mig då men också idag alla dessa år efteråt värmer det där enkla min själ och hela mitt hjärta. En enkel smekande rörelse av en medmänniskas varma hand när den behövdes som mest fäster sig i hud och hjärna. Håller sig fast där i kardborreband och superlimsfästen  och jag hoppas att den aldrig någonsin släpper i sina förankringar.De där fem sekunderna var jag liten och omhändertagen igen. De räcker för att jag skall orka leve resten av mitt liv utan att bli det.

Värmen börjar gå upp här på kontoret igen. Solen höjer sig på en blå himmel utanför fönstret och lovar att det här kommer att bli en dag som en sommardag men utan allt det som så  naturligt hör sommaren till. En kuliss är vad de här vinterdagarna är. Vackra. Men iskalla och avvisande som en kvinna som inte ens vill se åt dit håll för att hon är förmer. Men man vore såklart dum om man inte njöt och tog in det där vackra rakt in i öppna själsliga utrymmen. De fattiga får ta de där tillfällena att fylla på sina virtuella bankkonton, de som innehåller skönhet istället för dollar. De vars förmåga till intryck inte hindras av antalet nollor på kontona, utan tar in oförstörda och fria. Det låter bra. Men allt har sitt pris. Den som vill äga något betalar. Den som säljer fyller sina konton. Den som gör varken eller är fri. Eller inte. Vad vet jag. Jag är bara en gammal ocool gubbe som bor i ett stort gult hus på en kulle mitt ute i ingenstans. Varken mitt liv eller mitt hus har de minsta värde. Det vet både jag och de som känner mig. En okänd hand som smeker min rygg under fem sekunder, en dag på rygg i gräset tittandes på molnen, havets kluckande mot en klippa där jag sitter i havsbrisen och äter en smörgås, en stilla äten semla,… Allt det där som är mina värdefulla stunder. De som dröjer sig kvar. Det handlar inte om vilka storheter man känner, vilka priser man får, vilka tidningsartiklar som skrivs om en, vilka pengar som ramlar in på ens konto. Det handlar bara om de där ögonblicken till slut. Långkoket livet kokar ner till de där enkla ögonblicken. Till slut är de det enda man har kvar. Det enda man vill ha kvar. Det enda som är på riktigt. Det känns som en bra insikt på något vis. Alltid något liksom.

Janne kommer på besök. Står där och väntar när jag kommer tillbaks efter promenaden. Japp ni vet han den där snällaste människan i hela världen från Järvsö. Semlor har han med sig. Goda Wilmarssemlor. Många. Jag äter två, han en, det finns kvar till både K och N efter att vi girigt givit oss på påsarna.. Det var tur att jag promenerade före. “Törgick”. Gjorde ingen nytta. Men kanske ändå.  Det är mer nytta med att vandra i kyligt klimat till ingen nytta än man tror även också när man tror. Dagen blev helt plötsligt en bra dag.  Fast det var den redan när den startade. Bättre då alltså. Det skall toppas. Det skall läggas grädde på livet vissa dagar. Tack J. Dessutom tog han den där solen som alltid lyser över Järvsö med mig. Nu lyser den starkt utanför fönstret så att jag måste dra ner en persienn. Det man egentligen såklart inte vill men måste om man skall se någonting alls på sina skärmar,.

Det är morgon här på kullen med det stora gula huset. En order ligger i inboxen när jag kommer ner till kontoret. En bra start på dagen alltså. Gårdagens bugghittande, om nu ett fel i ett byggskript verkligen kan kallas bugg, hjälper såklart också. Jag är trött, ögonen går i kors, det är varmt i huset, för varmt, jag shuntade upp för mycket igår. Hulken klagar inte, käkar bara mer pellets och levererar. Jag inser att jag borde ha stängt igen boken tidigare men känner att om jag gjort det så så har huvudet bara snurrat vidare med jobbet, jobbet och jobbet och jag hade ändå inte kunnat somna.  Jag var för långt inne i koncentrationen för att få tankarna att stillna. Så jag läser tills det inte går att läsa mer, tills det inte går att tänka mer och somnar sen som ett litet barn. Nu några timmar senare sitter jag här på kontoret och det trötta i mig håller på att flyktas så sakta med hjälp av te och en vilja att gå framåt.

Utanför fönstret äter småfåglarna som galna. De behöver mycket energi nu när temperaturen kryper eller snarare joggar ner mot femton minus. Jag måste åka ner til affären och köpa en till säck frön inser jag. De börjar bli slut. Har man väl börjat mata fåglarna så får man inte sluta. Man har liksom tagit ansvaret för deras liv den här vintern. Svårare än så är det inte.

Tekoppen är urdrucken. Lillkatten har redan börjat tröttna på tråkig kontorstillvaro och vill bli utsläppt. Jag skall packa det som skall packas och sen kasta mig in i koden igen. Som en simmare som går upp fem varje morgon, gör det i i mörkret innan simhallen öppnar, som simmar sina rundor dag ut och dag in, det finns inget slut, aldrig. Ja tills man sjunker till botten då. När armarna inte tar en framåt. När kroppen bara sjunker och man är tvungen att ta det där första andetaget vatten.Simhallen är ju inte öppen. Man är själv där i bassängen. Det finns ingen som kan hjälpa.  Stilla faller man ner mot botten när lungorna fylls med vatten. Vattenytan glittrar där ovanför men man kan inte nå den. Kan inte, vill kanske inte heller. Det är så vackert. Så stillsamt. Lugn till slut.  Man har simmat klart.

Men det är då det. Nu väntar några rundor i femtiometersbassängen. Jag har inget problem med att de är ganska lika de som gjordes igår och i förrgår och dan före den. Det är framåt som gäller, alltid framåt. Trotts allt är det så det är.

Ibland är mitt (låtsas)jobb svårt också. Man får liksom använda allt det där man har inom sig och vägra och ge upp. Jag har jagat en bugg en längre tid nu. En bugg som rapporterats in men som jag inte kunnat upprepa förrän ikväll. Kan man upprepa så brukar det gå att lösa. Annars är det svårt. Gissningslek. Problemet i det här fallet var att det handlade om att installera Linux, sätta upp mitt system, testa och så börja om från början igen. Japp virtuellt fixar man ju det där lätt med ögonblicksbilder men här i huset finns ingen maskin som orkar med virtualbox och liknade så det var bara att bita i det sura äpplet och köra. Alltså blev det installera, testa och installera och testa och installera och testa och förändra lite varje gång notera varje liten ändring man gör. Så nu på kvällen kommer jag på vad problemet är. Det är inte självklart. Det är en sådan där skön känsla att lösa problemen. Men man har såklart ingen att dela glädjen med. Man får nöja sig med känslan. Flina lite för sig själv här sittande vid skrivbordet.  Men egentligen är man för trött för att ens göra det. De tar på en de där svårare buggarna. Man får koncentrera sig. Man är ensam.

Men ett bra slut på den här dagen är det då ändå. Det kan man inte säga annat om. Det är skönare att lägga sig om man har löst något än om man har det kvar till dagen efter. Mitt trick att läsa efter sänggående fungerar iof också på det där problemet. Man får utöka lästiden bara om tankarna fortsätter att snurra där i huvudet av dagens arbete där i sängen. Hittills har det där alltid fungerat.  Tacksam för det är jag.

Men vissa dagar som den här så skulle man såklart vilja ha arbetskamrater. Intelligenta människor att diskutera med och skvallra och skratta med. Folk som samtidigt förstår det där med att man måste få sitta själv koncentrerad ibland utan att störas. Kanske är det ändå det där lättsamma man saknar mest. Jag pratar nästan alltid teknik med alla nuförtiden. I det avseendet har jag inget liv. Ingen frågar “var jag köpt min tröja” eller “hur min dag har varit”. Alla vet redan, eller bryr sig inte. Men valet är mitt såklart. Det är bara vissa dagar som den stora ensamhetens svarat moln kommer över mig. Stunder när jag inte hinner dyka ner i uppgifterna, låter dem uppsluka mig och stänga ute. Löjligt såklart. Jag har alltid gått mina egna vägar. Borde vara van. Men kanske blir man aldrig det. Det sitter i huvudet det där. En del tror att de har gemenskapen på fejjan, twitter och LinkedIn. Hela vägen dit har jag i alla fall inte kommit. Varit där javisst. Men kanske aldrig igen. Eller väldigt lite.

Godnatt snälla världen.