Month: February 2015

Det finns dagar när man känner att man bara borde ta och ställa sig i stupstocken utanför kyrkan frivilligt. Ja vi har den kvar här i Lo(o)s, stupstocken, och det är en sådan dag idag. Jodå jag får hjälp med att sätta däck på fälg igår men ger såklart fel instruktioner. Rotationsriktningen skall vara den motsatta. HELVETE ! ! ! Så man får krypa till korset. I min värld är det som att få de där ny prototypkretskorten hemsända från Kina, vara sugen, och testlöda det och upptäcka att en komponent inte passar. Att man har slarvat utan anledning. Som en sångare utan anledning. Inget värt. Sådant där kan testas, skall testats. De där 50% chans att ha rätt tenderar att bli 99.999% chans att ha fel om man litar på att ha slumpen till sin fördel. Som kompis. Falskare vän finns inte. I min ålder borde man vara medveten om det där. men är såklart inte det. Man gör idiotfelen igen och igen och igen. Hur som helst får jag nu då hjälp igen. Andra får slita för min dumhet, det gillar jag inte. Pengar kan kanske lindra.

Efter fadäser som den där så kan väl eller borde i alla fall det här bli en förbannat bra dag. De flesta av mina dagar är faktiskt sådana. Det må finnas de bland de upphöjda som tycker att jag svamlar men jag gissar att deras liv ser ut som mina ändå. Det ingår också en stor del svammel i de upphöjdas liv. Den som ger uttryck för att världen är vacker tenderar att anses som patetisk medans den som pratar om undergång och ropar “det går åt helvete” titt som tätt anses sm djupsinnig. Det är dags att skaka av sig det där nu. Sandwichmännens tid måste ta slut. Undergångsropen kvävas innan de kommer ut ur munnarna och skrivmaskinsfingrarna. Kanske är det tangentbordsfingrar idag förresten. Men inte så olika. Undrar varför det heter “tangent”

M från andra sidan, Bullerbacken, går förbi, rastar sin hund. Jag skottar bort snön som Lundellsk föll igår.  “Du måste se på skidor idag” säger hon. Det är idag det händer. “Åker Billan idag” frågar jag. Tänker på “Kalla”, men inte hjälper det. Sagt är sagt liksom. Hon ler och går vidare. Skakar nog lite på huvudet där när hon kommit en bit nedanför backen. Han är ett hopplöst fall den där gubben i storgulhuset. “Stockholmarn.” Ja och helt fel har hon ju inte. Skidor blir det inte för mig. Jag har andra skärmar att studera. Billan? Ja det var väl en tjugo år sedan… Eller var det Kalla hon hette då?

Min vän Marcus Rejås kallar den zonen. En bra benämning på det där tillståndet av flyt som man måste befinna sig i för att kunna utföra storverk. Jag måste ner i det där dag. Lyckades inte hitta den/det igår. Det behövs så oändligt lite oro i kroppen för att den skall lägga sig som tjocka ogenomtränglig blyväggar mellan mig och den där världen. Jag måste rensa ur systemet helt för att liksom ta mig in genom hindren. Gud skall veta att det finns saker man kan göra ändå utan att befinna sig i det där tillståndet. Det finns massor av saker man inte behöver koncentration för. Men för det viktiga då behöver man det där. Läser i tidningen att det finns studenter som tar ADHD medicin för att komma dit. Sorgligt. Är det något jag lärt mig i livet så är det att genvägarna inte finns. Man betalar priset för varenda en av de där genvägarna och det är jävligt mycket högre än någon bank någonsin kräver tillbaks av en efter den stora lånefesten. De där räntorna har passerat ockernivåerna långt innan man ens tagit lånen. Men en del tror på allvar att fusk är en gångbar metod. De har liksom inte fattat att man bara själv är domaren. Kan man inte ge själv ge sig en dom som inte leder till fängelset hur kan man då förvänta sig att någon annan skall kunna göra det?

Gråväder ute. Skidväder. Ja apelsin och långfärdsskidor och uteväder liksom. Kanske med choklad. Drickbar och varm. Finfint. Men så blir det inte såklart. Jag sitter här hela dan. Försöker rensa undan sånt som stör så att jag kan dyka ner i “de där” som Marcus kallar zonen. Hoppas man. Går inte att tvinga fram. Kommer till en. Scrum masters och deras efterföljare gören sig icke besvär. Det har aldrig fattat och kommer aldrig fatta. Nästa vecka gäller en annan religion. De värdelösas kryckor det där. De som så gärna vill men inte kan. Artefakterna vi dras med.

Nu skall jag slå på radion och heja fram “billan” eller vad hon då nu heter nu för tiden? Det är ju egentligen samma person som åker hel tiden, visst är det? Allt annat är i alla fall lika. Har man sett ett lopp så har man sett alla. Men det är som Amerikansk film det där också såklart Har man sett en så har man sett alla där med men det kan pirras till och gråtas en skvätt lik förbannat. I princip och med några få undantag. Vid närmare eftertanke skiter jag nog i radion. Det där pratet stör. Tar lite musik istället. Något lugnt och skönt som stillar sinnet. Scorpions eller Metallica kanske?

Det ligger en kall vintrig vind och pustar kalluft mot mina stora söderfönster. Jodå den letar sig in på kontoret och plågar ocoola gubbar här inne som alltså lider alla helvetes kval. Verkligen L I D E R. Längtar till sommar och koltrastsång och LIDER men har inget för det såhär i februari. Långt, långt där borta i fjärran ligger sommaren. Onåbar just nu. “Håll ut svear“, “håll ut!”, ropar den tappre koltrasten här utanför från en snödriva  och den här gubben gör så gott han kan. Lätt är det inte. Svårt är det snarare. Men Vasaloppssöndag på söndag. Det är faktiskt då det vänder. Det är en enklare, lättare halva kvar. Men lång, seg som en uppförsbacke i motvind är den där tiden tills vitsipporna slår ut och sprider sitt hopp där i backarna ändå. Man har en hel del lida kvar alltså. Ett primalskrik är vad som behövs. Men man får tänka på grannarna också såhär på skogen. Astrid Lindgren visste allt om det där. Jag med. Några till säkerligen också. Det är alltid fler som vet.

Okoncentrerad idag. Vill inte vara okoncentrerad, har inte tid att vara det, kan inte vara det. Men är det i alla fall. Man får böja sig. Acceptera under protest. Livet vill ibland annat än man själv vill. Man får försöka ändå. Sega sig fram i sörjan som liksom flyter på åt annat håll.

Ja jag svamlar såklart. Somliga av oss gör ju det. Andra skriver det som är sanning och rätt. Det finns plats för oss alla. Eller kanske inte förresten. Inte om man frågar de som är upphöjda. De vill ha hela scenen för sig själva. Vill inte att fjantar som vi vanliga dödliga skall dit upp på scenerna och bråka och ha oss. Bäst om vi är tysta och betalar skatt. Köper deras verk för dyr peng också såklart. Amen och amen igen, ja om man nu är lagd åt det hållet. Men avgudar är de väl. Eller!?

Att sitta här och skriva på bästa sändningstid är såklart inget man bör göra. Så jag slutar nu. Kanske återkommer när sändningslampan släcks. Men det är det där med koncentrationen. Var är den. Letar….