Måndag morgon. Nejdå, det är inte svårt att gå ner och jobba. Jag längtar som de flesta måndagar ned till elektronik och programmering. Det felrättade kortet har snurrat hela natten och (verkar) fungera som det skall. Den här veckan skall jag koda det sista som behövs för det där sen börja tillverka det. Ja det skall skrivas manual och annat för kortet också. “Det är mycket saker på ett spett”. Men jag gillar det. Jag är en produktmänniska inte en konsultmänniska. Har alltid varit. En drömmare också kanske, vi få väl se.
Har byggt ett kort med wifi och Linux på också som snurrade igång igår. Den där känslan från tanke till “fungerande” är oerhörd. Det finns i princip inget som går upp mot den. Det är som att skjuta en heroinspruta i armen. Kicken är oslagbar (ja jag är säker på det utan att ha provat det senare). Det är så förbannat mycket som skall fungera där på vägen. Man skall ha tänkt rätt, ritat rätt, få till kortet rätt, löda riktigt osv. När det “fungerar” har man passerat genom alla de där stegen. Ja låt vara sällan utan att man står stilla på något eller några av de där stegen och kliar sig i huvudet och försöker uppbåda det självförtroende som finns dr inom en för att fortsätta. Men är man envis så brukar det lösa sig.
Mitt egna linuxkort är en rätt gammal design. Inget speciellt men har en Ethernet/wifi/CAN port och en 433 MHz sändare/mottagare ombord för att kommunicera med trådlösa eljacksuttag och annat. Ett lågkostnadsalternativ, men flexibelt sätt, att fjärrstyra laster. Det som hänt de senaste åren med Raspberry Pi är såklart fantastiskt. Det är jäkligt billigt att ta ett Pi-kort och skruva in i något och man har mer kraft än an någonsin egentligen behöver till ett pris man inte tror är sant. Så mer “hallonlösningar” blir det också härifrån. Parallellt med de andra korten kommer det roligheter.
VSCP kommer att vara open source såklart. Men inte min hårdvara. Även andra lösningar kommer att bli slutna nu. Det går inte att tänka helt öppet om man vill överleva. Det vet de flesta som försökt leva på öppenhet. Men det är en sak att sluta igen saker helt och en sak att strategiskt sluta igen saker. I helgen var jag återigen med om att en snubbe solar sig i glansen av att kodat saker som jag egentligen gjort. Orkar inte argumentera. Orkar inte reagera. Slutar dela med mig istället. En slags bitterhet det där med såklart. Men ett måste annars blir man bara blåst gång på gång. Man får vara dum och godtrogen men inte hur dum och godtrogen som helst.
Ute “snögar” det. Ja man säger så här. Inte “snöar” alltså. Jepp we are rednecks. Men jag säger såklart inte så själv. Inte ännu. Eller antagligen aldrig. Men dialektala uttryck är skojiga. Det kan man inte komma ifrån. Om de används med måtta. I Edsbyn har alla börjat prata grovt. Ung som gammal. Det, tillsammans med, den där Edsbymelodin som folket har där, gör att man låter lite som om man är lite dumma i huvudet. Frivilligt till på köpet liksom. De flesta skulle behöva anstränga sig för att visa motsatsen. Definitivt. Men jag har inget med det där att göra såklart. Alla tar sina beslut och får leva med dem. Edsbybor också.
Såg förresten ett reportage från Edsbyn på de regionala nyheterna. En man som körde flakmoppe på trottoaren, en kvinna med burka, en annan i blåställ och keps. Man liksom riktigt känner hur de där reportageteamet vill gnugga in bondbybilden. Befästa den. Själv har jag inte sett någon av de där tre under alla gånger jag har rört mig i byn. Man väljer vad man vill se och i det där fallet vad man vill att andra skall få se. Det är från det där som en negativ självbild skapas. I alla fall om man på det sen får höra sandwichmännen säga att det går åt helvete. Men byarna presenteras sådär. Schablonmässigt.
Ljungström ringer här på morgonen. Vi är gubbar och kan döprata en stund. Inget av det vi säger räddar världen. Det är som det är. Tiden går. Sen försöker jag få tag på ortens reparatörer. En av dem. Behöver få ett däck lagt på fälg. Det är inte lätt men löser sig till slut.
En känd person i landskapet skriver och meddelar att jag kan svamla om andra personer istället för om honom. Så då gör jag det såklart. Ett skämt är ett skämt så länge någon inte blir kränkt. Nej att kränka människor ingår inte i min önskan. Bara att få svamla vidare. Ja jag ÄR en dålig människa. Så sorry du som jag nu då inte nämner om du tog illa upp. Kanske tipsar denne “någon” om denna paragraf också. I sakfrågan, ja, där har vi kanske mer att prata om. Den kan komma upp här framgent också. Men då bara som svammel inte som stor journalistik tack och lov.
Ja dagen måste fortsätta här. Snön yr där ute. Jodå det är vinter fortfarande. Precis som det skall vara. Men tydligen skall mildvädret fortsätta. Just det här är ett undantag fast det borde vara normaliteten. Man kan bara tacka och ta emot. Fast det är klart det finns sandwichmän som varnar för detta också. Det är ett tydligt tecken på jordens undergång. Suck…
