Nu plockar jag ner musik så passa på att lyssna. Det här blir den första skivan som försvinner. Går att lyssna på ITunes här och på Spotify här Ja finns ju på Google och en massa andra ställen också såklart men orkar inte leta länkar dit.
Äldste sonen blir tjugosex år idag. Själv var jag tjugoåtta när jag lämnade fysiken Uppsala. Han blir nog kvar. Kanske för alltid. Matematiken håller i honom. Kanske för alltid, kanske inte för alltid. Alltid är en lång tid för de flesta. Man vet man inte vad som händer. Datorerna i källaren på fysiska institutionen, de där Unixburkarna, Nord-100, norska grejer, de vi fick använda på fritiden, helgerna, förarändrade mitt liv, kastade in mig på en ny bana. Den jag trodde var fysikens. Visste var fysiken. Sen en VIC-20. Det var enkelt att interpolera vad som skulle hända framöver när man hade lyckats köpa den. Den tog en stor tugga studiemedel i anspråk. Men före den byggde jag såklart den där RT datorn. Den som tidningen Radio & Television körde som serie. Två megabyte ram eller något sådant. Men smart och modulär. Det man inte skulle kunnat gissa då är alla gigabyten som sitter i maskinerna idag.
År 1984 drog jag till Stockholm, eller Täby om man skall vara noga. I just det där är vi inte så noga vi som bor utanför den där metropolen. IBM-PC kommer som en naturlig utveckling. Jag köpte den första året efter. En clone från Taiwan såklart. En 10 Mbyte hårddisk senare. Dyr.
Jag ångrar inte en sekund att mina grejer från den där tiden har gått till andra som behövt dem mer eller åkt på soptippen som RT-Datorn gjorde. Jag är helt enkelt inte en sådan där museisal människa. Jag vill framåt. Det finns så förbannat mycket nytt kvar att göra. Det gamla har nästan alltid gjort sitt. Kan kanske få nya användningsområden iof. Bli prydnadsföremål. Men det är gammal skrot när det gått ur tiden. Man måste göra sig av med och gå vidare. Det finns inget annat sätt. I alla fall inte för mig. Andra vill såklart ha ståtliga gravstenar. Eller monument. Som åminnelse av sina liv. Sån är inte jag. Under hela mitt liv har jag gjort saker som legat framför den stora klumpen. Det vore väl konstigt om man när man är död skulle reducera det till en gravsten som kommer längre och längre efter den stora klumpen. Näpp. Inget avstannande i sikte där inte.
Hur som helst drivs man framåt av krafter som man inte själv har kontroll över. En del kanske har det. Inte jag i alla fall. Man får gneka på helt enkelt. Först nu mot Vasaloppssöndag. Det vänder och hjälper i och med att den är passerad. Men tametusan om inte fåglarna sjunger lite vårsånger för mig där ute idag. Det lyfter mig inte riktigt. Nej. Men lindrar.
Kina firar nyår nu (imorgon). Alla kontakter jag har där är på väg hem Produktion står stilla. Deras “julhelg” är inledd. Så grattis till Kina och grattis till Jonas är det som gäller idag. Undrar om PO Tidholm firar det Kinesiska nya året? Gillar han över huvud taget Getter?
Det är en sådan där dag när man önskar att det fanns en han/hon/det/gud som hade en röst, en som svarade, en man kunde diskutera livets mysterier med. Men jag försöker inte ens nå det där längre. De är för stumma och helt utan resonans de där försöken till samtal. Men jag tror inte han/hon/det/gud är död, var inte orolig du troende tvivlare, han/hon/det/gud bara ignorerar mig, kanske alla, ja, eller bara mig då, troligen inte PO Tidholm. Det finns ingen tröst i någon av de där tankarna. Men frukost, nedskjutsande av K till skolan, fågelmatsfyllande, pelletsfyllande, dusch, tekokande, kontorsnedgående får ändå dagen att komma igång. Gokänslan när jag knappar in koden är där inte idag. Nästan alla andra dagar men inte idag.
Det är den där blicken jag allt oftare ser. “Ja håller inte med, du är dum i huvudet, jag känner dom som är smarta numera, jag orkar inte argumentera emot, du är inte ens värd det” som jag möter allt oftare. Den som gör att jag ångrar att jag sa något alls. Får mig att inte säga något nästa gång. Såklart. Sluta mig inom mitt egna universa av korkade tankar utan värde för någon annan än mig själv. Men så sitter jag då ändå här och skriver. Han/hon/det/gud vet kanske varför. Jag har ingen aning. Inte den blekaste. Som vanligt. Som alltid.
Ja det är en sådan där morgon. Ändå är det Sveriges inofficiella nationaldag idag. Fettisdagen.En härlig dag. Vetekatten vinner bästa semlan utmärkelsen för tredje året i rad i Svenskan. Men det är i Stockholm det såklart. Här vinner Wilmars. Solklart varje år. Alternativet Loosbagarn (ja tänk att vi har två alternativ!) brukar innebära en torr alldeles för stor bulle. Utseendemässigt, i skönhet, vinner ingen av dem. Det är synd. Man får blunda, hålla tyst och moffa i sig. Jag skall ge mig iväg och handla lite senare, inte för sent, i lagom tid, innan de är slut och uppätna. Kanske hjälper det. Piggar upp lite. Lindrar.
Men man skall väl jobba. Jobbet, kodandet, är den ultimata flyktvägen undan för mycket tankar. När man dyker ner där i den ordnade världen så blir allt mycket lättare. Utan undantag är det så. K säger alltid att jag tänker för mycket. Alltså inte på ett bra vis. På ett dåligt vis. Hon har som så ofta rätt såklart. Kvinnornas vishet nedärvd av de som iakttagit världen och galenskapen sedan urminnes tider. I kodandet kan man hålla hjärnan i schack och ta sig borta från det där. Det som gnager en dag som den här. Eller i alla fall skjuta upp bearbetningen tills man kan sitta där ensam på en stenhäll och se ut över en obruten havshorisont eller gå upp på berget och se ut över andra berg som blånande och tumlande rullar bort mot horisonten där långt bort i fjärran. Dit, dir man själv inte når. Inte mäktar med att ta sig. Där finns ändå trösten. Det gäller att överleva vintertidens svarta misär tills man når de där trösterika platserna och kan återställa lugnet i själens mörkaste prång och soprum.
Så jobba får det bli.
Idag har jag träffat en livs levande människa. Ja alltså en utanför familjen. Ja till och med en utanför de som bor i de hus som ligger nära vårt stora gula. Det var inte ens en på affären. En helt annan människa alltså. Från ett annat landskap dessutom. Utböling. Från Dalarna. Som kom på besök. Betalade. Och gick. Eller åkte. Tur med tanke på avståndet. Ville inte ens ha kaffe. Fick med sig en kamin istället. Som skall tillbaks åt andra hållet efter modifikation. Mot fjällen.Värma dem. Eller folk där. Men först alltså till Dalarna. Pengarna jag fick skall eldas upp. Men först omvandlas. Till pellets. Samma sak. Ut genom skorstenen går de hur som helst till slut.
Så jag är lite tagen av den här dagen. Det är inte varje dag det där händer. Bara ibland. Mycket sällan. Mailkorgen är såklart full, fast inte full på det sätt som vissa av er tror, nej vad jag menar är att det är många email i den. E-brev för er som har svårt för det där. Men Europa idag. Det är verkligen inget fel på Europa. Jag gillar Europa. Känner mig som en Europe’. Japp. Andra känner sig visst inte som det. Jag vet. Men jag gör det. Hälsing och Europe’ är jag. Japp. Definitivt båda. Men inte Lo(o)sbo. Tyvärr. Här hör jag inte hemma. Näpp. Fast inte i Stockholm eller Edsbyn heller. Man blir rotlös om man drar upp rötter. En del kan sätta ned dem igen och börja gro på den där nya platsen. Det där fungerade aldrig för mig. Kanske för att jag aldrig hade några speciellt djupa rötter i Edsbyn heller. Så fort jag ville något själv ville jag bort, till Stockholm, så fort det gick. Det är väl något inom en det där. Att alltid vilja vidare. Jag har alltid velat vidare, vill fortfarande alltid vidare. Lämna bakom mig. En boja kring min fot och en boja om min hals och jag blir som ett fångat djur som bara vill dö. En som hellre tuggar av ett ben än sitter fast. Somliga av oss är sådana där. Vi är inte mycket att ha, men kan egentligen inte hjälpa det. Nej, faktiskt inte.
Anders Borg och Dominika Peczynski, jaha. Det blir löjligt. De upphöjda hittar varandra. Förstår varandra. Det blir lättare att gå på premiärerna med varandra om båda är upphöjda. De skiljer sig efter några år för någon anna upphöjd. Men kärlek är kärlek är kärlek och är faktiskt kärlek och man får ha respekt för den. Man får hoppas att de är lyckliga och förbli så i all evighet. Såklart. Man kan inte tycka det är löjligt. Nej inte det. Man har inget med det att göra. Inte ett dugg. Man är för helvete inte ens intresserad av det där förhållandet. Det är Aftonbladet som prackar på en information om det där. Som toppar med det. När folk svälter ihjäl i världen. Helvetes tidningsjävel till att vara en skittidning. Men man läser såklart ändå. Det finns inte så många alternativ. Varför då? Varför i helvete inte då!? Någon annan borde väl vilja åt de där reklammiljonerna. Miljarderna? Hur fan kan det vara en merit att ha jobbat där? Jag bara frågar?
Poeten har jag inte pratat med på ett tag. För länge sedan. Han håller på med sitt konstprojekt kan man tycka. Har blivit “konstig”. Men hänger väl på sig dragspelet ibland och fattar pennan andra gånger får man hoppas. När han lurar där i kojan. Vid voxnan. Där jag tänker flyta förbi en dag. Om jag får som jag vill. Med det får man antagligen inte. Man anser som förorening av vatten. Ja, också det kan bli ett minne för släkt och generationer som komma skall. “Han slutade som vattenförorening”. Fast lyckades väl inte riktigt med det heller. Länstyrelsen avstyrde det där i sista sekund. Han blev uthälld utanför någon kyrkogårdsmur till slut tror jag. I ovigd jord. Bara för att jävlas med honom hela vägen så att säga. Ett noll till etablissemanget, förlust igen för en fri själ, eller en som i alla fall ville vara fri. Försökte. Lyckades? Ja ibland kanske. Millisekunder här och naonsekunder där. I de döda vinklarna.
Valen som strandade här utanför under eftermiddagen bryr jag mig inte speciellt mycket om just nu. Att ha en stort val på bergssidan bredvid sitt hus ter sig dock tämligen exotiskt. Man häpnar lite. Fast bara lite och i tysthet. En del kanske skulle ha ringt tidningen. Berättat. Försökt fått den artbestämd. Men för mig räcker det med att tro att det är en blåval. För stor är den, och den sprutar vatten. Ja lite blå också. Osäker på om det beror på syrebrist. Försöker ta sig vidare med sin stora svans gör den men det är ju inte så lätt det när man ligger där på ett berg bland buskar, sten och sly. Kanske skall man ringa brandkåren och be dem hjälpa den. Gör brandkåren sådant? Eller sträcker sig deras kompetens bara till rådjur, älgar och svanar? Vet de inte hur man får en blåval tillbaks till Atlanten? Ja ja vet inte. Hällde ut en hink solrosfrön åt den idag, Men kom sen på att kaviar finns i huset, kanske den gillade det mer. Men här finns förstås bara vegetarisk kaviar. Men det fungerade. Valen åt med förtjusning. Skall skriva till Lysekils kaviar fabrik och tacka vid tillfälle. “Kaviar som blåvalar föredrar”. Men en halv tub kaviar är ju inte mycket att bjussa en strandad val på såklart. Det behövs mer. Ett tag funderade jag om jag skulle ringa till PO Tidholm och be om råd. Han vet mycket. Men han lät så ilsk sist så jag vågade inte. Tycker nog jag raljerar. Är det någon annan som vet något om valar tar jag gärna emot råd. Dricker dom whisky t.ex? Är det något dom inte tål? Kan man ha dem i badkaret?
Nej nu skall jag försiktigt gå ner för den branta källartrappen. En trapp man inte klarar som åttioåring. Definitivt inte. Tur man inte är med då. K har kanske hittat någon yngre sm klarar trappen då. Eller flyttat. Eller båda. Men pellets skall fyllas i hungrig Hulks mage. En offringsritual som utförs morgon och kväll. Jag dess överstepräst. Det finns vinnare på det där också. Fickor fylls med pengar. Första året vi eldade med pellets köpte vi ett ton för 700 spänn. Nu är man upp i 2700. En siffra som lyser girighet. För på andra sidan, hos spånsäljarna, inte de döda, har inte mycket hänt. Men man har såklart inte så stort val. Man skall vara glad att det fungerar så bra som det gör. Att man har lokal leverantör. MEN nu skall jag alltså GÖRA det där inte sitta här och bara skriva om det. Då blir man ju som en i intelligentsian. Hur helvete skulle det se ut? God natt.
ps Pris till den som hittar dagens sökmotor hook (aj aj aj aj en särskrivning) ds
