Ibland är mitt (låtsas)jobb svårt också. Man får liksom använda allt det där man har inom sig och vägra och ge upp. Jag har jagat en bugg en längre tid nu. En bugg som rapporterats in men som jag inte kunnat upprepa förrän ikväll. Kan man upprepa så brukar det gå att lösa. Annars är det svårt. Gissningslek. Problemet i det här fallet var att det handlade om att installera Linux, sätta upp mitt system, testa och så börja om från början igen. Japp virtuellt fixar man ju det där lätt med ögonblicksbilder men här i huset finns ingen maskin som orkar med virtualbox och liknade så det var bara att bita i det sura äpplet och köra. Alltså blev det installera, testa och installera och testa och installera och testa och förändra lite varje gång notera varje liten ändring man gör. Så nu på kvällen kommer jag på vad problemet är. Det är inte självklart. Det är en sådan där skön känsla att lösa problemen. Men man har såklart ingen att dela glädjen med. Man får nöja sig med känslan. Flina lite för sig själv här sittande vid skrivbordet. Men egentligen är man för trött för att ens göra det. De tar på en de där svårare buggarna. Man får koncentrera sig. Man är ensam.
Men ett bra slut på den här dagen är det då ändå. Det kan man inte säga annat om. Det är skönare att lägga sig om man har löst något än om man har det kvar till dagen efter. Mitt trick att läsa efter sänggående fungerar iof också på det där problemet. Man får utöka lästiden bara om tankarna fortsätter att snurra där i huvudet av dagens arbete där i sängen. Hittills har det där alltid fungerat. Tacksam för det är jag.
Men vissa dagar som den här så skulle man såklart vilja ha arbetskamrater. Intelligenta människor att diskutera med och skvallra och skratta med. Folk som samtidigt förstår det där med att man måste få sitta själv koncentrerad ibland utan att störas. Kanske är det ändå det där lättsamma man saknar mest. Jag pratar nästan alltid teknik med alla nuförtiden. I det avseendet har jag inget liv. Ingen frågar “var jag köpt min tröja” eller “hur min dag har varit”. Alla vet redan, eller bryr sig inte. Men valet är mitt såklart. Det är bara vissa dagar som den stora ensamhetens svarat moln kommer över mig. Stunder när jag inte hinner dyka ner i uppgifterna, låter dem uppsluka mig och stänga ute. Löjligt såklart. Jag har alltid gått mina egna vägar. Borde vara van. Men kanske blir man aldrig det. Det sitter i huvudet det där. En del tror att de har gemenskapen på fejjan, twitter och LinkedIn. Hela vägen dit har jag i alla fall inte kommit. Varit där javisst. Men kanske aldrig igen. Eller väldigt lite.
Godnatt snälla världen.
