Day: 4 February 2015

Janne kommer på besök. Står där och väntar när jag kommer tillbaks efter promenaden. Japp ni vet han den där snällaste människan i hela världen från Järvsö. Semlor har han med sig. Goda Wilmarssemlor. Många. Jag äter två, han en, det finns kvar till både K och N efter att vi girigt givit oss på påsarna.. Det var tur att jag promenerade före. “Törgick”. Gjorde ingen nytta. Men kanske ändå.  Det är mer nytta med att vandra i kyligt klimat till ingen nytta än man tror även också när man tror. Dagen blev helt plötsligt en bra dag.  Fast det var den redan när den startade. Bättre då alltså. Det skall toppas. Det skall läggas grädde på livet vissa dagar. Tack J. Dessutom tog han den där solen som alltid lyser över Järvsö med mig. Nu lyser den starkt utanför fönstret så att jag måste dra ner en persienn. Det man egentligen såklart inte vill men måste om man skall se någonting alls på sina skärmar,.

Det är morgon här på kullen med det stora gula huset. En order ligger i inboxen när jag kommer ner till kontoret. En bra start på dagen alltså. Gårdagens bugghittande, om nu ett fel i ett byggskript verkligen kan kallas bugg, hjälper såklart också. Jag är trött, ögonen går i kors, det är varmt i huset, för varmt, jag shuntade upp för mycket igår. Hulken klagar inte, käkar bara mer pellets och levererar. Jag inser att jag borde ha stängt igen boken tidigare men känner att om jag gjort det så så har huvudet bara snurrat vidare med jobbet, jobbet och jobbet och jag hade ändå inte kunnat somna.  Jag var för långt inne i koncentrationen för att få tankarna att stillna. Så jag läser tills det inte går att läsa mer, tills det inte går att tänka mer och somnar sen som ett litet barn. Nu några timmar senare sitter jag här på kontoret och det trötta i mig håller på att flyktas så sakta med hjälp av te och en vilja att gå framåt.

Utanför fönstret äter småfåglarna som galna. De behöver mycket energi nu när temperaturen kryper eller snarare joggar ner mot femton minus. Jag måste åka ner til affären och köpa en till säck frön inser jag. De börjar bli slut. Har man väl börjat mata fåglarna så får man inte sluta. Man har liksom tagit ansvaret för deras liv den här vintern. Svårare än så är det inte.

Tekoppen är urdrucken. Lillkatten har redan börjat tröttna på tråkig kontorstillvaro och vill bli utsläppt. Jag skall packa det som skall packas och sen kasta mig in i koden igen. Som en simmare som går upp fem varje morgon, gör det i i mörkret innan simhallen öppnar, som simmar sina rundor dag ut och dag in, det finns inget slut, aldrig. Ja tills man sjunker till botten då. När armarna inte tar en framåt. När kroppen bara sjunker och man är tvungen att ta det där första andetaget vatten.Simhallen är ju inte öppen. Man är själv där i bassängen. Det finns ingen som kan hjälpa.  Stilla faller man ner mot botten när lungorna fylls med vatten. Vattenytan glittrar där ovanför men man kan inte nå den. Kan inte, vill kanske inte heller. Det är så vackert. Så stillsamt. Lugn till slut.  Man har simmat klart.

Men det är då det. Nu väntar några rundor i femtiometersbassängen. Jag har inget problem med att de är ganska lika de som gjordes igår och i förrgår och dan före den. Det är framåt som gäller, alltid framåt. Trotts allt är det så det är.